Malmö FF:s återkomst ur andras ögon
Vi vandrar sakta över Trelleborgs kyrkogård, kransen är nedlagd, några ord är sagda och ett ljus för de döda fladdrar nästan osynligt i den skarpa novembersolen.
Jag, nybliven svensk mästare, en MFF-supporter söker bekräftelse av honom, en kär släkting, en Ymor-farbror från Trelleborg som även har ett stort hjärta för TFF.
Jag försöker stapplande beskriva hur känslan var där på Stadion lördagen den 30:e oktober. Hur känslorna svallade och storpubliken sjöng hem guldet till Malmö igen. Han hör, men kanske ändå inte. Luttrad av motgångar för TFF och med årets fiaskosäsong i färskt minne är entusiasmen för MFF:s eufori inte alltför stor.
Hans synpunkter är dock värda att ta på allvar. "Prahl betyder mycket" säger han, "kontinuitet och återkomsten av bröderna Andersson, man ser det inte mycket idag".
En identitet, en stomme. Han är inne på det flera gånger, "vi har Lasse Larsson och Anders Palmér hos våra ungdomar idag, det ser bra ut" men i nästa andetag funderar han "men vad blir det av pågarna, ges dom chansen eller skall det bara köpas utifrån? Malmö köper de också, men det är rätt pågar som kommer till klubben".
Vi vandrar vidare denna kalla förmiddag på kyrkogården, tar oss ifatt resten av släktingarna och koncentrerar oss på den kommande lunchen med snapsar och mer fotbollsnack.
Han är en kaxig vinnartyp med ett glödande engagemang, stort hjärta och en karriär på 1980-talet i Halmstad Bollklubb. Knäskador satte stopp för en långvarig succé, men han är en trogen gäst på Örjans Vall och har inte mycket till övers för Malmö FF.
Mannen i beskrivningen är min sons fotbollstränare och vi slog vad på fredagen den 29:e oktober om en hundralapp. Han tippade HBK och jag tippade MFF. Han är en erfaren gambler och förlorar sällan, fler hade slagit vad med honom den här gången och han flinade glatt: "Slipper jobba på måndag".
Nå, nu gick det som det gick och denne optimist ringde mig på från Örjans Vall när "Ölme" satte straffen och fick då i direkt-referat höra mig berätta om Skoogs miss och Höilands målretur. Han fick jobba på måndagen...
Vi snackas vid några dagar senare och då erkänner han som den älskare av sporten han är: "Det är viktigt att en klubb med det fantastiska publikintresset får framgång, det mår Sveriges fotbollsframtid bra av. Intresset stiger här i Skåne och vi som jobbar med sporten ser goda effekter av ett MFF-guld".
Icke desto mindre, nästa år lär han utmana mig om en hundring igen.
Farsan är HIF:are, inte hardcore, inte MFF-hatare, men ändå. Ni fattar, han tillhör de där medelålders männen som ställer sig upp och skriker "Jaaaa ! Håjeff !" när HIF gör mål på oss på Stadion. Irriterande typ alltså.
Nåväl, hans syn på MFF är inte alls negativ, men såklart mer objektiv och kritisk än vår. "Di blåe har ett bra lag, men det manskapet man har idag räcker aldrig för Europa. Jag vet, för jag var med när de var som bäst." Jo, gubben var trogen gäst på Stadion under HIF:s trista odyssé i de lägre serierna och han avnjöt såväl Houghtoneran som Hodgsontiden. Han högaktade Eric men ogillade Cavalli. Idag ser han Hasse Borg och Madsen som ett team som kanske får till det. "Några kalasvärvningar och balans i ekonomin så kan ni nog snubbla er ut i en CL-grupp. Så kommer ni upp i vår nivå, hehe".
Annars tycker han att publiken på Stadion är imponerande, "i ur och skur på den där skitarenan, ni förtjänar bättre. Men vårt stabila snitt på 10000 i en mindre stad som Helsingborg är inte så tokigt det heller".
Där ger jag honom rätt, men det känns som om de där 10000 trogna i Hbg nog skulle behöva lära sig sjunga lite högre...
"Det är ett helvete med MFF:are. De är stensäkra på att de håller på Sveriges genom tiderna bästa lag och jag vet ju att det inte är så". Ord från en förbittrad Göteborgsvän.
Ser man till statistiken kan man ge båda sidor rätt, Europacup-final vs 2 UEFA-triumfer, flest SM-tecken i Göteborg, flest Cup-titlar i Malmö etc, etc...
En sak kommer vi dock överens om min vän och jag: Inget annat svenskt lag är i närheten av våra klubbars framgångar och när vi möttes på Ullevi den 25:e oktober var det en tyngd i mötet som endast kan frammanas av dessa två Giganter i Svensk idrott.
"Sen är det ju det där med att vi hjälpte er också... Va fan, det finns någon sorts gammaldags stolthet i IFK. Du vet, göra rätt för sig, aldrig vika ner sig och så där. Mild är ju en typisk sån där kille. Stolt, envis och ärlig. Ni skall fan vara tacksamma. Själv lider jag av det, det betyder att ni får vatten på er kvarn och tjatet fortsätter."
Jo, nog är man tacksam alltid, men inte mer än att jag hävdar att Sveriges bästa lag genom tiderna nu också är Svenska Mästare år 2004.
