Årskrönikan 2007: Del III – höstsäsongen
Efter en, på det hela taget, väl genomförd vårsäsong låg ÅFF på en hedrande andraplats, vilket bäddade för spänning inför höstsäsongen.
Toppmatchen borta mot GIF Sundsvall var den första seriematchen som jag missade denna säsong. Enligt rapporter missade jag inget utan de våra svarade på nytt för en svag insats. Matchen i sig var rätt jämn men Giffarna vann rättvist. Strax innan halvtid tog hemmalaget ledningen genom Tarmo Neemelo och tio minuter innan slutsignalen gjorde samme man 2–0. I och med förlusten i sexpoängsmatchen smet Sundsvall förbi oss och det gjorde även Sirius, vilket innebar att vi åter var under uppflyttningsstrecket.
I Östgötacupens semifinal borta mot IF Sylvia ställde ÅFF upp med ett nästan helt renodlat B-lag och mot Sylvias betydligt mer ordinarie manskap räckte det inte till utan hemmalaget vann med 2–0.
Ekonomi är tyvärr ett nyckelord då det gäller Åtvidabergs FF och därför var det oerhört viktigt att vi skulle vara med så bra som möjligt inför matchen på Kopparvallen mot IFK Norrköping. Jag hade länge hoppats på att det skulle bli en ren seriefinal inför 8 000 åskådare. Nu låg vi tyvärr ”bara” fyra, men intresset var stort och jag var ändå säker på att det skulle bli en publiksiffra på minst 8 000. Det blev det också. Köerna var långa redan två timmar innan matchstart och publikrekord, om man ser till antalet åskådare en timma före match, var det säkert. Till slut kom det hela 8 761 personer, vilket är den högsta publiksiffran sedan 1975 (8 853 mot Norrköping) och samtidigt den 15:e bästa genom tiderna på Kopparvallen. Tyvärr var publiksiffran det enda glädjeämnet i matchen. Rullgardinen drogs ned redan efter sex minuter då Bruno Santos gjorde matchens enda mål och detta efter ett rekord av misstag från våra adepters sida. ÅFF tog över totalt i andra halvlek och ännu mer efter att Thomas Magnusson blivit utvisad i den 65:e minuten. Bollen ville dock inte in denna fasansfulla dag trots mängder av målchanser. Nej, det blev en totalsvart dag med efterföljande tomhet. Matchen med stort ”M” var över. Även fortsättningsvis var det naturligtvis oerhört viktigt att hänga med i toppen för att klara ekonomin, men allt annat än allsvenskt avancemang skulle vara en otrolig besvikelse. Genom att det är klart gynnsammare att spela i allsvenskan än i Superattan rent ekonomiskt skulle det även sett till denna aspekt vara oroande om vi inte klarade att ta steget upp.
Men än var det inte färdiglekt
Efter tre raka förluster var det också mycket oroligt att åka upp till Uppsala för toppmatch mot tabelltrean IK Sirius. Av erfarenhet brukar det vara mycket svårt att ladda om efter ett tufft derby. Ju närmare vi kom matchen stod det dock allt klarare för mig att något annat än seger var fullständigt otänkbart. Återigen reste sig vårt ÅFF och presterade en riktigt fin insats. Sirius var klart bättre än vid vårens möte, men räckte helt enkelt inte till mot Åtvid. Pontus Karlsson gav oss ledningen i den första halvleken och matchen borde ha avgjorts redan under den första akten men först i den 85:e minuten föll 2–0. Återigen var det Pontus Karlsson som höll sig framme och på vilket sätt! Kristian Bergström slog ett inlägg bakifrån till vänster och Pontus vände om i luften och nicken gick i en perfekt båge över målvakten Jon Rytterbro och i mål. Otroligt snyggt och viktigt. Jag måste nog säga att glädjen över det målet är årets starkaste glädje. Vi var tillbaka igen! Uträknade som så många gånger denna säsong kom vi återigen tillbaka. Sirius reducerade visserligen till 1–2 men inget kunde stoppa oss denna dag. Viktorian i sexpoängsmatchen förde oss återigen förbi Sirius och upp på allsvensk plats.
