På spaning efter MFF
Carlo spanar efter sitt älskade Malmö FF och minns svunna tider, men ser också framtiden runt hörnet.
Om ni någon gång närmar er staden Malmö norrifrån på motorvägen färdandes i buss, så gör en militärisk huvudvridning vänster i höjd med Rosendalsvägen 11. Därefter en vördsam böjning på huvudet vid anblicken av platsen där Han växte upp. Strunta i om de ovetande i bussen tittar konstigt, låt dem tro att du är lite så där. Låt dem leva i tidens modeord. Låt dem vara kvar i Utanförskapet.
Det är en dag när vi precis har befriat oss från helgernas dästhet och ljuset så sakteliga kommer till oss igen. Jag är på spaning efter MFF i en tid som ligger mitt emellan avslutad serie och allsvensk premiär. Under den långa period då vi kanske mest av allt behöver vårt MFF.
Alla städer är för den observanta präglade av sitt eller sina fotbollslag. Det behövs inga besök på arenor eller souvenirlokaler, utan endast öppna ögon och känsla för fotbollskultur. Lite barnsligt klotter med hjärteklubbens namn nånstans. En klubbvimpel bakom ett oputsat fönster i något trist hus. En bar med en bild av bartenderns favoritlag. Någon man möter på en anonym gata iklädd sitt lags matchtröja. En stads själ och identitet är starkt förknippad med dess fotbollsklubbar.
Guldskimret syns inte lika lysande över den skånska huvudstaden som i flydda dagar, men fotbollstraditionen sitter cementerad i alla hus, parker och torg. Till och med dialekten som slår emot mig på Värnhemstorget vittnar om att jag kommit rätt. En dialekt som är fotboll och självsäkerhet, som är MFF. Så pratar vi som håller på MFF, vi som är utvalda. Jag kan med tillförsikt börja min jakt på stadens storhet, på mitt Malmö FF. Jag har inte hamnat i Lissabon, Örebro eller Warszawa. Jag har än en gång lyckats med bedriften att hamna på rätt buss. Är det enbart tur?
Dagen är grå, blåsig och mörk. Ja, jag vet, jag är i Malmö. Passerar hus. Vem bor där? Kanske sitter en knatte på sitt pojkrum och läser den senaste boken om honom vars uppväxtplats jag nyss passerade. Kanske skall han fråga sin far om Bosse verkligen var så bra. Kanske ber fadern honom att fråga farfar istället. Så obarmhärtigt flyr åren.
Vem bor där bakom fönstret med de kvardröjande adventsstakarna? Någon forumräv vid datorn i en het debatt möjligen? Är det Laul Roberts, Blue Ghost, Kåffe, Johat eller Johnny Dice ? Eller någon annan familjär signatur? Vad vet jag? I hur många av stadens bostäder finns det rum pyntade i himmelsblått? Rum som bär en ständig längtan efter nya mästerskap. Jag är väl inte känd som någon fönstertittare, men jag skulle gärna vilja få en skymt in i de hem där MFF härskar. När jag passerar biografen Victoria är jag säker. Här, väldigt nära, lever klubben kanske starkare än någon annanstans. Här finns vår stolta historia bevarad med kunskap och kärlek.
På ett café intager jag årets första fastlagsbulle, inte semla, det kan de äta som tillhör de utomstående. En fastlagsbulle är ett vårtecken, något som förebådar fotbollen och Malmö FF. Utanför ses stadens medborgare med trötta, bleka vinteranleten skynda till vad? Kärleksmöte? Arbete? Tandläkare? MFF-Supportshopen?
Men varför dras jag som en magnet till Gamla IP? Kan ju för fasen inte tillbringa halva mitt liv sökande efter något som inte längre finns. Todde spelar inte mer, när skall jag inse det? Jag var ju överens med mig själv att jag skulle vara hos MFF i nutid. Men för att glömma måste man minnas. Glömma vill jag ju ändå inte, men heller inte bli fast i nostalgins förrädiska eskapism. Måste ta mig vidare mot nutiden och framtiden, mot Stadion och det som växer till ett underverk för alla oss blåblodiga.
