Gästkrönika: En jude i den italienska maffian
Nu har det gått en vecka. Fortfarande känns det såååå skönt. Arbetskollegor på jobbet säger att jag ska sluta med mitt fåniga flin. Jag känner en helt ny energi i kroppen.
Det har skrivits många guldkrönikor om vilken fantastiskt bragd våra pågar genomförde när de besegrade ett ängalag från Knallebygd med 1-0. Klackens fantastiska stöd och glädjeexplosion har också behandlats. Jag själv tänkte försöka förklara tre saker:
1. Hur kan en östgöte bry sig om årets allsvenska upplösning?
2. Hur kan man följa upplösningen av det allsvenska dramat i Stockholm som ljusblå?
3. Hur kan det vara till stora delar min förtjänst att guldet kom him till Malmö igen?
Lite bakgrund
Jag är inte skåning. Min kompis (Big Joe P i NL) har sagt att jag är som en jude i italienska maffian, jag kommer aldrig bli riktigt accepterad i MFF. Jag är uppväxt i brukshålan Finspång som ligger tre mil in i skogen väster om Norrköping. Min mammas släkt kommer dock ifrån Kristianstad och Ystad. Far är från Hamburg.
Under min uppväxt höll de flesta i min skola på IFK Göteborg eftersom de gått på Arne Hegerfors och övriga statstelevisionens propaganda. Många ur de tuffa gängen höll på AIK, de hade dräggigast supportrar. Några var gårdare. Vi var tre som höll på Malmö FF. Ingen höll på IFK Norrköping trots att vi ständigt hade besök av lokala storheter som Eine Fredriksson och Janne Svensson på våra fotbollsavslutningar i Torstorps IF. Det ansågs oförsvarligt töntigt.
Jag är en medgångssupporter. Jag började hålla på Malmö när de gjorde första målet i min första allsvenska match någonsin. Jag tror det var 1975 eller 1976, vi vann med 2-3. Det var min kompis pappa som tog med oss till Idrottsparken i Norrköping. Malmös andra mål missade jag, min kompis pappa hade ohyggligt rolig åt att jag skrek efter reprisen när jag insåg att jag hade missat målet. Jag hade babblat med en Norrköpingsbo om varför MFF var så mycket bättre än Peking. Det kändes så naturligt, mamma var ju från Skåne och allt. Jag var fast.
Dom 13 goda åren.
Det var inte svårt att hålla på Malmö FF på 70- och 80-talet. Stolt som en schäfervalp gick jag runt på fritis som tioåring och berättade om Malmös fantastiska match mot Wisla Krakow och att jag hade fått se hela matchen fast den gick så sent på kvällen.
Mitten på 80-talet började jag åka på bortamatcher i Stockholm och enstaka stormatcher i Malmö som t.ex. SM-finalerna 1986 och 1988. Jag åkte moppe från mina kusiner i Hörby till Sjöbo för att se MFF krossa Royal Antwerpen i den anrika tipscupen med 5-0.
Jag och min AIK-kompis finansierade vårt tidiga fotbollsmissbruk med att sälja t-shirts vi hade låtit trycka upp med en bild av ett par Dr Marten-kängor och det enkla budskapet, Hata Göteborg. De sålde bra.
Dom 16 onda åren.
1990 flyttade jag till Lund för att börja plugga och följa mitt älskade MFF bättre. Tyvärr blev det inte som jag hade tänkt mig. Jag (och antagligen många andra) fick på 90-talet en förbannelse över mig. Så fort jag visade mig på Malmö Stadion förlorade vi. Så fort vi fick fram en vettig spelare drog de iväg som proffs innan man hade lärt känna dom. Det var inte längre lika kul.
1996 flyttade jag till Stockholm. Kärleken växte med avståndet. Tack och lov kom Internet. Där på t.ex. Teamtalk kunde man läsa vilken av spelarna som var hård i magen och tvingades avstå en träning under La Manga-lägret. Det gick att ha koll även om man satt fast i Stockholm. Suget kom tillbaka. Ni vet ju alla vad som hänt de senaste åren
Förspelet
Måndagen innan den slutgiltiga utlösningen åkte jag och många andra ljusblåa själar till Göteborg. Jag har verkligen svårt för Göteborg, jag trivs aldrig där. Människorna med sin fula bilhandlardialekt, den skitiga staden och framförallt deras jävla IFK. Jag var i stort sett ensam på min skola om att hålla på Hamburger SV i UEFA-cupfinalen 1982. Jag blev hånad och utskrattad i veckor efter IFK:s satans 0-3 seger på Volkparkstadion. Jag var säker på att jag aldrig kommer att försonas med Göteborg.
Tack och lov vann vi i Göteborg. Men medan mina medresenärer firade och bedrev grovt fylle långt in på småtimmarna gick jag hem till hotellet vid midnatt, det totala glädjeruset ville inte infinna sig. Visst var det kul att spela bort sillstryparna från ytterligare ett SM-guld men Halmstad hade ju också vunnit. Göteborg har inget att spela för, jag hade gett upp gulddrömmen.
Antagligen var det en mental försvarsmekanism som slog in. De senaste åren har jag i alla fall gått och trott på guld in i det sista. 2002 åkte jag till Halmstad för att se en bedrövlig match och missat SM-guld. Värst var det i fjol då vi t.o.m. brände UEFA-cupplatsen i sista omgången mot Örebro. Fattar inte vad jag gjorde där. Det var kraschlandningar jag inte ville göra om.
Matchdagen i Stockholm
Halmstad har allt i egna händer. Jag orkar inte ta mig ner till Malmö för att se dom få ett stort silver till. Jag är ovanligt lugn. Jag har redan gett upp.
Big Joe P i Norra Läktaren har inte gett upp, han säger att vi måste bryta alla mönster på idag, inget ska kunna kopplas ihop med våra skrockritualer som misslyckats så kopiöst de senaste åren. Vi måste börja om från början.
Vi bestämmer oss för att inte se matchen på Claras som vi alltid gör om vi är kvar i Stockholm. Vi beställer bord på Publik, en snobbsportbar på Östermalm.
Innan matchen träffas vi på en oddsetbutik. Jag berättar för Big Joe P att jag funderar på att göra något jag har snackat om länge men aldrig vågat. Han har sedan länge förbjudit mig - att spela hasard mot Malmö. Vinner Malmö så är allt bra, förlorar Malmö så vinner jag i alla fall lite pengar. Big Joe P säger att jag spelar kort med djävulen - att det är som att ta emot pengar från mamma eller tjejen som de tjänat på prostitution.
Till saken hör att jag aldrig vinner på ett idrottsresultat. Jag har inte spelat på oddset på över fem år. Det skulle kunna innebära ett SM-guld. Vi kommer överens om att det OK för den här gången om jag lovar att skänka en eventuell vinst till tifofonden. 1500 sek på att Halmstad slår IFK, odds 1,55. Butiksinnehavaren önskar mig lycka till, jag försöker förklara att jag inte vill vinna. Jag har tagit en hedge för att skydda mig mot ett stort silver. Butiksinnehavaren skakar på huvudet och petar med pekfingret mot tinningen medan vi går ur butiken.
