Idag är det tisdag. Det har gått tre dagar nu. Det blir fortfarande bättre.
Det kändes länge väldigt konstigt. Alla, eller nästan alla, har redan uttryckt sin enorma glädje i krönikor, foruminlägg eller fontänbad. Av någon anledning kunde jag bara känna den saliga euforin i några sekunder. Det var under samma sekunder som MFF-spelarna låg i en hög framför ena målet, med Höiland underst.
Från och med slutsignalen och vidare under stormningen av planen, prisutdelningen, promenaden in mot stan bland tutande bilar och tokjublande människor och allsången på Ölkaféet befann jag mig i ett tillstånd jag aldrig varit i förut. Chock är det ord som bäst beskriver hur det kändes. Jag var där, men ändå inte.
Det kändes som min omvärld var en gigantisk filmduk där overkliga scener spelades upp en efter en. Jag sjöng, skålade, kramades som alla andra. Men i mitt huvud ekade samma fråga;
- Herregud, händer allt detta på riktigt?
I söndags morse gick jag upp, gjorde frukost och kollade reprisen av matchen mot Elfsborg. Känslan av overklighet var försvunnen när jag vaknade men nu kom den tillbaka, ännu starkare. Var det verkligen den här matchen vi tog guld i? En match där Afonso återigen prickade ribban med en frispark, och Daniel snubblade på returen. En match där Skoog återigen inte längre sprang offside, utan ställde sig offside. En match där motståndarna såg ut att ha så roligt, medan våra blåa pågar såg ut att vara tyngda av stundens allvar. Var det verkligen den här matchen som avgjorde allt, och till vår fördel?
Även reprisen av matchen slutade 1-0. Det var sant, alltså. MFF hade tagit SM-guld igår. Det var ingen dröm. Men den konstiga känslan satt kvar. Den satt kvar under kortegen genom stan, den försvann inte under mottagandet på Stortorget (som måste ha varit det största jag varit med om i supporterväg) och den satt kvar under bussresan "hem" till Göteborg senare på kvällen. Tre olika sportbilagor var angenäm läsning, men de förändrade inget. Jag hade mitt livs helg bakom mig, men utan att riktigt kunna förstå det.
Måndag så, tillbaka i vardagen. Plikten kallar och jobbet väntar. Suck. Samling i personalrummet. Kaffe och ostfralla står framdukat. Lasse var och fiskade igår, utan att få något. Annika kommer att dyka upp sent idag, hennes yngsta dotter har åkt på en förkylning. Chefen har klippt sig. Pernilla såg en bra film i lördags, men kommer inte ihåg vad den hette. Håkan och Janne diskuterar hur hockeydomarnas nya riktlinjer kommer att påverka Frölunda i Elitserien.
Nu...
Det börjar plötsligt bubbla inom mig. Jag försöker hejda mig. Jag vill skrika, hoppa, dansa och sjunga. Vi klarade det, vi klarade det! Guldet är hemma! Fattar ni, vi är bäst! Bäst! 16 års väntan, längtan och falska förhoppningar är över. Precis som chipsen i reklamen, vi har nåt som andra inte har. Vi klarade det!
Någon frågar mig om vad jag står och flinar åt. Jag svarar inte, jag bara vrider handen lite, så att MFF-emblemet på min mugg syns utåt.