Den sista tacklingen...
Himmelrikets senaste tillskott till sin redaktion, Mikael Frohm, skriver idag en hyllningsartikel till en av de mest älskade, samtidigt bespottade, spelarna på senare år: Yksel Osmanovski.
Visst var det härligt att se pågarna fara omkring med benen fulla av spring inne i kombihallen på årets första bollträning häromdan. Känslan i fötterna var det kanske lite si och så med, men lusten - den härliga lusten - var det inget fel på när nyförvärven och ungtupparna skavdes med gamla rävar som Skoog, AA och Ulrich.
Men vänta... det kändes inte helt riktigt. En saknades. En kille som legat mig speciellt varmt om hjärtat de senaste 20 åren – Yksel Osmanovski.
Jag har följt den grabben ända sedan han var en tvärhand hög och kom cyklande från Rosengård med bollen på pakethållaren. Under pojklagsåren jagade han som en liten terrier runt benen på betydligt större motståndare, ofta både två och tre år äldre. Motståndare som till slut blev så irriterade att de helt enkelt sparkade ner honom, inte bara en gång utan flera. Men Yksel tog det med gott humör och reste sig varje gång, dammade bara av gruset från tröjan och fortsatte sen med sina rusher mot motståndarmålet.
Redan 1993 blev han en legendar när han först vann SM med 16-årslaget och en liten stund senare hoppade in i 18-årslagets final - och vann guld även där! Så gör bara oerhört talangfulla och lojala spelare.
Vår gamle vän Frans Thijssen gillade också vad han såg när han kom våren -97. Med flera av de framgångsrika 77-orna i truppen, inte minst en pigg Yksel, såg han till att MFF spelade den vackraste fotbollen på år och dar. Det var inte många som lyckades ta bollen ifrån ”Di blåe” då. Yksels betydelse för MFF:s tredjeplacering det året kan inte överskattas. Tyvärr gick Cavalli nuts och sålde både Yksel och Daniel till Bari i Italien sommaren därpå. Medan Thijssen öppet förbannade Cavalli borta på Stadion, ”parkerade” Yksel sin pappas nyinköpta Merca lite slarvigt i en av Rosengårds rondeller.
Nåja, efter några hyfsade år utomlands vände han hem igen – till min och några andras glädje – inte minst den spanske supportern Quini. ”Aupa Yksel” löd nu stridsropet inför varje match.
Tyvärr valde Yksel att göra comeback under en riktigt dålig period i klubben historia. Med en urladdad Prahl vid rodret var det inte många som lyckades höja sig detta ödesår när vi åter skulle erövra Europa. Guldet verkade både tynga och skava. Yksel var faktiskt en av de få som höll stilen.
Det började så bra med Kebabcupen i Turkiet. Yksel var tongivande mot det internationella motståndet och visade alla tvivlare att han fortfarande var att räkna med. Men visst hade väl hans spelstil förändrats?
Han var inte längre den vindsnabbe och tekniske kantspringaren som vi mindes. Snarare en smart bollhållare och passningsspelare, som även tog ansvar bakåt. Det var nå´t nytt och kanske inte riktigt vad vi hade väntat oss. När motståndarna började fara ut och in genom MFFs försvar och baklängesmålen bara var några snedträffar borta, var det ofta Yksel man spelade upp på. Och Yksel höll i bollen och lugnade ner spelet, väntade på att lagkamraterna skulle göra sig spelbara och mottagliga för en öppnande passning. Och det var okej, så länge det gick bra. Med fyra mål och fem målgivande passningar delade han andraplatsen i MFFs poängliga, detta för klubben ett riktigt oår.
2006 kom så en ny tränare med revolutionerande idéer. Plötsligt visste knappt någon var de skulle spela från den ena matchen till den andra. Inte heller Yksel klarade att hålla en hög nivå. Visserligen användes han fortfarande som avlastare när bollen desperat sparkades iväg från försvaret. Men de medspelare som året innan sprungit för att ta emot en öppnande passning, stack nu åt andra hållet. Räddhågsna grävde de ner sig i skyttegravar framför egna straffområdet.
Kvar stod Yksel där på mittplan. Ensam. Medan de flesta andra tog det säkra före det osäkra och hoppades att ”någon annan” skulle visa vägen, vägrade Yksel gömma sig. Han steg fram, tog sitt ansvar och försökte fortfarande göra det där extra, det oväntade - en dragning, ett skott alldeles för långt ifrån. Modet var det heller inget fel på. I dödsförakt och med huvudet före kastade han sig fortfarande in bland vassa dobbar och knän om det luktade målchans.
Fast, och det ska erkännas, allting var ju inte perfekt. Ibland blev han också av med bollen i en dribbling som tiden nött ner och någon gång till och med utvisad när han inte hann med. Men det han gjorde, gjorde han alltid för laget.
Så en dag, när de flesta av oss tagit en nödvändig och förståndsbevarande tankepaus från den hemska Allsvenskan 2007, kom beskedet. Efter drygt 20 år och mer än 200 a-lagsmatcher fick Yksel en tackling av tiden och klubben han alltid älskat. Men, precis som i unga år, sa han inte ett ont ord. Reste sig bara, borstade av sig matchdammet och gick därifrån...
Tack Yksel, tack för alla matcher och alla motståndare du dribblat av
