Gästkrönika: När tunneln på Fedel hämnades
1989 hade jag för första gången åkt "himm" från deportationsorten i huvudstaden för att se MFF leka
hem sitt 15:e SM-guld. (dock hade jag sett de mediokra SM-finalerna i Stockholm 86 och 88)2-0 i Peking följdes upp av en inledningskvart jag knappast förr eller senare varit med om i MFF-sammanhang; krönt av Tobbes missade straff.
Sedan rann Holter förbi Peter Jönsson och tunnlade(!) en långt ut stående Fedel (om han åtminstone hade lobbat honom så hade det inte känts lika förnedrande). Därefter följde en timmes kanonad mot en sinnessjukt bra Lasse Eriksson, som om han personligen ville ersätta den i dagarna fallande muren i Berlin. Onsdagen därpå följde samma visa och ett totalt utspelat Norrköping kunde vinna på straffar.
Sedan dess har jag varit med på ytterligare himmelsblå Waterloo: Söderstadion 94, Degerfors 97, Råsunda 99, Halmstad 02.
Länge funderade jag på om jag skulle åka hem till Malmö för Elfsborgsmatchen. Efter Landskrona kändes det helt kört. Jag höll på att demolera högerhanden mot väggen på en för MFF:are känd sylta i Stockholm. Jag tog dock mod till mig och följde med till Göteborg mot allt rådande förstånd. Jag trodde i min enfald att den sextonåriga ökenvandringen helt berodde på min närvaro när de allsvenska seriesegrarna skulle koras.
Det gick till och med så långt att jag avbokade resan hem till Elfsborgsmatchen men efter segern mot Blouvitt kände jag åter segerns mjäll falla på min "rockajävel" och beställde en ny!.
Lördag 30:e oktober 2004. Det har gått en kvart av matchen och på sektion Q där jag sitter är det knäpptyst, det enda som hörs tycks vara mina egna kapten Haddock-tirader mot med-, motspelare och domare. 16 års ångest kavlar ner mig i den obekväma stolen jag sitter i och bänkgrannarna börjar knorra när jag ljudligt börjar kritisera deras brist på engagemang: "Vad är det för jävla land man bor i? Hur kan ni var så jävla tysta när vi håller på att ta guld?", frågar jag retoriskt. Medelåldersmannen med någon snaps för mycket innanför västen framför mig, stirrar chockat upp från raden framför. En yngre man svarar mig med de redan klassiska orden: "Det är väl dom på andra sidan som ska skapa stämning!?!" Jag tror inte mina öron och resignerar inför det alltmer andefattiga spelet, blott temporärt avbrutet av Afonsos frisparksribba, Daniels returdito och Yngves skott utanför.
I pausen stirrar jag tomt framför mig bredvid hamburgergrillen. Ännu en loserresa tänker jag och spejar ut över de träningsplaner jag brukade bespringa förgäves för att övertyga dåtidens MFF-ledare om min talang som sju-åttaåring. Jag tycker mig kunna skönja Tommy Albins mustasch och Åke Kallenbergs målvaktsinstruktioner i dimman för det är just en sådan melankolisk "tänk om"-dag när man återvänder till hemstaden för att hämta med sig något värdefullt tillbaka till exilen. Jag kommer osökt att tänka på Maranatastämningen som knäckte oss på Söderstadion 94, Daniels förkylning mot Degerfors 97 och den där jävla 20-timmars tur- och returresan till Halmstad 2002. På ett moln sitter Lasse Eriksson och kastar macka på himlen och jag får hör att Dusan Djuric har gjort 1-0 till Halmstad i första halvlekens sista spark.
Andra halvleken börjar där den första slutat och jag har liksom fallit in i en koma. Inget händer på planen och Olof och Abelsson står 40 meter bakom mittfältet och duttar mellan sig. Då plötsligt händer det. En glädjeorkan sprider sig längs hela södra läktaren och ett hopp spirar åter i mitt bröst. Vi blir som galna, även mina lama bänkgrannar. Minuten senare faller Skoog som i åsynen av ett Happy Meal i Antarktis och då Höiland bankar in returen på Wilands fina straffmotning knäcks en 16-årig balk i mitt hjärta. Jag gråter ut 16 års ljusblå sorg och åter vågar jag känna mig som en absolut segrare...