Nästa match hemma mot Örgryte IS kan också betecknas som en match av toppkaraktär, eftersom ÖIS låg sex poäng efter ÅFF med en match mindre spelad. Någon match blev det dock inte, därtill var Åtvid för överlägset. 2 266 personer fick se Kristian Bergström, Mats Haglund och Pontus Karlsson (straff) göra målen när ÅFF vann med 3–0. Tyvärr vann både Ljungskile och Häcken, varför ÅFF inte gjorde något ryck i tabellen, men tabelltvåan GIF Sundsvall föll överraskande med hela 4–1 borta mot Sylvia och Åtvid var därmed bara en poäng efter.
Avgörande poängsvacka
I den 20:e omgången föll däremot både Ljungskile och Häcken, därmed hade Åtvid chansen att rycka borta mot bottenlaget Jönköpings Södra IF. Trots det usla motståndet förmådde de våra inte att vinna utan det blev till och med förlust med 1–0. Det var en genomusel insats från våra adepters sida inte minst i form av att spela alldeles för stressigt när ett lugnt och säkert spel hade räckt gott och väl för att rulla ut motståndarna. Trots att Åtvid spelade dåligt var resultatet knappast rättvist. ÅFF vann bland annat skottstatistiken med 12–2, men det gäller som sagt att sätta chanserna också.
I nästa omgång väntade ytterligare ett bottenlag i form av seriejumbon Degerfors IF hemma på Kopparvallen. Kring denna match skedde det officiella hundraårsfirandet. Som så ofta när det gäller tillställningar av den här karaktären låser det sig tyvärr för våra spelare och denna gång var inget undantag. Feststämningen bland de 2 588 på läktarna kom av sig rejält genom att matchen blev en slätstruken historia som slutade 0–0. ÅFF var det klart bättre laget och skapade tillräckligt med chanser för att vinna men åter var effektiviteten framför mål för svag. Spelat var dessutom för långsamt och omständligt. I och med Ljungskiles 3–1-seger borta mot Bunkeflo passerade de och vi föll ner under uppflyttningsstrecket igen och denna gång visade det sig tyvärr vara för gott.
I nästa match väntade sedan just Ljungskile på bortaplan och att matchen var oerhört viktig för den allsvenska striden var det inget snack om. Det handlade om att åter ta steget upp på allsvensk plats med en poängs marginal, vid seger, eller i värsta fall, via förlust, hamna hela fem poäng efter. Trots matchens oerhörda betydelse var vi bara ett fåtal som åkte till Ljungskile, vilket tyvärr visar på att det är ytterst få som verkligen bryr sig om ÅFF. Ljungskile började matchen bäst men efterhand kom Åtvid bättre in i den och såg ut att börja koppla ett grepp i den andra halvleken, men de heta lägena uteblev och då hände det som bara inte fick hända. Ur ingenting kommer Jörgen Wålemark helt ren, efter att ÅFF-försvaret försökt ställa offside på ”fel” spelare, och rullar in 1–0. De våra försökte sedan men förmådde inte få in någon kvittering, utan istället kunde Cedomir Zarkovic göra 2–0 i den 90:e minuten efter att Emil Nilsson visat på ett antihjärta utan dess like genom att jogga efter målskytten över hela planen istället för att sprinta ikapp för att komma på rätt sida. Ett oavgjort resultat och vi hade fortfarande varit med i racet på allvar, men fem poäng upp var oerhört mycket att ta ikapp, speciellt som formen nu hade sviktat betänkligt. Nej det var en fruktansvärd förlust som vissa personer på plats inte på något sätt kunde begripa! Hela livet har man drömt och sett fram mot att vi skulle nå allsvenskan igen, men nu tycktes återigen dessa drömmar gå i kras i ett enda vingslag och då förmodas man svälja detta utan reaktion, men jag lever i mitt supporterskap till ÅFF och agerar inte död och likgiltig som vissa andra totalt oförstående!
