Måndag morgon: Hoppet finns där ändå
Och självklart hoppas jag att Malmö FF vinner guldet om cirka 10 månader, så att vi alla får sjunga, gapa, gråta, hylla och veta att vi håller på vad som är Sveriges bästa lag.
Lika säkert som att helsingborgarna verkligen tror att HIF kommer att gå till final i förlorarnas cup, lika säkert börjar nu spekulationerna på sina håll hur många poäng före tvåan MFF kommer att hamna i årets allsvenska. Även om en del högljutt ropar ut sin pessimism på Himmelrikets forum, finns det ändå många här och var som är innerligt övertygade om att laget trots allt kommer att ta hem guldet. Jag har brukat vara en av dessa, år ut och år in. Det är roligt att folk tror och hoppas på sitt lag, men är det en rimlig utgångspunkt när laget vi älskar och älskar att följa egentligen inte varit annat än ett mittenlag de senaste åren? Det är upp till var och en att besvara den frågan.
Förhoppningar ska vi ha på laget. Det ingår som en väsentlig ingrediens i själva begreppet supporter. Hoppas man inte på sitt lag, då har man inte där att göra. Hur mörkt det än ser ut så måste man hoppas. Sen att livet ibland sparkar en stenhårt mellan benen och flinar en rätt upp i ansiktet med en andedräkt hämtad i colon får man ta. Men sluta hoppas gör man inte. Och självklart hoppas jag att Malmö FF vinner guldet om cirka 10 månader, så att vi alla får sjunga, gapa, gråta, hylla och veta att vi håller på vad som är Sveriges bästa lag.
Men går det att ha de förväntningarna? Sett till en femteplats, en sjundeplats och en niondeplats de tre senaste åren är det kanske inte helt rimligt. Visserligen kan vi ha höga förväntningar på Roland Nilsson och Hans Gren. De kommer säkert att göra sitt och tills motsatsen är bevisad är jag övertygad om att detta kan vara den bästa värvningen Malmö FF har gjort sen Afonso kom till klubben.
Men samtidigt, kan det vara så enkelt att deras tillträden gör att vi kan förvänta oss guld redan i år. Spelarmaterialet är i stort sett detsamma och det materialet må ha varit illa misshandlat av Sören Åkeby, men jag går inte på att en tränare kan göra laget så uselt. Visst ansvar har även spelarna. Jag har länge ansett att MFF har en av allsvenskans bästa trupper, kanske till och med den bästa, men jag börjar snart tvivla så smått. Är vi himmelsblå så hemmablinda att vi verkligen går på att laget är bra men underpresterande, eller är det i år vi få se att laget helt enkelt är bra? Punkt.
(Innan någon protesterar genom att spamma min mailbox fullare än min granne på nyårsafton; jag vet att jag i onsdags skrev i Sex och Jävligt offside att jag är nöjd med MFF:s värvningpolitik. Och det är jag. Jag vill ge spelare och tränare en chans innan jag dömer. Så tills vidare är jag nöjd med att Hasse Borg håller i plånboken.)
Jag hatar att vara pessimistisk redan i januari, men jag hyser tvivel att två män kan göra så mycket med laget Malmö FF att vi redan i år kan få hem guldet, hit där det hör hemma. Sådana förväntningar vore orättvist mot inte minst tränarna, men också mot spelarna som ska sparka hem den ädlaste medaljen. Fallet blir då lika hårt som 2007 när man inser att än en gång är det inte Malmö FF:s år. Då låter jag mig hellre överraskas framåt höstkanten. För förhoppningarna har jag, och tron på laget och föreningen. Fast kanske inte redan i år.
Idag börjar i vilket fall säsongen 2008, och det känns inte dumt alls att den gör så. Det känns tvärtom riktigt roligt. Äntligen!
************
Till sist vill jag rekommendera den här texten som en del av er säkert redan har läst. Jon Nordström står ibland i en klass för sig.
