Det behövs mer bajenanda i näringslivet

Det behövs mer bajenanda i näringslivet

Dr Coco är tillbaka med ännu en skön fundering kring livet som bajare.

Allting sägs ju kunna mätas. Men hur mäter man supporterskap? Då menar jag inte Bajen vs. andra klubbar, den är stenklar, utan mer internt. Alla vi ca 12.000 på Söderstadion och även alla andra Bajare som inte är där vet hur mycket Bajare de är. När man väl står där känner man sig ju inte som en annan typisk besökare på t.ex. Örjans vall dvs. ytterligare ett snurr på vändkorset, en extra siffra i publikantalet eller en till obetydlig person i korvkön som gör varken till eller från. Utan vi deltar, känner oss betydelsefulla och unika. Men hur mäter man vår bajenanda? Går den att mäta överhuvudtaget?

För att ta reda på det så kommer här en uppdiktad och fiktiv historia om hur vårt generella bajensupporterskap står sig gentemot något helt annat. Vad skulle hända om vi tog hela vår bajenanda och applicerade den i näringslivet? Hur bra skulle den stå sig mot alla deras krav? Skulle det visa sig att deras stenhårda krav på arbetsmoral och tävlingsinriktning skulle pulverisera en vanlig Bajare till atomer? Eller skulle de ha någonting att lära av oss?

För att ta reda på svaret skickade vi en helt vanlig Bajare på en anställningsintervju hos H&M. Där ställdes Bajarens syn mot alla deras krav. Följ med på en resa till en situation som de flesta av oss varit med om:

Förutsättningar:
Scen: Anställningsintervju för en ganska hög position inom H&M
Miljö: H&M:s huvudkontor, Drottninggatan, Stockholm
Deltagare 1: Välutbildad, hårdhudad och vass personalchef
Deltagare 2: Avslappnad Bajare. Kolugn och på intet sätt nervös

Intervjun inleds av personalchefen:
”Välkommen till Hennes & Mauritz och denna anställningsintervju. Jag tänkte börja med att ställa ett par allmänna frågor till dig. Varför har du sökt tjänsten?”

Bajaren: ”För att jag tycker om företaget”

Vilket klichéartat svar, tänkte hon. Kunde han inte ha kommit på något bättre. Ingen bra start. Undrar vilken slutkläm jag skall köra efter intervjun? Kanske blir det ”Okej, och då är det så att vi har många sökande kvar att träffa, men du kommer med all säkerhet att få ett svar från oss inom två veckor” Hon började bli hungrig. Lunch snart. Det blir nog sushi.

”Hur bra är du på att arbeta i grupp?”

Bajaren: ”Det är det allra bästa jag vet. Det är då jag trivs och jobbar som bäst. När jag får umgås med likasinnade som alla strävar mot samma mål. För mig är alla kollegor mina vänner och när vi alla unisont står där bredvid varandra och tillsammans bara skall vinna över värsta konkurrenten, ja då kan ingen slå oss”

”Men som individ då, innebär det då att du inte är lika stark?”

Bajaren: ”Tvärtom. Som individ står jag helt stark och kan ensam alltid argumentera för företagets sak vid en diskussion. Även hitta många argument för företaget gentemot våra konkurrenter även fast det kanske för tillfället inte går så bra för företaget. Så även om jag är en ensam individ i det stora företaget så känner jag att mina värderingar gentemot företaget står sig lika bra som i grupp”

”Kan du arbeta under press, hålla deadlines etc”

Bajaren: ”Om du visste. Jag är oerhört erfaren med att hantera snabba omställningar då medgångar och motgångar kan växla oerhört snabbt. Jag har även en mångårig upparbetad förmåga att kunna analysera och döma och ta folk inte bara pga. deras utseende utan även genom deras agerande (Inte nödvändigtvis i den ordningen). Mitt känslomässiga engagemang medför att det går upp och ner väldigt fort, men det kan jag hantera med en stor portion av professionalism. Jag har även ofta blivit tvungen att direkt efter ett nederlag arbeta upp en positiv anda och gå för fullt och satsa 110% för att vinna nästa affär”

Det låter ju i och för sig bra, tänkte hon. Nu skulle hon för formalitetens skull ställa ett par frågor där det inte gör något om hon får nekande svar, men de måste ändå ställas.

