Årskrönikan 2007: Del V – sammanfattning
Den sjätteplats som det tillslut blev var i paritet med vad jag trodde innan säsongen. Strax bakom topptrion trodde jag ju på, men naturligtvis var ändå säsongen en stor besvikelse. Vi var ju så nära och förtjänade verkligen ett bättre öde med det fina spelarmaterial vi hade att tillgå.
Till slut fattades det sju poäng upp till Sundsvall. Att hitta dessa borttappade poäng är inte svårt. Vi fick jaga eftersom det bara blev en poäng på de första fyra matcherna, men trots en plats mindre spelad var vi så högt uppe som andra plats under sommaren. Att det sedan blev förlust borta mot Landskrona och sedan tre raka förluster, borta mot Mjällby (de var i bra form då) och Sundsvall samt mot Norrköping hemma får man räkna med. Tre poäng på fem matcher mot beskedligare motstånd i form av Jönköping, Degerfors, Ljungskile, Bunkeflo och Mjällby (de var ur slag då) kan inte accepteras och det var huvudsakligen här vi tappade bort den allsvenska platsen. Häcken borta är alltid svårt och Falkenberg hade vi nog slagit (trots tolv motspelare) om vi fortfarande hade haft chansen på allsvenskan.
En förklaring till att vi kom i en där svackan var att vårt spel byggde på perfekt underlag. Kopparvallen var kanonfin under året och vattnades innan matcherna för att speeda upp spelet. När vi spelade borta mot Landskrona var dock planen mycket tung på grund av kraftigt regnfall och genast blev ÅFF:s spel mycket tamt och sviten på åtta raka utan förlust bröts. Sundsvalls konstgräs var heller ingen höjdare, Jönköpings savann och Ljungskiles träsk var heller inte lämpade för sambafotboll. Att planerna inte alltid är perfekta är någonting som man måste räkna med, speciellt på hösten. Lag som spelar en destruktivare typ av fotboll har lättare att klara av mer spelande lag eftersom ett sämre underlag försämrar speeden i passningsspelet. Men av hävd har vi alltid haft svårt mot destruktiva lag även om förhållandena har varit perfekta och där lös orutinen igenom när det gick tyngre. Generellt kan man också säga att vi som spelande lag måste prestera bättre än de många destruktiva lagen i serien för att vinna. Men det gäller att även kunna grisspela då och då när spelet hackar och det har vi alltid haft svårt med. Peter Swärdh förklarar det med att vi inte har de spelartyperna, men det tycker jag är en dålig bortförklaring som ger fel signaler. Det handlar om ha rätt attityd till uppgiften och det har inte alltid våra spelare, även om det såg betydligt bättre ut denna säsong än de två närmast föregående åren. Visst ÅFF gjorde flera dåliga insatser, men de riktiga djupdykningarna uteblev och det fanns åtminstone några ljusglimtar i nästan varje match.
På längre sikt måste man ändå säga att det är bra att vår tränarduo har utvecklat ett spel på perfekt underlag. För att bli något räcker det inte med att spela destruktivt. Ljungskile kommer aldrig att nå några högre höjder i allsvenskan och inte heller Trelleborg eller Gefle.
En god grund
Peter Swärdh fick mycket skit som tränare för Helsingborgs IF, men hos oss blev han hyllad. Föregångarna Steve Creutz och Hans ”Lerdala” Andersson hade skapat ett starkt kollektiv där alla jobbade för varandra, vilket skapade en god grund för Kent Karlsson och Magnus Pehrsson att bygga vidare på. De fick genom djurgårdssamarbetet betydligt större resurser än föregångarna och vidareutvecklade det offensiva spelet. Tyvärr hade styrelsen ingen som helst koll på den finansiella situationen och Karlsson & Pehrsson fick fria tyglar, med god hjälp av Conny Torstensson, att avveckla spelare med hjärta och istället införskaffa yngre spelare med mer tekniska kvalifikationer. Tekniska spelare vill vi naturligtvis ha, men det gäller att hitta en balans. Vi är en klubb med begränsade resurser och kan inte slaviskt följa ajaxmodellen att plocka ihop spelare för att passa in i ett givet spelsystem. Vi måste istället vara flexibla och hela tiden väga priset för en enskild spelare mot nyttan för helheten.
