Fredagsfunderingen: Årets banderoll (Strindberg hade koll)
I pausen mellan MFF och TFF vecklade man ut en av de konstigaste banderollerna vi någonsin sett på Stadion. Det har tagit mig en hel del funderade för att komma på dess storhet.
"Bonde söker brandman – stick Sören"
Hur man tänkte när man skrev den här har jag ingen aning om. Vilken bonde? Varför söker dom brandmän? Det är en otroligt komisk formulering – just för att den är helt obegriplig. Men det spelar ingen roll. Syftet var glasklart, och just idag vill jag hylla folk som sätter sig på tvären.
På TV har det just gått en miniserie om en av vår tids störste tänkare – Ågust Strindberg, som dom envisas med att kalla honom. När man följer den får man en aning om vad som gjorde honom så stor. Han var en rabiat motvalskärring som inte accepterade att någon skulle diktera villkoren för hans liv eller författarskap. Genombrotten kommer med den första stora skvallerromanen – Röda rummet. Temat är konstnärens ständiga dilemma mellan att göra det folk är beredda att betala för, och göra det han själv vill uttrycka. Samtidigt tvekar han inte för att tydligt hänga ut många i Stockholmssociteten, och kanske just därför blir det en succé?
Strindberg lär ha sagt något i stil med: ”Om man bara ger folk vad folk vill ha, kommer de snart ta vad de får.” Jag tror det är sant, hur kan vi annars förklara TV-program som Sing-a-long, Bingolotto och Big Brother? Eller tidningar som Allers, Se&Hör och Aftonbladet? ”Vi ger bara folk vad de vill ha” hör man producenterna genast yla till försvar. Men helt ärligt – inte fan har folk bett om att sitta och glo på när ett gäng halvkändisar försöker pressa fram en melodi? Och inte fan har vi bett om all skit ni skriver om? (En god vän och granne avled i våras i en bilolycka. Vi fick reda på det några timmar senare av en journalist på Aftonbladet som ringde upp och hoppades på några smaskiga citat - hade folk bett om det?)
Och därmed har jag kommit fram till dagens fundering – vikten av ständigt motstånd.
När supportrarna bakom banderollen bestämde sig för sin aktion drevs de förmodligen av flera saker – dels frustrationen över lagets obefintliga prestationer, men dels också över föreningens synbara brist på handlingskraft. Jag tänker inte här gå in på om det hade varit rätt att sparka Åkeby och låta Patrik Andersson coacha resten av säsongen (reservplanen som jag tidigare berättat om), och jag vill inte heller värdera om just den banderollen var rätt sätt att protestera på, men jag vill hylla att de protesterade.
För att nå resultat måste man anstränga sig – det är vi säkert alla överens om. Men utan motstånd är det lätt att man slappnar av och tappar i motivation. Det är som att uppfostra ett barn. Gör man livet allt för lätt för barnet, accepterar allt det gör och säger, hyllar varje steg de tar, även när det går bakåt, så tappar det snart fotfästet. Man gör det en otjänst. Och den dag vi supporters okritiskt följer laget och sväljer allt vad klubben gör, så gör vi klubben en otjänst. Det är vår plikt att vara det motstånd som gör att klubben ständigt vill anstränga sig till det yttersta.
Hur vi luftar vår kritik kan vi diskutera när vi möts, på stan, på pubar och på Internetforum. Men att enbart spara det till årsmöten är en förkastlig strategi. Hur hade ni själv reagerat om ni gått omkring i ett år och trott att allt var frid och fröjd – för att sen fullständigt sågas efteråt? Motståndet behövs hela tiden för att man ska växa.
Därför hyllar jag banderollen. Inte i sig – men det engagemang som låg bakom, och oviljan att tysta se på när klubben allt mer gick i stå, det hyllar jag. För om vi inte brydde oss, skulle vi lika gärna kunna stanna hemma och se på TV.
Det kommer ju en ny säsong med Bonde söker fru.
