Krönika: Är vi ett crap team?
"Under läsandet av She Stood There Laughing väcktes dock en liten men otroligt irriterande tanke. Är vi egentligen fortfarande ett crap team som upplever sin korta stund i rampljuset (låt vara att vi har en historia av framgångar längre bak i tiden, innan många av oss ens var födda)?"
Stoke City FC är ett crap team. Detta slår Stephen Foster fast i She Stood There Laughing, en bok om honom, hans son och deras fotbollsklubb, till vilken de hyser en sorts hatkärlek.
Efter att ha läst klart detta ganska underhållande verk om de vemödor och små stunder av glädje det innebär att följa ett skitlag väcktes empatin för Foster och hans son. De har det inte lätt, bor i Norwich och lägger ner mycket tid och stora pengar på att se Stoke City så ofta som möjligt, bara för att i nio fall av tio bli rejält besvikna (även om laget vinner kan det vara en ren och skär plåga att se på).
Man får intrycket av att Stoke är en klubb med en inkompetent ledning som försöker pressa ur så mycket pengar som möjligt ur Englands fattigaste stad och som ständigt lyckas med att hitta de sämsta tränarna och göra de ynkligaste nyförvärven. Lagets framgångar på 70-talet var i allra högsta grad en tillfällighet och trots att man nu har etablerat sig i The League Championship (under Premier League) väntar fortsatt svåra tider för Stokesupportrarna.
Boken köptes av min far, som liksom Stephen Foster lurades till att bli Stokeanhängare under Gordon Banks glansdagar. Den kändes angelägen för honom dels för att Stoke precis hade säkrat fortsatt spel i ettan, dels för att hans älskade GAIS befinner sig i en liknande situation. Han är lite av en typisk crap team-anhängare och vi båda har kommit fram till att engelska och svenska sådana har en hel del gemensamt.
Jag har haft mer tur än farsan. Mina sympatier finns i Stockholm och (äntligen tillbaks!) på Stockholms Stadion. Djurgården har ju de senaste åren haft stora framgångar och jag är otroligt tacksam över lagets senaste prestationer. Det var dock inte länge sedan som de flesta djurgårdare på frågan "Håller du också på ett crap team?" utan tvekan (och med en viss stolthet) hade svarat ett trotsigt ja. 90-talet var verkligen tungt och när laget åkte ur -99 tvekade i alla fall jag på om vi någonsin skulle få vara med där uppe och slåss om medaljer. Nu spelar vi i de europeiska cuperna och tar tätplaceringar i Allsvenskan. Målet (förutsätter jag) är alltjämt att ta sig till Champions League.
Under läsandet av She Stood There Laughing väcktes dock en liten men otroligt irriterande tanke. Är vi egentligen fortfarande ett crap team som upplever sin korta stund i rampljuset (låt vara att vi har en historia av framgångar längre bak i tiden, innan många av oss ens var födda)? Kommer vi att falla tillbaks till 90-talets hoppande mellan divisionerna? Nästan skräckslagen satte jag mig ner och funderade på detta.
Våra framgångar beror på många olika faktorer. Fantastiska tränare, framgångsrika värvningar, utmärkt organisation, starkt och nyskapande (nja, i alla fall i Sverige) spelsystem och ett massivt supporterstöd.
Denna säsong har varit problemfylld. Vi har fått tampas med tunga spelarförluster (Isaksson, Källström, en holländare med ett roligt förnamn och en penningstinn högerytter) och de fyra senaste årens succétränare har även de försvunnit. Inga succévärvningar har synts till (även om vissa kanske med tiden kommer visa sig vara just detta), organisationen har fått sig en och annan törn, spelsystemet har varit omtvistat och supportrarna har fått åka till byhålan Solna för att se DIF spela.
Det finns olika sätt att se på 2004. Såväl ondskefulla antagonister som rättrogna pessimister kan se året som början på nedgången. DIF:s framgångsår är slut, tränarbytet gav visserligen ett uppsving, men snart visar man sig vara ett riktigt crap team och delar återigen öde med GAIS och Stoke City.
Även jag har tänkt denna hemska tanke, men medveten om hur mycket bättre föreningen är nu än på 90-talet på alla plan så tror jag att vi kommer att gå stärkt ur den tunga tiden (att använda ordet "kris" känns lite överilat, även om viss annan media inte verkar ha tyckt det). Vi är tillbaka i vår borg, föreningen mår bra ekonomiskt (trots de fiaskoluktande försäljningarna till Rennes), Jonevret kommer visa sig vara en utmärkt headcoach och i sinom tid kommer Sören Larsen att tillfriskna och Sölvi Ottesen blomma ut till en världsback.
På lördag spelar Djurgårdens IF cupfinal mot IFK Göteborg. Ungefär samtidigt gästar Stoke topplaget Reading och GAIS avrundar ännu en säsong utanför Allsvenskan. Nej, vi är inget crap team, men vi har varit. Vi har också åkt jojo mellan divisionerna, vi har också gråtit glädjetårar över varje seger vi lyckats kämpa ihop i den högsta divisionen. Detta tror jag är viktigt att komma ihåg för att vi ska kunna uppskatta de framgångar vi faktiskt upplever även i år. Nu sätter vi Götet på plats!
Jo, förresten! Det finns en spelare i Allsvenskan med ett förflutet i Stoke. Stackars Pétur Marteinsson verkar aldrig kunna hitta rätt!