Trots att spelarna har blivit mer bortskämda under de senaste åren och hjärtat för att spela i den blåa tröjan har blivit mindre hade även Karlsson & Pehrsson skapat en bra grund för Swärdh att ta över. Peter är mycket professionell i sitt tränarskap och det var roligt att höra när han kom till Åtvidaberg att träningsförhållandena var fantastiska och allt runt spelartruppen med rehabbiten höll allsvensk klass. Det är tyvärr inte så ofta som man hör folk i Åtvid se möjligheterna istället för problemen, men Peter kom med nytt blod och det var oerhört viktigt. Allsvenskan är inte alls främmande för Peter och det är bara att hoppas att han och vi andra ”troende” kan sprida och övertyga belackarna att vi SKA tillbaka till allsvenskan. Det är det vi lever för och alla som säger att det inte går önskar därigenom livet ur oss!
Vi ska inte heller glömma bort Andras Thomssons insatser för vår förening. Han blev illa behandlad av ÅFF då han alldeles för tidigt ombads att sluta som spelare och istället bli tränare för Linköpings FF. Thompa hade en härlig attityd med sin tuffhet som spelare och var orädd att opponera sig om han kände sig felbehandlad. Detta är en viktig egenskap i det klimat som styrelsen har skapat med människor som på ett omänskligt sätt ska hålla inne med sina funderingar i tron om att folk utanför den innersta kärnan verkligen ska tro på att det aldrig finns några motsättningar. Detta är naturligtvis en horribel villfarelse och människor som Andreas behövs för att bryta mönstret. Thomssons höga krav på spelarna är också en förutsättning för att ”bortskämdhetsfaktorn” ska hållas låg.
4–2–3–1 nej tack!
Samarbetet mellan Thomsson och Peter verkar fungera bra och tillsammans har de utvecklat ett fruktsamt spel som kan räcka riktigt lång om de får de rätta förutsättningarna inför kommande säsong. Men en farhåga som jag har är att Peter Swärdh ska börja med 4–2–3–1 för det tror jag inte på. Forwarden blir då för ensam som vi tidigare har haft problem med i 4–3–3. Dessutom är jag rädd att vi tappar det fina kantspel som vi nu är på väg att utveckla till någonting riktigt bra. Att man ska vara försiktig med ändringar visades inte minst i hemmamatchen mot Norrköping när vår lagledning valde 4–5–1. Detta var naturligtvis ett generalmisstag, som gjorde att vi gav bort chansen till en bra start på matchen. Jag hade dessförinnan varit glad över att vår tränarduo vågade ställa över antingen Martin Jönsson eller Daniel Johansson på innermittfältet, men mot IFK spelade båda och då gick det som det gick. Starka bollvinnare är båda, men med duon tappade vi i offensiv kreativitet. Även senare mot Bunkeflo och Mjällby spelade Jösse och Danne centralt på mittfältet, medan Pligg förpassades till västerkanten. Naturligtvis kan jag förstå att vår tränarduo ville förändra efter att vi hade tappat formen, men detta var inte rätt sätt att göra det på. När sedan allt återgick till det vanliga blev det också bättre och fyra segrar på de sex sista matcherna var trots allt en bra avslutning på serien.
