Basses backspegel
Vi befinner oss nu mittemellan två säsonger och det är lite svårt att bestämma sig för om man ska minnas förra säsongen i nostalgi eller om man ska blicka fram mot nästa. Forum 1891:s skribent Sebastian Björk völjer dock att ta tillfället i akt att minnas säsongen som var. En säsong som på många sätt upplevdes som en kraftsamling och en nystart. Säsongen började dock i helt andra tongångar.
Klockan 9 på morgonen den 10 februari tjuter min väckarklocka ut sin oresonliga morgonsignal. Jag hasar mig upp ur sängen och i öronen tjuter väckarklockan ikap med överblivna ljud från gårdagens fest. Det är här, på detta sätt, jag startar min säsong. Laget har visserligen varit i gång med matchspel i nästan en månad redan och även om jag följt med genom diverse rapporteringar är det nu jag själv ska begå min säsongsdebut. Huvet värker, ryggen värker, magen värker och solen svider i ögonen. Ögonen svider också när jag innan avfärd läser lagets resultatrad på försäsongen.
Innan denna dag hade man spelat fem träningsmatcher och bara mäktat med en seger och sammanlagt tre mål. Det nya spelsystemet och ledarskapet var redan ifrågasatt och den stora oförmågan att göra mål visade ständigt upp sitt fula tryne.
Klockan 11 på morgonen den 10 februari begår laget sin säsongspremiär på Stadshagen som inför säsongen upprustats med bland annat konstgräs. Åren innan hade innerstadsplanen bara erbjudit grusplaner och även om det varit en klassiker ur supportersynpunkt var det begripligt att man valde att flytta träningsmatcherna till en konstgräsplan i Järfälla. Årets första, av många, nystarter bestod alltså i att man återflyttat träningsmatcherna in till den stad där de hörde hemma.
Trött och sliten som jag är kämpar jag mig den, i detta läge, långa vägen in till idrottsplatsen. Glädjen är inte med mig, egentligen vill jag inte gå på matchen överhuvudtaget. Men plikten och lojaliteten framförallt, säsongen hade börjat knackigt som sagt och nu om nånsin på en försäsong behövs jag, tänker jag. Jag är inte ensam att tänka så och när jag kommer fram är det en halvtimme kvar till avspark och redan svårt att få en bra plats. När matchen börjar har mer än 3000 personer letat sig ner till Stadshagen för att hjälpa fram laget.
Några av dessa 3000 är tifogruppen Fabrikens utsända som brassar av bengaler in exessum för att fira in våren och det kanske tydligaste vårtecknet av alla; försäsongsmatcher. Med den inramningen är det kanske inte svårt att förstå att matchen börjar i ett så rasande tempo. Ett rasande tempo som håller i sig en rasande kort stund. Efter bara någon minut dundrar Micke Dahlberg in i motståndarmålvakten i en rent titanisk smäll. De båda, plus den mellan klubbarna utlånade Linus Smedjegården, blir liggande länge.
Efter den långa pausen börjar matchen på riktigt. Så tycks i alla fall Enrico resonera när han vackert skruvar in frisparken som markerar matchens nystart. Den pigga inledningen håller i sig och Enrico och hans vänner visar upp ett kvickt och fyndigt kortpassningsspel och kort efter ettan sätter Enrico sitt och lagets andra mål efter en tilltrasslad situation i motståndarstraffområdet. Målet blir slutskottet för det frejdiga och vägvinnande offensiven. Sirius sänker sin höga press och Djurgården får svårare att hitta passningsvägar. Reduceringen låter inte vänta länge på sig utan i en kontring får försvaret ett nummerärt överläge mot sig och den överblivna, friställda Siriusspelaren kan enkelt placera in bollen bakom Wahlström.
I andra halvlek var det så dags. Kanske är det just detta som gjort matchen så klassisk för mig. Ut gick Robert Stoltz och in kom den kantige tysken med det fula håret. Jan Tauer presenterade sig direkt och efter väggspel med Jones Kusi-Asare dundrade han iväg ett stenhårt skott strax utanför. Inget mål den gången men tysken hade tydligt skjutit in sig nu för när ett liknande läge uppenbarade sig något senare sköt han lika hårt men träffade denna gång krysset. Efter detta, som var 4-2-målet, vrålade hela den månghövdade publiken på Tauer att skjuta så fort han fick bollen. En tysk klassiker var presenterad.
Djurgården vinner matchen och allt är prima liv. Bakfyllan som jag krigat med hela matchen och som nästan fick mei att stanna hemma skjuts i sank av Tauer och Conchas mäktiga kanonader till skott. Himlen spricker upp och det känns som om det vore vår redan i februari. Jag är för lycklig för att tänka på att backlinjen och Arneng hade märkbart svårt att få upp bollen i lägen de tillfällen då Sirius backade hem. Hade jag sett det redan då hade jag nog fått en vink av hur säsongen skulle utforma sig. Vackert, kvickt, fyndigt och vägvinnande spel i kontringslägena men initiativlöst och trubbigt mot etablerade försvar.
Klockan 15 på eftermiddagen den 10 februari är jag hemma igen och tar en pilsner till och skrålar med i Fats Dominos ”When the saints go marching in” och tänker inte alls på dubbla förluster mot BP och cupeliminering mot Gefle. Jag tänker på glädjen i spelet och lyckan över att det äntligen är igång igen. Snart är vi där igen, hoppas vi ses.
