CHANS
En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 4: Sverige-Västtyskland, juni 1971.
Läs även del 3.
Min vän Kjell Hansson och jag samlade på fotbolls- bilder. Köpte nere i tobaksaffären på Bondegatan och bytte med kompisar. Jag har sparat mina genom alla skilsmässor och flyttlass under åren. I lådan bland dubbletterna hittade jag en bild från 1971 på en Hammarby-spelare.
Namnet på baksidan var överstruket med tusch och han hade fått en svart ögonbindel som maskering. I stället för det rätta namnet hade någon skrivit: Kjell Hansson. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg om det var han eller jag som skrev dit det.
Den 27 juni 1971 spelar Sverige landskamp mot Västtyskland på Råsunda. Vi ska dit och vi ska inte sitta på läktaren. Kjell och jag blir uttagna till distriktslaget och vi skriver upp oss på en lista om att vi vill vara bollkallar på landskampen och så ringer de och här är vi. Jag pratar på. Det går i tv. Kolla efter mig, brudar. Kjelle är nervös.
Nationalsång! Alla står upp och sjunger. Lagen står i rad från mittlinjen, vi står vid sidan. Vi är tolv boll- kallar i blå overaller. Jag är på ena långsidan. Kjelle är på samma planhalva, men bakom målet. Jag ser upp mot läktarna. Gubbar i hattar. Vita ansikten. Fullmåne. Tänk om man bara sprang in på planen och tog bollen och fick allting att stanna av. Vad skulle hända då? "Vakna, Jonny!" Det är Kjelle som ropar. Matchen är igång och bollen far förbi mig där jag står. Ove Grahn springer nästan omkull mig när jag inte hämtar den fort nog. Alla de bästa är med: Müller, Beckenbauer, Maier. Sverige har Ronnie Hellström i mål. Heja Hammarby! Strålkastarna bländar mig. Det är inte som på Söderstadion. Kjelle har mycket att göra, tyskarna skjuter mycket, men utanför. Det liksom mullrar från läktarna: "Heja Sverige friskt humör." Ove Kindvall gör 1-0. Kamerorna blixtrar. Tiden är ute. Sverige vinner.
Jag är helt slut. Hoppas inte folk såg när jag missade bollen i början. Var Ove Grahn sur, tror du? Tänk om det visas i tv, gång på gång, då dör jag. Jag har sagt till alla att titta. Lena och Susanne och Marie. Tur att det är sommarlov. Tur att Sverige vann. Ska vi åka hem? Kjelle? Han hör inte. Vad tänker du på?
Matchen bara for förbi. Jag minns strålkastarna och skuggorna över gräset och koncentrerade mig på att inte snubbla eller göra bort mig på något annat sätt. Jo, jag såg bort mot Kjelle ibland. Han stod en halv- meter in på plan när bollen inte var i närheten och han trodde att ingen såg. Det lyste om honom. Han liksom knöt näven. Det var dit in han skulle och på ett sätt var han ju väldigt nära sitt mål den där kvällen. Några meter ifrån bara.
Nästa vecka: Jönköping Södra-Halmia, september 1973.
Läs del 5 här.