Peter Swärdh står dock för sitt agerande och det är givetvis bra att han tror på sin linje. Misstag gör vi alla och lär av dem och propagandafotbollen som vi fick se under sommaren var frukten av hans verk. Det var gladfotboll á la 1970-tal, som vi gärna vill se mer av under kommande säsong och med ännu bättre disciplin kan det räcka hela vägen fram till allsvenskan. För att detta ska lyckas får dock inte truppen tunnas ut i toppen. Denna säsong var vi förskonade från skador, frånsätt de vi hade i början av säsongen, och trots bredden i truppen hade vi inte tillräckligt starka kantspelare att sätta in. Till nästa säsong tror jag att flera av de yngre spelarna, som inte har fått så många chanser att visa upp sig, kan vara med och konkurrera på ett helt annat sätt, vilket naturligtvis breddar truppen. Det var viktigt att dessa spelare fick visa upp sig i Östgötacupen under året för reservlagsserien var det för dålig klass på. Men nästa år är ett lag anmält till U21-allsvenskan, vilket förhoppningsvis bidrar till bättre matchning.
Överhuvudtaget kan man säga att läget inför kommande säsong är klart bättre än det var inför den gångna. Tränarduon har fått ”praktisera” ett år, spelartruppen är i det närmaste intakt och skadeläget är klart bättre och det gångna året gick ju hyfsat så varför skulle det inte kunna gå ännu bättre under 2008?
Svag konkurrens
Konkurrensen i serien ser ju inte allt för svår ut heller. Tre lag försvann upp till allsvenskan och bara ett kom därifrån – IF Brommapojkarna. Det laget tror jag inte på i toppen, men väl tabellfyran BK Häcken, trots förlusten av Teddy Lucic. Femman, Bunkeflo IF, bör få svårt att upprepa sensationen och sexa blev ju vi, så Häcken och ÅFF borde vara heta aspiranter att ta de två direktplatserna till allsvenskan. Dessa två lag har också spelbolaget Expekt som favoriter.
Tabellsjuan, IK Sirius, kan blanda sig i toppstriden, men jag tror att de precis som Bunkeflo kan få svårt att upprepa succéåret som nykomling. Åttan, Degerfors, gjorde en fantastisk avslutning med sex raka segrar, men är knappast ett lag för toppen. Nian, Mjällby, kan dock vara det. Får listerlänningarna spelet att stämma är de väldigt farliga. Exallsvenska Örgryte slutade tia och jag tror att det dröjer innan de kan ta steget upp igen. Elvan Landskrona bör dock, efter två svaga säsonger, kunna få ett rejält lyft med nye tränaren Anders Linderoth och är den främsta utmanaren till toppduon. Enköping, Jönköping och Falkenberg får finna sig i att även nästa år strida på den nedre halvan.
Av nykomlingarna höjs Assyriska till skyarna av vissa, men jag tror inte att laget är så pass bra att de räcker till för den absoluta toppstriden. Det gör knappast heller Väsby, Qviding eller Ängelholm.
Fantastiskt läge att nå allsvenskan
Naturligtvis återstår det mycket till dess att Superettan drar igång, men som det känns just nu har vi ett fantastiskt läge inför säsongen! Och därför är det än mer angeläget att verkligen få folk att tro på att det är möjligt att gå upp i allsvenskan. Och lyckas vi finns bara möjligheter och inga hinder. Jag har gjort en undersökning som visar att nykomlingarna ökar sina intäkter med i genomsnitt hela 85 % i allsvenskan och eftersom kostnaderna inte ökar i samma takt noterar lagen bättre ekonomiska resultat i allsvenskan än i Superettan året innan (Jag ska lägga ut hela undersökningen här på SvenskaFans senare).
Att alltid ha det långsiktiga målet att spela allsvensk fotboll är oerhört viktigt för att få folk att tro. Och kan vi få folk att börja tro igen, ja då kommer också medlemmar, supportrar och näringsliv att ställa upp. Men det räcker naturligtvis inte med en vision, den måste efterlevas också, så till vida att en ekonomi i balans kan visas upp. Detta är naturligtvis a och o i sammanhanget, men tyvärr har inte våra förtroende valda styrelser de senaste åren förstått detta. Många finns det som tycker att jag och flera med mig har varit för hårda mot styrelserna, men det är naturligtvis tvärtom. Att mätta mun efter matsäck får vi ju alla andra leva efter så varför skulle en förtroendevald styrelse få agera annorlunda. Speciellt anmärkningsvärt är det genom att det inte är deras egen privatekonomi som står på spel utan istället allas våra liv!