Åtta matcher återstod och plikttroget är man tvungen att tro in till slutet. Toppkonkurrenterna hade tidigare inte visat sig varit stabila och nu borde vi ha uppfyllt kvoten för svaga insatser. Spelet hade ju varit så fantastiskt bra tidigare och om vi bara kom i närheten av det igen skulle vi kunna klara detta. Laget verkade mycket fokuserat inför uppgiften borta mot Bunkeflo IF och efter Daniel Johanssons ledningsmål i början på andra halvlek kontrollerade ÅFF matchen, men Oscar Möller slog onödigt bollen till hörna och naturligtvis gjorde hemmalaget mål på den. ÅFF förmådde sedan inte mobilisera nya krafter för ett segermål utan matchen slutade 1–1. Ytterligare två förlorade poäng innebar att avståndet upp till allsvensk plats nu var hela sju poäng.
I hemmamatchen mot Mjällby AIF bjöd 65 företag på entrén (de betalade var för sig en krona per åskådare) vilket var ett framgångsrikt recept, för trots att hoppet om avancemang tycktes vara förlorat kom det 2 956 åskådare för att se matchen. Underhållningsvärdet var dock inte det bästa och för andra hemmamatchen i följd blev det 0–0. ÅFF var som vanligt närmast segern, men det slarvades för mycket med passningsspelet i avgörande lägen. Eftersom Ljungskile och Sundsvall hade hittat en stabil form som de inte haft tidigare drog de ifrån ytterligare och det skiljde hela nio poäng upp till allsvensk plats. Vi visste det inte då, men i och med poängtappet var loppet helt kört. Även om vi hade vunnit resten hade det inte räckt (om övriga resultat stått sig).
Ett visst hopp ändå
Inför matchen borta mot Enköping hade vi fallit ända ner till åttonde plats, men nu bröts äntligen trenden efter fem matcher i rad utan seger. Den första halvleken var dock riktigt dålig och ESK tog också då ledningen, men strax innan paus kvitterade Kjartan Finnbogason. I andra halvlek kom ÅFF ut som ett nytt lag med ett spel som påminde om sommarens framgångsrika koncept och Kristian Bergström kunde skjuta in segermålet fram till 2–1. Med segern avancerade ÅFF upp till sjätte plats och eftersom Sylvia kvitterade mot Ljungskile på en frispark i den 95:e minuten knappade vi in två poäng på dem. Förhoppningen var att även det andra norrköpingslaget skulle ta poäng två dagar senare, men Sundsvall vann enkelt hemma över IFK, som just hade blivit klara för allsvenskan, med 3–0. Därmed skiljde det fortfarande nio poäng upp till Giffarna medan det var sju till Ljungskile.
I nästa omgång väntade östgötaderby hemma mot IF Sylvia, men någon derbystämning var det knappast. Endast 1 117 personer hade tagit sig till Kopparvallen. Matchens kvalitet var i paritet med publiksiffran, det vill säga riktigt, riktigt dålig. ÅFF slarvade otroligt mycket i passningsspelet, vilket innebar många sumpade kontringslägen mot det håglösa motståndarlaget. Försvarsmässigt såg det inte heller bra ut och det var med stort flyt som vi hade en 2–1-ledning i halvtid. Men efter allt oflyt denna säsong var vi verkligen värda att få tillbaka lite retroaktivt. Kristian Bergström och Mats Haglund gav ÅFF en 2–0-ledning men Sylvia reducerade snart. I den andra halvleken kontrollerade de våra händelserna väl och borde ha gjort ytterligare något mål. I och med att Sundsvall dagen efter föll borta mot Sirius fanns chansen fortfarande att nå allsvenskan, men dessvärre vann samtidigt Ljungskile över Häcken med 1–0. Återigen hade destruktiva LSK fått hjälp av vädrets makter och träsket till fotbollsplan hjälpte bohuslänningarna till seger mot det klart bollskickligare göteborgslaget. Med tolv poäng kvar att spela om skiljde det sju poäng upp till Ljungskile och sex till Sundsvall. Fjärdeplatsplacerade Bunkeflo låg en poäng framför och ÅFF var nu uppe på samma poäng som Häcken.
