Fotbollsmatchen
Tack Stig Claesson ”Slas” för att du berikade livet med ditt fantastiska skriftspråk och konstnärskap. Du drack ditt kaffe packade och for.
Jag har den stora glädjen att äga två numrerade tavlor av Slas föreställande Kanalplan sedd ur två vinklar från 1976. Dessa gavs ut 1977 till Hammarbys 80 årsjubileum.
De flesta Hammarby:are känner till ”Slas” omtalade novell ”Supportern” så istället vill jag lyfta fram novellen ”Fotbollsmatchen” från 1964 som jag läst ett antal gånger sedan jag först läste den i boken ”Fotbollens Kval och Lycka” (Tore Nilsson) från Semic förlag 1979. Läs så kanske du själv kan förstår varför Stig Claesson alltid kommer finnas med oss:
Fotbollsmatchen
Det hände sig att solen sken. Jag befann mig på Bjärehalvön någonstans mellan Båstad och Torekov.
Det var strax före midsommar.
Att solen sken var ingen händelse detta år. Det hade inte regnat på en månad i denna trakt, gräset växte inte längre och bönderna hade börjat slåttern.
Trakten genljöd av traktorernas brummande, slåttermaskinernas knarrande och hästräfsornas släpande.
Bin och humlor härjade bland blommorna, den tidiga potatisen var snart klar.
Såsom varande en turist, en främling i lånat sommarställe, log jag mot den flit jag bevittnade.
Jag låg i min gräsmatta och läste.
Jag drack saft.
I Båstad, den vita sportens i Sveriges Mecca, hade jag inhandlat ett par vita kortbrallor, ordentligt tilltagna, anglosaxisk stil. Därtill en vit tröja och en vit liten hatt.
En käpp hade jag förfärdigat av en rönnkvist.
Sandaler i gyllenläder hade jag hittat i den lånade sommarstugan.
Jag drack ur min saft och beslöt i sakta mak gå genom trakten avmätt hälsande på allmogen.
Jag fick ta tre steg innan brallorna började röra sig och jag satte kurs mot den kyrka jag såg i fjärran.
Som en annan Ehrensvärd på resa i Italien spatserade jag på de små grusvägarna vilket skilde de olika böndernas ägor åt.
Efter att ha gått i en timme och hälsat på tre bönder som drack kaffe ur termos befann jag mig vid kyrkan.
Hovs kyrka.
Solen sken. Det droppade ur en vattenpump.
Ett barn cyklade förbi.
Kyrkan var alldeles vit oh såg skånsk ut.
Utanför kyrkan fanns en busshållplats.
Jag gick stora landsvägen mot handelsboden och gick in i handelsboden och köpte mig en skånsk pilsner samt en lott i den lokala idrottsföreningens lotteri. En nit.
Jag tog min pilsner och fortsatte min vandring.
På vartenda fält befann sig nu en traktor eller en häst, bönderna arbetade som besatta i gräset.
Flickorna gallrade betesfälten.
Solen tryckte ner de arbetande mot den torra jorden och jag började svettas lite jag också.
Jag sökte mig till det enda fält i hela trakten där inga bönder fanns och där vitklövern blommade i fred.
Hovhalla fotbollsplan.
På planens långsida ungefär mitt på fanns en åskådarbänk med plats för sju personer och på den bänken satte jag mig och öppnade min pilsner.
Jag satt i skuggan av ett oxelträd. Den ljumma vinden lekte i löven och lyfte lite försiktigt i målens nätmaskor.
Här satte jag upp ett storpoliskt fotbollslag mot traktens bönder.
Jag hade anlänt i halvtid. Det stod ett noll till Västra Karups AIK som bondelaget hette.
Spelarna vilade i gräset på varsin sida om omklädningsskjulet.
Domaren var inne i närmaste stuga och drack vatten.
I Västra Karups AIK igenkände jag bara tre spelare. Det var den vikarierande brevbäraren, lantbrukare Mattson som jag köpte ägg av och pappan till henne som sålde i affären.
I det storpolitiska laget som hade ett tyskt namn, någonting som Immerfeste Fussball Association, igenkände jag med lätthet både L.B.J. och Adenauer.