Historien har tagit ansvaret ifrån människorna
Jag har blivit allt på det klara med att det grundläggande problemet till att detta har kunnat ske är historien. Åtvidaberg byggdes upp av koppargruvan och Adelswärd, senare kom Åtvidabergs Industrier vilket senare blev Facit. Över lång tid styrde en stark person hela Åtvidaberg. Efter Adelswärd kom Ericssons, först Elof och sedan sonen Gunnar. Företaget gick lysande och dessutom var Ericssons måna om människorna, varför ”människorna” lät dem styra och ställa. Och varför inte? Fotbollen fick ju ett mycket stort utrymme. Några större besvärligheter för kommunen var det heller inte, då Ericssons tog hand och värnade om samhället. En dag gick dock Facit under och åtvidabergarna fick börja klara sig själva. Det blev en stor omställning och de styrande inom kommunen har ännu inte vuxit upp så pass att de har kunnat ta sitt ansvar. Just ansvar är ett ord som tyvärr många andra också avsäger sig. När Ericssons bestämde visste de kanske vad som verkligen var bäst, men folk verkar tro att de som styr fortfarande vet allt bäst. Detta är naturligtvis en villfarelse och det är vårt gemensamma ansvar att som medlemmar och supportrar alltid tänka på Åtvidabergs Fotbollförenings bästa. Ingen enstaka individ får någonsin vara viktigare än föreningen och därför måste vi se till att ta ansvar för att ÅFF sköts på bästa möjliga sätt. Att opponera sig när saker och ting sköts illa är därmed inte bara vårt ansvar utan även vår gemensamma plikt!
I mitt tycke bör en styrelse alltid agera:
• För att föreningens bästa alltid kommer i första hand
• Satsningen får aldrig vara större än vad ekonomin tillåter
• Men se möjligheter istället för bara problem
• Fullständig kontroll på ekonomin under årets alla dagar
• Skapa en trygg vision och förmedla den till alla
• Allmän ordning och reda
• Tydlighet, rakhet samt snabbhet i beslut och kommunikation
• Förmåga att delegera ut uppgifter och att dessa personer får fullt ansvar
• Vara självkritisk
• Agera tillsammans med medlemmarna och inte emot dem
Den sista punkten är inte minst viktig, utan det är en förutsättning för oss att lyckas. Vi är en liten förening med begränsade resurser och då går det inte an att som nu stänga ute de mest trogna. Utan oss är ju föreningen ingenting. Det är ju egentligen VI som är det riktiga laget. Vi som alltid finns där hur den än går. Släpps vi däremot in och vi lyckas få ett gemensamt VI istället för DOM och VI ja då kan VI starka gå enade mot en gemensam vision en vision om allsvenskan. Delaktighet är nyckelordet. Att få privatpersoner och näringsliv att slussa in pengar i en förening som år efter år gör brakförluster på grund av att klubben sköts otroligt illa är oerhört svårt. Om föreningen i stället sköts snyggt och dess styrelse visar det på ett öppet sätt istället för att mörka allt, ja då blir det genast mer intressant att vara samarbetspartner eller bara bidra, för man ser att det ger resultat. Gott rykte vill näringslivet vara förknippat med och som supporter är man beredd att betala när man får något tillbaka – i detta fall i form av framgång för laget. Att betala stora summor som går rakt ner i ett svart hål är däremot inte alls lika intressant. För det är så det känns när underskotten hopar sig och man inte ens bemödas att få något tack för det man skänker bort.
