Krönika: Allsvenskans kollaps 2004
"Allt beror på härliga gamla Djurgården. Det är vårt fel att allsvenskan kallnat. Samtidigt är det också vår förtjänst att allsvenskan varit så tokhet tidigare år."
Äntligen har jag löst gåtan om varför allsvenskan dog en smula i år. Ni andra kanske har vetat svaret hela tiden men jag är inte alltid så himla klarsynt som jag varit just idag.
Det är först nu myntet ramlat ner hos mig. Ifall det råkar vara så att även någon annan befinner sig i samma omedvetenhet som jag befann mig i för två timmar sen, tänkte jag nu förklara hur allt ligger till.
Allsvenskans kollaps 2004
Som alla vet har allsvenskan varit förjävla het de senaste tre åren. Publiken har strömmat till matcherna medan massmedia har tokbevakat spelare, tränare, japaner, flintisar, japaner, fotbollar, galgar och japaner. Ett bevis för detta är att det under en period var tal om att bygga tre (3) stycken jättestora arenor för typ
Slutligen blev det bara en tom läktare på SöS men det är en annan historia.
Så förväntningarna var skyhöga inför allsvenskan 2004 och Aftonbladet gick ut och lovade att de skulle fortsätta tokbevaka allsvenskan. Varje matchdag skulle Stockholmslagen få varsin helsida i den rosa blaskan.
Det blev inget med det heller.
Allsvenskan kraschlandade i stället och det talades om kris lite här och var. Framförallt i AIK. Dessutom svek publiken i serien och allt, ja allt, kändes lite pannkaka.
Det har även spekulerats både här och där om varför hela svenska folket plötsligt inte brydde sig ett skvatt om vad som hände på olika gräs- och plastplaner runt om i landet. Spekulationer har varit mer eller mindre trovärdiga, men visst har i alla fall jag köpt en hel del av pratet om sportmättnad, profilförluster, ökat teveutbud, minskat målsnitt, och så vidare.
Hur kunde jag vara så blind?
Hela tiden har ju svaret på allsvenskans fall varit mitt framför ögonen på mig. Det vill säga, det är min mages fel att... Nej, det är det givetvis inte.
Allt beror istället på härliga gamla Djurgården. Det är vårt fel att allsvenskan kallnat. Samtidigt är det också vår förtjänst att allsvenskan varit så tokhet tidigare år. För en del kanske detta låter lite smådrygt, och det skulle jag kunna hålla med om, om det inte vore så att jag kan backa upp mitt påstående med bevis.
1 - Zoran. Sveriges genom tiderna kaxigaste tränare skapade rubriker och sopade mattan med media, motståndare och jantelagen. Citaten är många och de är förjävla härliga, speciellt eftersom allt Zoran sa fram till 2004 stämde exakt med hur det blev.
Zoran var kult och oavsett om han var hatad eller älskad sålde han lösnummer och drog upp intresset kring allsvenskan. När han nu har lämnat allsvenskan finns ingen tränare som är lika skön och därmed blir alla intervjuer, studiesamtal, med mera, som att sitta bakfull och skita och hoppas att det kommer ut nåt vettigt, vilket det sällan gör.
2 - Spelglädjen. Ingen kan neka till att DIF utmanade hela den svenska fotbollsfilosofin och gjorde det kul att se på allsvenskan även om du egentligen inte brydde dig så mycket. 4-3-3 fungerade och producerade massor av mål mot de gamla tråkiga tjonggängen.
I år har inte det spelet funnits runt DIF längre och intresset för allsvenskan har därmed dalat. Här kan ju också nämnas att 4-3-3 fått sig en törn som spelmodell eftersom de två lag som flyttades ner, AIK och Trelleborg, båda glatt valde att spela just 4-3-3. Kopian är sällan bättre än originalet vilket de surt fått erfara.
I alla fall fick allsvenskan otroligt mycket uppmärksamhet tidigare år just på grund av DIF:s underbara spel. I år har det inte funnits ett motsvarande lag. Hammarby ville gärna ta den rollen (det har de för övrigt alltid velat) och Linderoth var ute och pratade om att de spelade så fiiin fotboll!
Nu vet ju inte jag allt men det känns som att stå och passa i backlinjen inte är gladfotboll. Vilket givetvis fick följden att Hammarby inte kunde axla manteln som allsvenskans spelglada superlag. Bakom Hammarby var det rätt tomt och allsvenskan kändes givetvis lite tristare igen, när nu DIF inte längre mäktade med att leverera likt föregående år.
3 - Profilerna. IFK Göteborgs och Malmö FF:s köplag i all ära men gamla gubbar är inte lika heta som unga kaxiga grabbar. Kung Källström, Elmander och Isaksson borgade för att allsvenskan kändes het. Om dessa framtida superspelare stannar så länge, då måste ju allsvenskan verkligen vara bra, tänkte nog många.
Visst finns det fortfarande profiler i allsvenskan, men inga som känns så heta och hungriga som DIF:s ungdomar under de senaste åren. Det var reportage om dem mer eller mindre varje dag och för mig var måttet rågat när Elmander plötsligt gav tips om frisyrgelé i SvD.
DIF:s trupp kändes bättre, kaxigare och fräschare än någon trupp gjort i år. Så enkelt är det bara. Förutom detta hade vi ju även Bo & Bo som också gjorde sitt. Sen hade vi TJ med visionerna, kongoleser, Åtvidaberg, med mera. Allt kändes underbart och allt var nytt och fräscht för hela Sverige. Vi var loket som drog allsvenskan mot en ny storhetsperiod.
I år har loket tröttnat en smula och därmed har hela allsvenskan varit tristare för samtliga, även om det ryktas att folket i Skåne inte fattat det ännu. Nästa år blir av denna anledning intressantare än på länge. Då kommer det nämligen att klargöras om DIF kan återta tronen eller om någon annan tar över på samma stiliga sätt som vi styrde skutan på under några underbara år i början av 2000-talet.
Lite drygare... lite mer subjektiv...
