Årets surrealistiska sekvenser
Inga målstrutar eller motlägg, inga domarskandaler eller felaktiga inkast. Men små händelser och ögonblick där någonting infunnit sig som har drag av overklighet …
Påskhelgen i början av april. Jag kör från Huskvarna på väg till premiären i Borås. Längs väg 40 möter jag tusentals (nåja, nästan) raggarbilar på väg till Elmia. En mycket absurd syn. Parkeringsfickor fulla av människor med ölburkar i nävarna och gällivarehäng på brallorna. Vägrenen fylld av kissande Elviskopior och ett sammelsurum av rockabilly från nedvevade sidorutor. Men för farao, de är på väg åt helt fel håll. Jag sitter solo i Volvon utan stereo och med gnisslande vindrutetorkare. Jag stärks av att möta alla dessa motvals och udda bilburna figurer. Jag stärks i övertygelsen om att mitt håll är det enda rätta. Jag trummar med händerna mot ratten, trampar lite mer på gaspedalen, småsjunger, kan inte komma fram fort nog – suget är där. Den känslan önskar jag att man kunde konservera på burk…
* * *
Någon gång i början av sommaren letar sig ett otyg in på Malmö stadion. Smaklösheten och dumheten tränger in i betongovalen. Innan spelarnas entré dånar några slags hårdrocksriff med efterföljande pulsljud. Jag tror tamejfan inte mina öron. Det är så långt ifrån fotboll man över huvud taget kan komma. Det är sådant de pysslar med på Olympia eller Vångavallen. Ett pinsamt och störande moment i den stund man som supporter är som mest laddad, som mest sugen, som mest redo att ge allt för Malmö FF. Detta trams som då strömmar ur högtalarna riskerar att punktera alltihop. En mardröm. Väck mig 2008 när någon tagit sitt förnuft till fånga…
* * *
Högsommar i Köpenhamn. Homeless World Cup arrangeras på Rådhusplatsen. 500 spelare från 48 olika nationer – alla med hemlöshet, utanförskap och/eller missbruk i bagaget – samlade för en veckas turnering i street soccer. Det råder en obeskrivlig atmosfär, och jag har nog aldrig tidigare känt en så genuin glädje och öppenhet. I ett av lagen (tror det var Polen) spelar en kvinna som passerat andra sidan femtiostrecket. Hon är mager och har ont om tänder. När hon står där klädd i sin landslagströja och tar emot publikens jubel på Rådhusplasten kan hennes leende smälta glaciärer. Glädjen i de ögonen glömmer jag aldrig…
* * *
I höstas växte ett beslut fram att avsluta mitt krönikeskrivande på Himmelriket. Mitt sista alster landar passande nog på nyårsdagen. Efter två år med en krönika varannan vecka börjar det ta emot. Till slut börjar man trampa vatten, man vill vidare, man vill annat och annorlunda. Bara någon vecka efter att jag tagit detta beslut känner jag plötsligt ett enormt vemod. Mitt beslut kvarstår, men jag visste nog inte själv att Himmelriket har satt så djupa spår i mig. En sådan sak är en förbryllande upplevelse…
* * *
Tomelilla i bistra mörka december. I en liten rödteglad byggnad vid järnvägsövergången ligger Celticbaren. Sällan har jag upplevt en så välkomnande pub och så skön attityd. Sällan har jag sett så mycket folk på så få kvadratmeter, åtminstone inte med så breda leenden. Inte ens det faktum att Henke Larssons nylle återfinns i multipla upplagor kan förstöra denna upplevelse. Att mannen som i dagsläget driver puben är MFF:are sedan barnsben gör förstås inte saken sämre. När jag några timmar senare lämnar ett i övrigt ödsligt Tomelilla bakom mig, är det med känslan av att ha varit med om något surrealistiskt på hög nivå…
* * *
Dan före dan före dan sitter jag på favorit-kinakrogen LeLe i Malmö och avverkar några lättöl. Vid bordet intill sitter en bekant figur. Jag sneglar och sneglar, och inser plötsligt att det är Martin Dahlin. Han petar frenetiskt med en liten pekpenna i sin handdator. Stora affärer på gång tänker jag. Jag kanske ska fånga honom för några ord till Himmelriket tänker jag. Jag borde tvinga av honom lite sköna ryktesgrunder tänker jag. Men nej, jag har faktiskt sällskap vid bordet, och jag har ledigt. Och det gissar jag att Dahlin säkert också vill ha. Men bara att se honom där vid ett av borden, bland utspillda halvlitrar, Nasi-goreng och luttrade stammisar, med en Malmöitiskt svartglänsande Bergsgatan utanför fönstret. Det ger mig goda vibbar av den tid då Wirmola, Kindvall, Olof och andra hängde helt avslappnat på Ölkafét efter match. Det är en syn som glädjer mig oerhört mycket. En syn som nuförtiden nästan ter sig overklig…