Elitlicensen är en förutsättning för allt
Förutom driftunderskottet som var på drygt 800 000 kronor vid det medlemsmöte som var i december gick även driften för Kopparvallen och Elevhemmet med brakförlust på drygt 500 000. En del var dubbelposter men den gemensamma förlusten är ändå på klart över en miljon. Det är oerhört skrämmande att vi trots detta lånade både Emil Nilsson och Kjartan Finnbogason. För att inte säga helt horribelt! Hur detta kunde ske är fullständigt obegripligt. Här kan vi verkligen inte snacka om att vår förtroendevalda styrelse tog sitt ansvar. En jämförelse mellan budget och faktiskt utfall presenterades på medlemsmötet den 6 december. Och budgeten för 2007 visade på –477 000! Helt osannolikt att visa upp en sådan budget. Alltså var planerna redan från början att begå självmord! Vid årsmötet den 26 februari var det meningen att de 400 000 som var kvar av kommunens bidrag låg utanför budget som tillsammans med det egna kapitalet på 110 000 skulle säkra elitlicensen. Men på något sätt har alltså vår förtroendevalda styrelse återigen dribblat med siffror. Detta är naturligtvis mycket allvarligt för utan elitlicens är varenda minut som vi alla ÅFF-are lägger ner på vår kära förening totalt bortkastat. Mardrömscenariot är att vi efter 26 års lång väntan äntligen tar oss upp till allsvenskan men inte klarar elitlicensen och på så sätt inte får spela i allsvenskan. Tyvärr verkar inte våra förtroendevalda insett vilket enormt ansvar de har utan leker med våra liv som insats!
Nytt elljus ett måste
Elljuset är också en oerhört stor jobspost, men redan 2002 var det tal om att det skulle behövas bättre elljus i framtiden. En från kommunen var på ett möte om det (kommunen ägde då Kopparvallen) och blev erbjuden ett pris på 1,6 miljoner för en ny belysning. Detta föll sedan i glömska, men att denna person inom kommunen inte förrän leverantören återkom i ämnet efter en artikel i Dagens Nyheter i slutet av året, kom ihåg detta är helt sanslöst. Nu får vi ändå verkligen hoppas att vi får belysningen klar till premiären annars vore det naturligtvis en fruktansvärd katastrof.
Märkligt i sammanhanget är också att någon form av insamling till Elljuset inte har förekommit. Jag har påtalat detta flera gånger under året att det borde komma igång. Och så har de mage att påstå att det är så svårt att få folk att hjälpa till, ja vad kan det bero på?
När det gäller elljuset är det något man kan ta på, alltså inte ett stort svart hål som pengarna bara försvinner i. Det förra elljuset är från 1969 och det nya kommer att duga i många, många år. Att få folk att investera i det är därför inte svårt, men det har som sagt inte gjorts ett dugg på den fronten. Dessutom är det extra angeläget eftersom spel i Linköping omöjliggörs, i varje fall tills den nya arenan står klar, om det nu blir någon. Elljuset på Folkungavallen är nämligen inte godkänt för elitspel.
Många är de misstag som har begåtts och många slantar har gott oss om intet. Men det finns en stor kraft bakom Åtvidabergs Fotbollförening och det är verkligen tid att ta fram den nu, när vi har ett sådant fantastiskt bra läge att åter ta oss upp i allsvenskan igen!
Medlemsmötet den 6 december också var ett fall i rätt riktning, men det kom naturligtvis alldeles för sent. Styrelsen ville ha något att presentera först och det visar på att det fortfarande är så att det är viktigare för dem att rädda sitt eget skinn än att Åtvidabergs Fotbollförening ska överleva. Min uppfattning är dock att vår förtroendevalda styrelse får denna månad (januari) på sig att rätta till de misstag som har begåtts. Om de däremot inte klara detta är det vårt ansvar och vår plikt att agera för att styra skutan på rätt köl igen, för annars överlever vi inte!