”Det ingår en tjänstebil men det är naturligtvis inget krav att du behöver ha företagets logo eller namn……”

Hon blev nu abrupt avbruten.

Bajaren: ”Ursäkta, men jag insisterar verkligen att jag vill sätta upp företagets logo på bakrutan och även en företagsvimpel i backspegeln. Du förstår, för mig är det viktig att varje gång jag kör bilen, även utanför arbetstid, att mina medtrafikanter ser vilket företag jag hör till och har min lojalitet och sympati hos. Skulle jag på Södra Länken få en bil med ett konkurrerande företagsvimpel hängande i backspegeln och han blinkar, förlåt, tränger sig in framför mig trycks gaspedalen nedåt ett snäpp och jag lägger mig halvannan meter bakom framförvarande bil. Jag vill alltid vara före konkurrenterna, inte bara bokstavligt. Det är däremot så att när jag ser en bil framför mig på Essingeleden tillhörande samma företag så kör jag ikapp den och då jag glider förbi föraren vrider jag på huvudet mot denne och när jag ser att personen noterar igenkännande min vimpel i backspegeln ler båda mot varandra och utbyter menande och förstående blickar som att man känner samhörighet och förstår varandra. Det är fantastiskt vad denna trådlösa känslomässiga överföring kan vara stark. Dagen börjar bra och det ger mig en positiv känsla hela dagen”

”Men när arbetstiden är slut eller t.ex. på semester, då klipper du företaget helt, eller hur?”

Bajaren: ”Inte riktigt” säger han och ler. ”Om jag är t.ex. med familjen i Thailand så går jag dagligen in via internetcaféer på företagets officiella hemsida, men även på olika forum där likasinnade medarbetade diskuterar, skriver inlägg och artiklar. Jag läser även löpande de stora dags- och kvällstidningarna på nätet för att se om det skrivs något om företaget, några affärer eller företagets ledning. Jag vill hela tiden hålla mig à jour med företaget så att jag inte missar något”

”Men du följer väl inte företagets kurs, placering och vunna affärer?”

Bajaren: ”Det gör jag absolut! Det är mycket viktigt för mig att hela tiden följa kursen och placeringen gentemot konkurrenterna. Hur skall man annars kunna mäta framgången för företaget?”

Nu undrade Bajaren för sig själv vad det här var för nivå på företagets kravspecifikation på nya medarbetare. Han tyckte att det verkade som att det var lite väl lågt ställda krav som det här företaget hade. Undrar vilken slutkläm han skall köra efter intervjun? Kanske blir det ”Okej, och då är det så att jag har många arbetsgivare kvar att träffa, men du kommer med all säkerhet att få ett svar från mig inom två veckor” Han började bli hungrig. Lunch snart. Det blir nog taco.

Personalchefen däremot tänkte: Shit, det här är verkligen en oslipad diamant! Killen har en inställning utöver det vanliga och kvalifikationer för att ta sig rätt in i ledningsgruppen. Jag måste få till ett avslut med honom och det snarast. Undra vad hans löneanspråk är? De lär vara saftiga. Sexsiffrigt per månad lär det alla gånger bli samt ett digert optionsprogram. Men Stefan har givit mig fria tyglar bara jag hittar de bästa i Sverige. Jag bävar bara för att någon konkurrent får hans kråka före mig. Hon tog mod till sig och ställde den magiska frågan med ett lugnt tonfall:

”Och vad hade du tänkt dig i lön, då?”

Hon höll andan. Det är nu det gäller. Det var som att  tiden stod still.

Bajaren: ”Nej, nej. Du måste ha missförstått mig eller så har vi pratat runt varandra. Någon lön vill jag inte ha. Det vore mig helt främmande att kräva någon som helst ersättning för detta. Detta gör jag för att jag, som jag svarade på den första frågan, tycker om företaget så mycket”

Hon kände att rummet började snurra runt och hon var tvungen att hålla i sig i stolen. Vad är detta för en människa? Vilken inställning! Hon hade visserligen hört om några enstaka exemplar av extremt lojala människor, nästan supermänniskor. Men att fysiskt sitta framför en och dessutom ha chans att anställa personen i fråga. Detta händer sannerligen inte var dag.

”Va!? Så du menar att du gör allt detta gratis?”

Bajaren log: ”Självklart inte. Jag hade tänkt mig ett belopp i storleksordningen 2.500-3.000 kr/år. Alltså som jag betalar. Naturligtvis år efter år.”

