Måndag morgon: Om att bli biten
...och om ödmjukhet och kaxighet.
Jag började följa MFF på 80-talet. Min första fotbollsidol var Jonas Thern. Minns att jag fastnade för hans svala framtoning, hans sätt att inte synas så mycket, varken på eller utanför planen. Jag beundrade denna som jag upplevde det ödmjuka aura runtomkring honom. Hans storhet bestod i förståelsen för spelet, de geniala passningarna, blicken. Det var så han vann respekt.
MFF tog fem seriesegrar på raken under 80-talet. De ljusblåa var så överlägsna att övriga fotbollssverige var tvungna att enas om något så förkastligt som ett slutspel eftersom guldet annars skulle hamna i Malmö år efter år efter år.... Övriga fotbollseuropa lär ha rynkat sina pannor över detta system, ”den som vunnit flest matcher vid säsongens slut är ju den rättmätige vinnaren", resonerade man.
MFF var bäst och kunde kosta på sig att uppträda ödmjukt. Thern blev i mina ögon en symbol för detta och jag tror att det var så jag blev biten. Självklart spelade det faktum att släkten var från Malmö och att pappa höll på MFF in. Men framför allt var det nog just ödmjukheten och den vackra ljusblå, lite svala och någonstans mjuka men samtidigt storslagna färgen. Dessa attribut gjorde mig till MFF:are.
Idag är MFF ett lag som visserligen kan stoltsera med en anrik historia och en bra ekonomi. Med att vara det enda riktiga elitlaget i en spännande och växande region. Det är spännande att följa laget. Man kommer på sig med att blicka framåt hela tiden. Det kan handla om att återvända till allsvenskan, om att jaga ett guld, om att sträva mot en ny stortid, om att sluta spela som en påse nötter... för det har i ärlighetens namn inte funnits någon anledning att vara särskilt kagig och uppblåst under de senaste två decenierna. Och inte heller har det funnits utrymme att vara ödmjuk.
Sjuttio- och sextiotalets glansdagar har man hört om vid staketet och genom Carlos underbara historieskildringar. Bosse Larsson var bäst. Han var navet som allt byggde kring. Han var tystlåten, surmulen, ingen smilfink direkt. Men han var stolt och nog var han lite kagig och dryg mot sina motståndare. Det berättas om spelare som Krister Kristerson, och Puskas Ljungberg. Spelare som stack ut genom sina handlingar på planen, som gjorde livet surt för motståndarna och som gjorde MFF till ett riktigt hatobjekt i många klubbars ögon. Det var en fysisk och psykisk pina att komma till Stadion och möta Malmö. Det gjorde ont och man förlorade nästan alltid. Staffan Tapper är en annan som berättar om den ”kaxiga generationen...”
Och kanske är det dags att hitta tillbaka? Att vässa armbågarna lite, återvinna kaxigheten, stoltheten och benägenheten att göra livet surt för motståndarna? Kanske måste vi bli lite bättre på att ta för oss, spänna ut bröstkorgen, hitta sätt att göra livet surt för de som kommer på besök om vi åter ska kunna växa oss stora. Kanske är det rätt medcin även om jag föredrar en ödmjukare framtoning.
Jag vet vad jag vill se igen. Jag vill se ett Malmö vars insatser på plan och sportsliga resultat är så bländande att det inte behövs någon kaxighet. Vägen dit är lång, många bitar måste falla på plats, troligen krävs en slags mental förändring som måste växa fram. Men jag tror inte det är omöjlig. Jag vill inte tro att det är omöjligt.
