Gästkrönika: Svartaste året någonsin
"Jag har svårt att se dambandy, damhockey och innebandy som några stora glädjespridare när våra flaggskepp fotboll och ishockey är djupare ner i dyn än jag någonsin kan minnas."
Vi går in i advent och julen står för dörren. Snart är år 2004 till ända. Nu har jag inte varit med i 113 år men jag törs ändå sticka ut hakan och påstå att det gångna året är det svartaste året i gnagets historia. Jag har svårt att se dambandy, damhockey och innebandy som några stora glädjespridare när våra flaggskepp fotboll och ishockey är djupare ner i dyn än jag någonsin kan minnas.
1979 föll AIK ur fotbollsallsvenskan men då hade vi ett elitlag i hockey. Visserligen slutade laget bara på åttonde plats i elitserien det året men i den serie som var halvspelad vid årsskiftet var AIK ett topplag som bland annat sopat isen med Djurgården en gång på hösten. 7-2 skrevs segersiffrorna.
I det degraderade fotbollslaget fanns det ändå optimism och jävlar anamma. Spelarna knöt nävarna, ville stanna i klubben och ställa allt tillrätta genom att se till att spela sig tillbaka till fotbollens finrum. Idag är spelarna mer intresserade av att hitta arbetsgivare som betalar bra. De vill fortsätta i allsvenskan men de vill inte ta sig dit den svåra vägen. Flera av dem vill hellre använda minsta motståndets lag och gå till Häcken, IFK Göteborg eller Helsingborg. Några är på väg till utlandet. Några av spelarna anses för dyra eller för dåliga för att behålla.
1979 var det självklart att tränaren Bosse Petersson, som precis som Patrik Englund fick ta vid under pågående säsong, skulle få stå upp och ta gnaget tillbaka. I år har AIK valt att, höll jag på att säga, som vanligt sparka sin tränare när det går motigt. Nu har både VD, styrelse och sportchef lämnat in samtidigt som spelarna håller på att säljas iväg. Nya krafter ska komma in och städa upp den röra som andra har orsakat.
Jag säger inte att detta är uppåt väggarna fel utan visar bara på hur olika det förhåller sig. Rickard Norling tar nu över tränaransvaret och jag hoppas innerligt att han är rätt man att ta tag i situationen. Rickard är duktig, därom tvivlar få men om han är rätt man för det som brukar kallas för landets tuffaste fotbollsjobb återstår att se. En krogkung ska styra upp det hela i kontorskorridorerna och jag tänker inte uttala mig om hans kompetens heller i nuläget. Jag nöjer mig med att konstatera att han för inte så länge sedan hade hjärtat på helt andra håll än i AIK fotboll.
2004 var också året då klubbens VD fick sitt hem nedsprejat. Året då AIK bestraffades såväl sportsligt som ekonomiskt för att de bara gjort sitt jobb när de lyckades hindra arga supportrar från att ta sig in på planen i höstderbyt mot Hammarby. Ishockeyn bestraffades med degradering av ekonomiska skäl. Som lök på laxen kan vi nu läsa i tidningarna att de regler som flyttade ner AIK ett pinnhål på Hockeystegen nu ska ses över. Annars riskerar ju stolta Djurgården att drabbas av samma sak som AIK och det vore ju otänkbart.
Vidare lanserar Black Armys gamle kassör och tillika Lädernunnans sångare hisnande konspirationsteorier om vad som hände på årsmötet och varför. Han har till och med kartlagt vilka som satt på vilka platser i salen och varför. Allt för att påvisa att hockeyn för någon form av gerillakrig mot storebror fotboll. Antingen är herr Almquist komplett galen eller så är tillståndet i AIK sjukare än någon vågat frukta.
För bara några år sedan var det ett rent nöje att vara AIK:are. Fotbollslaget var på väg mot ett hägrande Europa och hockeylaget var om inte ett topplag så ändå ett elitserielag. Nu är det ute med klubbkänsla och inne med eurosedlar. Helst av allt vill man bara glömma året då allt gick emot oss. Året då inte ens supportrarna i alla lägen tycktes se klubbens bästa som prio ett. Vi är djupt nere nu. Mycket djupt. Därför finns det ändå en öppning för optimism och positiva tankar. Den enda väg är uppåt men vi måste lära av året som gått. Vi får absolut inte gräva ner huvudet i sanden. Både fotbollen och ishockeyn måste kavla upp ärmarna och vara beredda att ta en smäll för att få dela ut två.
I slutet av 2004 kan vi citera Uffe Lundell och sjunga "svartsynen kramar dig sönder och samman, död pest och pina är inne i år". Väljer vi att skråla med i Uffes gamla låt från division två året 1980 kan vi ju ta mod till oss och sjunga med även i låtens fortsättning. "tar man sig en titt på själva innersta kärnan ser man framtidens skepp och det är vår". Hoppas nu bara att det nya folket lyckas bygga framtidens skepp. "Vi går mot bättre tider, tro mig, tro mig. Det här är inget skämt."
