Gud är blå
I femton år har jag gått och trott att Gud är emot mig, min familj, allt jag företar mig och Malmö FF. Efter lördagens match vet jag. Han är blå.
För oss som varit med sedan 70-talet och mer eller mindre tyckt att guldet alltid ska vara Malmös, har det varit en vandring i jämmerdalen allt sedan nittiotalet. Många gånger har det känts som om djävulen och Gud haft en pakt som gått ut på att alla lag utom just mitt ska få vinna. Och när Malmö ramlade ut ur allsvenskan. Då var jag säker. Men nu förstår jag att han bara prövat mig och alla andra blådårar.
Malmös förlust mot Kalmar och den hemska hemmamatchen mot Landskrona bevisade än en gång att Gud inte gillar mig. När sedan Afonso träffar ribban mot Elfsborg och Daniel Andersson missar returen igen. Då bestämde jag mig. Jag går ur svenska kyrkan och slänger mina biblar. Det blir inga änglar i min julgran och julottan kan han glömma. Och min kropp ska ligga i ovigd gjord. Oh min Gud varför har du övergivit mig???
Så helt plötsligt får vi straff. Miss igen. men vad är det där. Pang, den norske hurtiggutten Höiland utgår från stationen på mittplan, hinner först in i straffområdet och dundrar in returen och himmelriket är nära.
Dottern berättade efteråt att hon under övertidsminuterna kände att allting bara snurrade och medvetslösheten var nära. När sedan prisutdelningen skedde och alla medaljörerna ropades upp, stod hon på sin stol och hoppade jublande glad. På samma sätt som jag själv gjort på min första match, när jag som nioåring med min far såg Malmö ta guld mot Örgryte 1970.
Gud straffar de sina påstås det. I lördags gav han de sina en straff, eller två om man räknar Göteborgs. Inte en skänk från ovan men onekligen i rättan tid. När slutsignalen gick och guldet var klart kändes det rejält i den blå själen. Till och med Herr Dysterkvist som sitter vänster om dottern tryckte fram ett leende, ett litet men dock. Till höger om mig kämpade en kille med gråten. Till sist gav han upp och lät det rinna.
Hemkommen efter firandet av våra allsvenska vinnare på Stortorget i Malmö så känner jag mig glad, nöjd, kanske rentav lycklig. Men också lite skakig. Om det beror på bakfyllan eller på att nervsträngarna fortfarande är uppskruvade till extremt höga C. Det vet jag inte.
En sak vet jag och det är att jag aldrig varit så intresserad av resultattavlan som i lördags. De sista femton minuter av det som hände på gräsmattan framför mig såg jag bara sporadiskt. Jag har heller aldrig varit så glad över en så usel fotbollsmatch. Såna saker som kvalitet och spel känns som en obetydlig bisak.
Forza Malmö. rakt in i himmelriket, på Guds vänstra sida.
