Fredagsfunderingen: Lirar Arn i Inter?
Jan Guillou beskriver Arn som en historia om den viktigaste frågan i vår tid – kristendom kontra islam. Samtidigt släppte man den delen av historien när man gjorde filmen. Det är synd, det världen behövde var inte ännu en film som stereotypt utmålar araberna som de onda. Visst kan vi önska att fotbollen ska förbrödra, men i så fall krävs det att övriga samhället hjälper till.
I en intressant krönika på Fokus.se avfärdar Madelaine Levy fotbollen med meningen: ”Fotbollen blir inte smartare bara för att tidningen Offside innehåller snygga kulturreferenser.” Det är möjligt, men är inte problemet att fotbollsrapporteringen innehåller för få kulturreferenser. Speciellt med tanke på att fotbollen förmodligen är vår tids viktigaste kulturyttring?
Som jämförelse kan man ta den turkiske advokaten, Baris Kaska, som stämmer Inter för att ha spelat i matchdräkt med ett rött kors mot vit botten. Anledningen är att han känner sig kränkt över referensen till tempelriddarna och det är en reaktion man enkelt skulle kunna skratta bort som dålig förlorare, om man inte förstår bakgrunden.
Det Guillou gjorde i böckerna om Arn var att inte ta ställning i frågan om rätt eller fel under korstågstiden. Muslimerna är lika mänskliga som de kristna, och den svenske korsriddaren Arn brottas med såväl teologiska spörsmål som politiska. Vem har rätt till landet? På den tiden fanns det ingen gräns mellan politik och religion, och för att man ska överhuvudtaget kunna förstå den muslimska världen måste man inse att där är det fortfarande i mångt och mycket så.
Hela västvärldens lagsystem bygger på vad en man predikade om för 2000 år sedan - Ok, Jesus nämnde nog inget om avdrag för dubbelt boende och krav på bygglov om man ska måla om sitt hus - så varför vi i väst har svårt att acceptera det muslimska samhällets uppbyggnad är lite ironiskt.
Men vill man förstå en del av problematiken måste man försöka ta till sig den andra sidans version. En bra början är att läsa boken ”Korstågen enligt araberna” av Amin Maalouf (Bokförlaget Alhambra, 1983).
1092 var araberna medelhavs-civilisationernas krona. Skrivkonsten, musik och poesi, arkitektur och allt annat som man brukar tillskriva framstående samhållen var vida överlägset det man kunde finna i väst. Våra korsriddare var ett skäggludet, skitigt, illaluktande rövarband där de flesta inte ens kunde stava till sitt eget namn. Vid vissa tillfällen hemföll man dessutom till kannibalism för att överleva under belägringar och fälttåg. Ett faktum skicklig undangömt i västerlandets sentida historieskrivning – dock hittar man bevis för det om man de ursprungliga källorna.
Chocken över att man fick stryk av ett gäng underutvecklade ociviliserade kannibaler sitter fortfarande kvar i det kollektiva arabiska medvetandet. Och Saladin, den som enade araberna och återerövrade Jerusalem, är fortfarande en stor hjälte. I väst vet vi knappt vem han är – mitt stavningsprogram vill ändra hans namn till ”Salamin”. ”Guillou” kan det däremot såväl känna igen som stava till.
Här ligger också en av rötterna till problemen i dagens mellanöstern mellan Israel och arabstaterna. Staten Israel uppstod efter en brittisk annektering av området. Ett modernt korståg med andra ord. PLO har döpt en av sina brigader efter slaget vid Hattin, då Saladin krossade korsriddarna (bra skildrat i Ridley Scotts film ”Kingdom of Heaven” – men se den långa versionen, den är cirka en mil bättre om mer begriplig än filmversionen). Och Saddam Hussein använde ofta korstågen som referenser när han ville ena arabvärlden under sitt styre och kasta ut korstågsstaten USA.
Mot denna bakgrund är det lite lättare att förstå den Baris Kaska. Och samtidigt blir mycket svårt att förstå Di.se som i sin rapportering lägger till följande text: ”Det röda korset är i själva verket staden Milanos vapen och har varit så sedan 1100-talet. Korset ska egentligen inte symbolisera någon religiöst utan de vita fälten står för bönderna och det rörda korset ska stå för stadens borgare.”
Jag ifrågasätter inte att man vill symbolisera bönderna och borgarna i sitt stadsvapen, men att man mitt under brinnande korstågstid, bara några dagsritter från den dåvarande högsta makten i hela den kända världen, Vatikanen, skulle välja ett rött kors på vit botten som stadsvapen helt utan tanke på den religiösa betydelsen är imbecillt. Det är lika dumt som att tro att en invandrarfientlig organisation väljer en svastika som symbol helt utan tanke på nazismen.
Sen vet jag inte om man ska ta advokaten som sådan på allvar. Vilken uppbackning har han bland sitt folk för sin reaktion? Är han bara en dålig förlorare? Är det inte lite ironiskt att han kommer från ett område som var kristet ända fram till 1453 då muslimerna erövrade Istanbul (dåvarande Konstantinopel) och gjorde slut på västvärldens enda 1000-åriga rike? Och som faktiskt varit kristet längre än det varit muslimskt? Men även om man hitta invändningar, hade det inte skadat om de medier som väljer att rapportera om stämningsansökan bemödat sig med att se hela bilden, och inte helt okritiskt gå till Inters försvar.
Fotboll är världens största sport. Fotbolls VM är världens största arrangemang. I fotbollen speglar vi såväl vår kultur som vår nationella stolthet. Fotbollen är inte bara det gröna fältets schack, det är det fredliga slagfältet. Och symbolkraften när två länders absoluta bästa spelare ställs mot varandra räcker det med att gå till senaste EM i England och Tabloidpressens krigsrubriker inför mötet med Tyskland för att se exempel på.
Guillou har rätt i att mellanöstern är vår tids viktigaste fråga, hårt utmanad av klimathotet men vägen från olja till arabvärlden är inte lång. Den förtjänar att behandlas därefter.
Därför är det synd att man satsat 210 miljoner i en film som skulle kunnat skapa förståelse. Och därför är det synd att man inte tar den turkiske advokaten på större allvar. Fotbollen kan förbrödra, men den behöver all hjälp den kan få. Som att även krönikörer på Fokus.se vågar se den som den explosiva kulturyttring den faktiskt är.
Inte minst med tanke på att en muslim är på god väg att bli världens mest kände svensk.