Vid Carl-Gustafs väg 26 utföres den sedvanliga reverensen, vilket får två unga damer att titta lite konstigt på mig. Det behövs dramatiska åtbörder för att bli uppmärksammad av stadens unga skönheter nuförtiden. Kan inte fatta varför. Så var det ju inte för bara 40 år sedan.
Ser en yngling med MFF-halsduk i Pildammsparken . Det kallar jag gott omdöme. Så klanka inte på ungdomens klädsmak.
Framme vid Stadion, som ser lite vemodigt ut inför den sista resan, tittar solen fram som ett tecken från skyn. Spelarna är visst inne i någon tortyrkammare för fystester. Shopen är en dröm för alla MFF:are med sitt fina utbud. Det är inte alls länge sedan svenska klubbar nästan helt saknade souvenirutbud. Nu vill man ha allt, endast plånboken och begränsad bärförmåga säger stopp.
Så är jag där. Huvudmålet för min spaning efter MFF, mitt i den mörkaste tiden, ett tillstånd som kan vara väl så fascinerande som en matchdag i vårsolen. Som det byggs! Så vackert! Så längtansfyllt! Vill gå upp och provsitta min plats, få drömma mig framåt istället för bakåt för en gångs skull. Vill sjunga hymnen för arbetarna som tack för att de finns. Men inser att denna icke-lagomhandling skulle stämma dåligt överens med min framtoning, som inför anblicken av härligheten, är värdig som en söndagseftermiddag. Har svårt att slita mig härifrån men min spaningstid är begränsad.
Tar en tur till andra sidan Pildammarna. Mot det besuttna Malmö. Vet inte varför MFF inte känns lika påträngande här. Är det mina fördomar om att fotboll är en arbetarsport och att MFF ett lag sprunget ur blåstället som gör det? Så klart att det finns massor av hängivna MFF:are även nära sundet där det goda livet leves. Det finns ett visst hus som lockar till ett besök. Där Han en gång skall bo, och spela sina sista aktiva år för MFF. Det hus där den lyckligt inbjudna kan njuta av åsynen av såväl guldbollar som Jerringpris. Det hus varifrån Maximilian kommer att ta sig till sin träning med MFF-knattarna. Men även om jag fortfarande inte räds några avstånd till fots, måste jag avstå denna vandring.
Skolgatans ölcafé däremot är ett måste för alla med MFF-abstinens. Mycket folk. Klart lysande urskiljbara är två Himmelriketprofiler av ädlaste karat. De kastar pilar mot en tavla, utan synbar ansträngning. Båda i god form och med vinnarskallar som sanna MFF:are. Har aldrig förstått att det inte är finast att pricka mitten av tavlan, men än bjuder livet mig på många mysterier.
Skymningen faller när jag når graven i vilken den svenska fotbollens störste ledare vilar - avantgardisten och visionären, Eric Persson. Några skolbarn från Sorgenfriskolan passerar på sin väg, hem, till läxor, i bästa fall. Undrar om de vet vem som… Nej, så klart inte... Men jag vet. Tänk att i år skulle han ha fyllt 110 år.
Stadens barer och krogar är alltså också ett stycke MFF. ”Bullen” bjuder välkomnande in från rusket till sin murriga värme. Dämpad belysning, musikbefriad miljö, husmanskost blandat med ”finmat”. En vinterkrog i vår värld när den är som bäst. Och den som har tålamod och tur kan här träffa några av de mest bemärkta supportrarna till vår klubb, för en stunds gemenskap i MFF-familjen.
En dag i MFF:s närhet närmar sig slutet. Inte en spelare har jag sett. Inte en boll har spelats inför mina ögon. Ändå denna närhet till min klubb. Jag tar bussen dit där handbollen regerar. Lämnar nöjd med min dag staden där MFF föddes och finns. Nu skymtar endast några farvälvinkande ljus genom bakrutan, men jag vet att snart kommer jag tillbaka dit där min fotbollssjäl bor.
Tar upp min nyss hämtade årsbok för att läsa och förlänga känslan av den himmelsblå gemenskapen. Läser allt. Särskilt sidorna om FV, vilka kunde vara fler. Ser bilder på knattespelarna och undrar: Vem av dem kommer att spela på vårt nya stadion? Vem av dem kommer att föra den stolta MFF-traditionen vidare?
Somnar i Hörby och drömmer, så klart om Malmö FF.