Inte vårt år
Innan det var dags för det svåra bortamötet med BK Häcken hade Bunkeflo förlorat i omgång 27, därmed var Häcken och ÅFF de främsta utmanarna i toppen. Dessvärre hade Ljungskile åter tagit en turlig seger denna gång borta mot Öster med 1–0 och LSK var därmed hela tio poäng före ÅFF och Häcken. Endast 774 personer hade kommit för att se toppmatchen på Rambergsvallen. Åtvid började matchen riktigt dåligt och hemmalaget kunde följdriktigt göra ett tidigt ledningsmål, men efterhand kom de våra in i matchen bättre utan för att den skull imponera. Det blev dock bättre fart i den andra halvleken och ÅFF kopplade grepp om matchen. Martin Jönsson kvitterade till 1–1 och Åtvid pressade tillbaka Häcken rejält men istället för ytterligare mål kontrade hemmalaget och fick en billig straff, denna satte sedan Paulinho säkert och det var en tung uppförsbacke. De våra fortsatte dock att pressa för mål, men när Bollklubben gjorde 3–1 i den 87:e minuten var det givetvis kört. Hemmalaget hann även göra 4–1 innan helvetet var slut. Ytterligare en lång och tung hemresa följde och det var tydligen bara att konstatera att detta inte var vårt år trots att det såg så bra ut i somras. Laget ska ändå ha heder åt att de satsade allt framåt för det var ju bara seger som gällde. Detta gjorde inte Steve Creutz & Co när en match av liknande betydelse spelades borta mot Häcken 2003. Dagen efter vann Sundsvall med 2–0 över Örgryte och därmed var chansen till allsvenskt avancemang mikroskopiskt i och med att det skiljde hela nio poäng upp till Giffarna med lika många poäng kvar att spela om.
I den 28:e omgången noterades säsongens lägsta publiksiffra på Kopparvallen, 1 023 personer. Men mot seriens negativa överraskning, Östers IF, hittade äntligen Oscar Möller målet igen. Han hade inte gjort mål sedan den 23 juli hemma mot GIF Sundsvall, men nu hittade han rätt två gånger om när ÅFF vann med 2–0. Öster var helt under isen och ÅFF vann enkelt. Åtvid jagade fler mål för att knappa in på Sundsvalls klart bättre målskillnad. Det var skönt att se laget strida in i det sista, men med den sedvanliga oskärpan i avslutningarna uteblev fler mål. Chansen till avancemang fanns alltjämt men hoppet släcktes definitivt två dagar senare då Sundsvall spelade 1–1 borta mot Jönköping.
I den näst sista omgången väntade bottenlaget Falkenbergs FF på bortaplan och det skulle visa sig att domaren Johan Hamlins usla domarinsats avgjorde hela bottenstriden. ÅFF gjorde en bedrövlig första halvlek med trots detta var underläget bara 0–1. Några minuter in på andra halvlek gjorde FFF 2–0 och loppet såg kört ut, men då vaknade de våra till och spelade ut hemmalaget efter noter. Emil Nilsson reducerade och Daniel Johansson kvitterade. Även ett segermål låg i luften, men då trädde Johan Hamlin in i handlingen och tilldelade Johan Niklasson ett gult kort för protest. Frisparken skulle slås en meter bakom straffpunkten trots att Johan inte stod där när han protesterade. Överhuvudtaget är det oerhört ovanligt att dela ut varning mitt i spelet för protest utan det mest följriktiga är att vänta tills nästa avblåsning, speciellt när det gäller en match av avgörande karaktär i den 90:e spelminuten! Domare som är officer till sin profession har dock av hävd svårt att agera med sunt förnuft. Naturligtvis blev det sedan mål på frisparken, vilket betydde att grenen definitivt sågades av för Sylvia och trots att Öster vann de sista två matcherna fick de också lämna serien. För vår egen del missade vi därigenom 45 000 kronor i placeringsbonus.
Bra avslutning i varje fall
Det räckte nämligen inte att vi avslutade med seger hemma mot Landskrona BoIS med 4–1. Vi blev till slut ”bara” sexa eftersom Bunkeflo samtidigt vann borta mot kollapsade Örgryte med 4–2. ÅFF visade denna gång på en effektivitet som vi verkligen inte hade blivit bortskämda med under året. Fyra skott på mål och samtliga av dem i mål. Jesper Arvidson och Haris Radetinac gav ÅFF en 2–0-ledning i halvtid. I den andra halvleken gjorde Oscar Möller två mål, medan Pär Cederqvist gjorde det sedvanliga målet mot sin forna förening.