Jag kände föresten igen alla.
Eftersom båda lagen spelade med nio man i tjugominutersperioder kan jag gott räkna upp Immerfeste FA:s lag.
Totte Nilsson center.
L.B.J. Nilsson och Tito inrar.
Mikojan och en av L.B.J:s släktingar yttrar.
Castro på halvan
Adenauer och en schweizisk finansman på backen
De Gaulle i målet.
Domaren som var ingen mindre än konungen av Sverige, Mr GA eftersom vi befinner oss utanför Båstad, kom utrusande efter att ha druckit vatten och blåste till avspark.
Totte passade till Castro och det hela satte igång.
”Andra halvlek blev betydligt piggare och situationerna växlade friskt alltifrån tredje minuten, när först Mikojan lobbade över vice brevbäraren och Tito nickade till hörna.
Finansmannen la hörnan som dock gick död.
Ett par minuter senare var IFA ytterligt nära att kvittera till 1-1”
Kommen så långt i den viktiga matchen, det var seriefinal i division fyra, tog sig en bonde på traktor före att ta genvägen över plan.
Jag sprang upp och med min pilsner i ena näven försökte jag få honom att inse vad han gjorde.
Det brydde han sig inte om. På sitt skånska sävliga sätt var han nära att knuffa till Adenauer som nu höll bollen i sina händer.
Tumult uppstod på planen. De storpolitiska ville göra gällande att hemmalaget mutat bonden.
Att dom körde med kallt planlagt spel.
Jag och kungen försökte lugna ner dom utländska gästerna.
Vi sa att det där kunde ha hänt var som helst om man nu envisades med att lägga en sån här match till en liten socken. Vi sa att det var inte omöjligt att samma bonde, fast från ett annat land, tog genvägen över plan om matchen gått i Macedonien eller utanför Springfield, Mass.
Ett par minuter senare kvitterade Castro, som kutat upp, till 1-1.
Mitt under detta intermezzo då man släppt efter lite på m2-1-3-taktiken i hemmalaget svimmade de Gaulle.
Eller låtsades svimma.
Gubben var trött och det är det kanske inget att säga om men hemmalaget gick inte med på att byta ut honom.
Jag fick flytta in den bänk jag satt på i målet och de Gaulle fullföljde matchen sittande.
Det stod 1-1 nä jag gick.
Jag gick och sålde tomflaskan i affären och tog mig sen en lov runt kyrkan.
Bönderna arbetade, som om ingenting hände borta på fotbollsplanen.
Betflickorna gallrade till synes fullständigt ointresserade.
Barnen på sin cykel bara cyklade.
Solen bara sken.
Kalabalik hade utbrutit på fotbollsplanen. Stort kurr.
Jag försökte vinka till mig någon av de flitiga bönderna och till slut i förtvivlan banka på prästens dörr.
Bönderna reagerade inte. Prästen var ute sa pigan. Det var begravning i Höljarp, som om det vore nån ursäkt.
L.B.J. blöder hörde Titos fasta stämma.
På den jäveln, skrek lanthandlarn.
Jag gick därifrån. Fort vandrade jag genom trakten och återfann sommarstugan.
Jag kokade kaffe.
Jag drack mitt kaffe, packade och for.
Det var strax före midsommar.
Stig Claesson ”Slas” (1964)
– Tack för allt!
”Innanför tullarna är natten het
och dagen allt för kort
Innanför tullarna är som du vet
liv av annan sort
Utanför tullarna på andra sidan
där råder stilla tid
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid
När möjligheterna tycks avta, tilltar ofta hopplösheten. Det är därför det är så viktigt att inte ge upp hoppet när det känns som livet krymper. Hoppet är livets hjärta. Utan den falnar den eld inom oss som håller oss igång.
Om vi tycker oss ha hamnat i en väldig ödemark, är det bästa vi kan göra att omge oss med andra som åtar sig att vara hoppfulla åt oss tills vi återigen kan hämta kraft ur våra egna reserver av tillförsikt".
(Utanför tullarna är skriven av Dick Hansson och Lorne de Wolfe och texten om att inte ge upp av Sue Patton Thoele).
Vi sörjer i Bajenvimlet!
