Laddning Lördag: Vem blir Jörgen i år?
Säsongsavslutning på Stadion mot Elfsborg. Vissa minns John Hedin, andra minns Jörgen Ohlsson.
Året är 2001. Den säsongen, återkomsten till finrummet, inleddes med två vidunderliga shower. Zlatan fullkomligt pulvriserade AIK och Djurgårdens IF på egen hand. Mot Gnaget minns vi med glädje hur han tog emot Peter Sörensens öppnande djupledsboll och avslutade med ett osannolikt skott från högerkanten. Stuart Baxter, köpe-TV:s expertkommentator, trodde knappt sina ögon. "Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet.. Jag vet inte om det var ett inlägg. Men det är ett ooohhhsannolikt mål!". Mot Stockholms stolthet var det specialslalom genom fyra förvirrade fyrtorn i DIF:s försvarslinje. Eller, egentligen var de ju tre - dagen innan såg vi ju hur Lukics pågar i försvaret ställde upp sig för foto i dagspressen och proklamerade kaxigt att de minsann "inte var rädda" för Zlatan. Och att det bara behövdes en trebackslinje. Tjena.
Vi var serieledare ett tag den magiska våren. Nykomlingarna Malmö FF, anförda av det hänsynslösa anfallsparet Ibrahimovic/Ijeh, spelade magisk fotboll. Vi drömde om ett guld som akuta plåster på såren vi fått två säsonger tidigare.
Men så föll allt. Själv minns jag hur jag den sommaren, via mobiltelefon på Rhodos, fick höra att vi förlorat borta mot HBK och att Zlatan petats i sin sista match. Och att Jörgen Ohlsson spelat toppforward. Var Micke galen?
Hösten kom och vi sjönk likt en sten genom den allsvenska mittendyn. Vi hade blivit fullständigt tandlösa och bollen tjongades allt mer adresslöst mot en zon där två vilsna anfallare lallade omkring. Värsta förnedringen kom i hemmaderbyt mot Helsingborg, där ytterbacken Richie Oteng-Mensah (ja, det var bara tre år sedan) gjorde en insats så erbarmlig, att t.o.m. West Hams Rufus Brevett framstått som Roberto Carlos i jämförelse.
Med två omgångar kvar var risken för superettankval akut. Elfsborg i den sista hemmamatchen för säsongen. Laget var skakat. Ledningen gick ner på Defcon 1 och skickade spelarna på gemensam övernattning för att tillsammans bearbeta den ångest som pyrde inför ödesmatchen.
Jag minns inte särskilt mycket av de 90 minuter som utspelade sig på Stadion. Jag kommer ihåg att vi ledde 1-0 men att Borås kvitterade. Ridå. Då klev han fram. Jörgen Ohlsson. Hur situationen uppstod vet jag inte, men jag ser fortfarande tydligt hur en frustande bintjepotatis med blomkålsöron kastar sig in i en 50/50-situation, glidandes på knä, och erövrar bollen. Därefter driver han den mot Elfsborgs straffområde och vrickar den lätt förbi 2001 års sämre upplaga av John Hedin.
Kontraktet var säkrat. Jubel på Stadion och tusentals hjärtan begav sig genast på returresa från halsgropen.
Det talas om att vi ska vinna med 100-0 mot Elfsborg på lördag. Fucking forget it. Det är inte San Marino vi möter och Boråsarna tränas inte av Patrick "Vi gör en bra insats" Englund. Lägg dramat i Halmstad åt sidan, så länge vi själva har ett jobb att göra. Vi möter ett lag som efter en bedrövlig vår spelat riktigt bra fotboll. Och hade Lasse Nilsson haft lite mer skärpa i avslutningarna under de första omgångarna, så hade de spelat Royal League i vinter.
Slutsats: vi behöver en Jörgen även i år. En Jörgen som, med minuter kvar, kastar sig in i situationen med en vilja av stål. En Jörgen, med munnen full av taggtråd, som är beredd att offra allt han äger i form av liv och lem, för att forcera in bolljävelen.
Annars kan vi nog glömma allt vad guld heter.
Mitt tips inför säsongsavslutningen: Malmö-Elfsborg 3-2. Avgörandet kommer i den 87:e minuten då Peter Abelsson vräker sig fram på en hörna. Först då är det dags att så smått kolla på storbildsskärmen.
