Vårda den mänskliga fotbollsplantan
De allsvenska fotbollslagen investerar stora pengar i nya spelare för att förstärka sina spelartrupper inför varje ny säsong. Men hur vårdar klubbarna dessa investeringar.
I Hammarbys senaste matchprogram finns det en mycket bra och intressant artikel, skriven av Stefan Holmqvist, kallad ”Det botaniska lustmordet”. Den handlade om slakten på de svenska fotbollsplanerna och att vi i början och slutet av varje säsong får bevittna att vår älskade sport tvingas utövas på fåriga åkrar. Något som bidrar till högre skade- frekvens på våra fotbollsspelare.
– Läs den om du får möjlighet!
Nu kommer inte den här krönikan att handla om detta utan om något helt annat men minst lika viktigt. Jag läste Stefans artikel ute på landet (under den stekheta sommarsolen) och fick en märklig känsla som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.
När jag sedan såg Robbans avslutning i en artikel skriven av honom (i förra veckan) som avslutades med följande tänkvärda mening då föll alla bitarna på plats:
”Jag vill inte att en kille typ Zaur lämnas i Pinnens gamla kvart i Hökis med en tunnelbanekarta som enda guide. Det behövs mycket mer.”
Vad mer än gräsplantor är viktigt att vi vårdar ömt och även ger de bästa förutsättningar för att fortsätta växa?
- Hur är det med spelpjäserna? Hur långt har vi kommit med att ta hand om dem?
Det jag menar är självklart våra älskade fotbolls- spelare i Hammarby.
Som de flesta vet så presterar människan bäst resultat om man får utöva sitt yrke i en trygg miljö. Det får gärna råda stenhård konkurens, men spelaren har också rätt att få veta under vilka villkor han verka. Det kräver givetvis en grundlig introduktion. Arbetsgivaren, i det här fallet Hammarby, måste föra kontinuerliga samtal med samtliga spelare i A-truppen om vad klubben förväntar av dem. Samtidigt som föreningen är lyhörd för hur spelarna själva känner sig och mår. I arbetslivet brukar det kallas för utvecklingssamtal. Jag anser att om klubbarna i allsvenskan slarvar med detta, kan det bara tillskrivas rubriken:
Resursslöseri
Redan nu hör jag invändningar om att en fotbollsspelare ska kunna klara sig själv på den här nivån. Är det något spelaren vill dryfta så får han väl ta upp det själv…
- Tyvärr fungerar det inte så! Det har jag sett åtskilliga gånger.
Det är bättre att införa rutiner i klubben som ser till att spelare inte ramlar mellan två stolar och hamnar i fotbollplanens ingenmansland.
Ett psykiskt ”benbrott” kan vara nog så komplicerat att läka som riktigt benbrott och som sagt, ett enormt resursslöseri. Eller för att citera Nationalencyklopedin:
Kommunikation – ”Människan har ett primärt behov att kommunicera som märks redan hos det nyfödda barnet och vars tillfredsställande i olika former under hela livet utgör en förutsättning för en fullvärdig psykisk, social och kulturell utveckling.”
Jag vill inte namnge någon spelare speciellt, utan konstaterar bara kort att om klubben skriver kontrakt med en spelare då har man på samma gång påtagit sig ett psykosocialt ansvar. De klubbar som inser detta kommer att ha större möjlighet att i framtiden se sina nyförvärv och egna produkter lyckas och när de lyckas så görs det förhoppningsvis i Hammarbys klubbfärger.
- Ansvaret för att få igång samtalen med spelarna måste ligga på styrelsen och en av dem utsedd person.
Är det självklart att det ska vara tränarens ansvars- område, att se till att detta fungerar? Som det nu är så tvivlar jag på att det är uttalat, eller ens står inskrivet i tränarens kontrakt. Och det kanske inte är den bästa lösningen, för som alla vet är tränarna bara ett begränsat antal år i de allsvenska föreningarna (kanske tre år på sin höjd) och sedan ersätt han av någon annan.
Hur som helst, den person som styrelsen utser (om det inte blir tränaren) ska givetvis föra kontinuerliga samtal med både tränaren och hjälptränaren om hur dessa ser på samtliga spelare i A-truppen. Deras potential, var de står i utveckling och vilken typ av träning den enskilda spelaren behöver för att nå så bra resultat som möjligt.
Det är bättre att spelaren får veta att tränaren jag inte kommer att satsa på spelare A den här säsongen, utan det kanske vore bäst om han lånades ut till en klubb i en lägre division.
Eller, att spelare B ligger väldigt nära en debut i allsvenskan. Om någon i försvaret kommer att bli avstängd, eller skadad, då står han på tur.
Spelare C kanske behöver bygga på sig ett antal kilo muskler och att det är viktigast att han först och främst satsar på det under våren.
Det kan också ske I omvänd ordning. Anfallsspelaren D känner att han inte har tränarens förtroende och ber då att klubben ska försöka finna en klubb, i en lägre division, som han kan lånas ut till. Nu tror jag inte det kommer att ske så speciellt ofta eftersom fotbollspelare på den här nivån har väldigt höga ambitioner. Han biter nog ihop och skulle antagligen hellre knyta ett antal nävar (i det tysta) i fickan, om det hade funnits några i fotbollsbyxan.
I klubbens framtida informationsstrategi anser jag det vara självklart att kommunikationen mellan Hammarby och klubbens fotbollsspelare ska ha högsta prioritet.
Vart vill jag då komma med denna krönika?
- Jo, att Hammarby tar upp frågan (om man inte redan gjort det) och diskuterade fördelar respektive nackdelar. Är det god ekonomi att värna om hela spelartruppens välbefinnande? Även de som tillfälligt står utanför startelvan. Eller är det slöseri med tid som kan användas bättre?
Självklart är jag säker på att det är god ekonomi och även att detta tankesätt ska genomsyra resten av klubben, nedåt i åldrarna.
De mål man inte sätter upp
uppnår man sällan!
Vi ses på Söderst@dion, men först i Halmstad!