Nu blev det tyst i rummet som bestod av en tillsynes rofylld Bajare på ena sidan och en alltmer hispig och klart neurotisk personalchef i andra änden. Hon försökte lite skämtsamt men påfallande ivrigt att knyta ihop säcken och slängde ur sig den rätt menlösa frågan:

”Ja, du var mig sannerligen en person med speciella egenskaper. Du har inte en kompis, he-he?”

Bajaren: ”Tja, vi är väl 12.000 personer till som regelbundet brukar träffas på kvällarna varje vecka och de är precis som jag”

Nu bröt personalchefen ihop. Allt det hon lärt sig på hennes svindyra HR-Managementkurs i Provence, IHM-utbildningar och coachingseminarier med professionella personalkonsulter på H&M blev helt plötsligt inte vatten värt. Allt rasade ihop. Här sitter hon dagarna i ända och ältar standardiserade intervjufrågor och anställer personer på löpande band som inte ens har en promille av den inställningen och lojaliteten hon precis bevittnat. Som om inte det vore nog så finns det flera tusen av den här sorten. Var har vi letar i alla dessa år? Uppenbarligen på fel ställe. Hon kände att Platsbanken på Arbetsförmedlingen sög rejält. Det här var dagen i hennes karriär som ändrade allt. Hela världsordningen ändrades. En helt ny norm för anställda såg dagens ljus. Hon kallade den själv lite skämtsamt i hemlighet ”Den grön-vita vågen”.

Fotnot: Ingen Bajare kom till skada under försöket. Dock blev den kvinnliga personalchefen så medtagen av sin nya upptäckt att hon sade upp sig från sitt jobb omedelbart efter intervjun. Hon sägs därefter ha synts till på Söderstadion på matchdagar och enligt uppgift så verkar hon trivas oerhört med sina nyvunna bajenpolare, långt ifrån analytikernas förväntningar, ledningsgrupper och internationella expansionsplaner. Men det dom inte vet om är att det här engagemanget är så mycket mer än deras. Det är bara det att ingen i näringslivet fattar det.

-------------

Epilog
Det vore naturligtvis förmätet att ställa alla olika Bajare på Söderstadion två och två och börja jämföra deras respektive grad av supporterskap. Ändå blir det lätt så här i tider mellan två fotbollssäsonger. När man kanske inte umgås lika mycket med andra Bajare undrar man kanske hur sin grad av supporterskap egentligen står sig. Det är naturligtvis lätt att det blossar upp olika trådar på Forumet där det görs genitaliejämförelser utan dess like i Hammarbyitiska äkthetens tecken och någon är mindre Bajare för att han/hon sett 1.75 träningsmatcher mindre än en annan eller för att någon bor på udda nr. på Katarina Bangata i stället för jämna. För att inte tala om alla oss ofrälse som bor Söder om Söder. Hur kan vi!? Tvi vale!

Å, nej! Nu fick jag återigen en sån där ”We shall overcome” feeling och det var ju inte riktigt meningen. Jag lovar, det skall inte hända igen.

Hur som haver kan det vara gott att veta att vi omedvetet sträcker vårt supporterskap för vårt kära Hammarby långt över alla utomståendes förstånd och det räcker oftast mer och blir över, än s.k. supportrar till gemene bondklubb typ Ljungskile, Kalmar eller AIK.

Bli nu inte förskräckta om ni framöver en tidig vardagsmorgon samtidigt som ni yrvakna är på väg till jobbet och slölyssnar på någon slätstruken reklamradiokanal, blir omkörda av en bil med en lustig figur som brer på med ett smil som får munnen på Margaret ”Hotlips” Houlihans i M*A*S*H att likna en guppymun i jämförelse. Det är då inte f.d. intagen på Långbro utskriven sedan flera år till det vanliga samhället utan bara undertecknad som försöker att sprida lite grön-vit glädje till mina själsfränder i morgonrusningen.

För jämställdhetens skull skall förresten även sägas att den kvinnliga personalchefen lika gärna ha varit en man, men att Bajaren aldrig, jag repeterar aldrig, kunde ha varit en Djurgårdare.

Eder HR-filosof,

Dr. Coco 2008-01-15 08:00:00
Author

Fler artiklar om Hammarby

Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö
Inför Hammarby - Malmö