Måndag morgon...
...och redaktör Kåffe undrar var humorn på läktaren tagit vägen?
Var det bättre förr? Nja, det är väl en sanning med grov modifikation. De senaste årens fantastiska publikhausse och den osannolika utvecklingen vad gäller sånger och läktarkoreografier slår självklart det tidiga 90-talets ödsliga inramning.
Men en företeelse har dessvärre gått ett betydligt mörkare öde till mötes. Humorn. Den klassiska Malmöhumorn som alltid fått en att garva till minst ett par gånger varje match. Den råa, men fyndiga, kvickheten som drabbat såväl mot- som medspelare, linjedomare och sittplatspubliken.
Jag minns hur det var på 80-talet, då klacken skanderade "Tvätta bollen!" efter att Thomas Ravelli plockat upp en feg bakåtpassning. Det är allt annat än en Guldrosen-vinnare, men på en läktare får det i alla fall mig att le. Just sångerna om Ravelli - många gånger handlade de om hans syskonkärlek till Andreas - fanns i en aldrig sinande flod och den ena var råare och roligare än den andra. Numera sjunger vi mest bara "Fuck you" åt de vi avskyr.
Visst, sångerna var ofta graverande elaka. Elfsborgs Moses Nsebuga hånades exempelvis både för sin medverkan i en erotisk film samt för resultatet av den tragiska bilolyckan och visst kan det diskuteras om ramsan "Ett 'ja' är ett ja - ett 'nej' är ett nej!" är lämplig att köra mot en motspelare som vid tidpunkten var anklagad för våldtäkt. Men det fanns ändå ett element av espri som gjorde att det stannade vid den råaste formen av harmlöst garv.
Allra ballast var det när vi skämtade om våra egna spelare eller vår egen publik. Jonnie Fedel fick ofta höra sköna gliringar och det var också roligt att Anders Palmér fick höra "Jävla diva" när han vinkade till den egna klacken. Jag ler fortfarande åt sarkasmen i klassikern "Sittplats, lugna er!", en ramsa som knappt körs längre. Och supernavelskådande saker som "Moped! Moped! Det kör Tore!" (fotn. 1) är borta sedan länge.
Det är inte så att jag tokflabbar åt aobegripligheter som "Oh ah, Allez - Rickitickitumba" (fotn. 2) och den skönt absurda "Åhhhh. Tonfisk!" när motståndarmålvakten gör en inspark (för övrigt en genialisk kontring på helsingborgarnas lantis-vrål "Åhhhh. Sopa!") - men visst är det svårt att inte få en liten nostalgitår i ögonen? Och då ramsorna når subtila kvalitetstoppar som när klacken skanderade "Kunta Kinte" (fotn. 3) när en domare efter ett våldsamt fall haltade betänkligt, så är det till och med roligt att se en 0-0-tillställning i hällregn.
Jag vet faktiskt inte vart humorn tagit vägen. För någon månad sedan blev det tjafs och sura miner då Sjungande sittplatsfolket kontrade den ärketråkiga självhävdelseramsan "Grabbarna på norra stå" med "Gubbarna på norra sitt". Och när man inte vågar sjunga den genialiska diet-sången om Niklas Skoog (fotn. 4) för att ett antal hjärndöda apor på fullaste allvar gjort allt för att knäcka hans självförtroende genom att bua åt honom eller häckla honom på guldfesten, så känns det minst sagt trist.
Det stör mig också att många som sjunger "Alla heter Glenn i Göteborg!" gör det utan det minsta av drag på smilbanden. Istället har de en "kom och hata"-attityd skriven rakt över hela fejset som gör att sången tappar allt av värde. Och inser folk att ramsan "Det har vi på träning!" då hemmaspeakern i en bondhåla någonstans ropar ut publiksiffran, egentligen är ironisk med tanke på att vi alltid inte haft 1500 på en vänskapsmatch i Rostock?
Idag finns det, på gott och ont, en slags "medvetenhet" som tagit över mer och mer. Vissa vågar inte starta ramsor eftersom de är oroliga för att det inte är creddigt nog att dra igång "Hejsan grabbar, har ni stake?" (fotn. 5) och hade Pau-Paus La Cucaracha-tuta dykt upp igen, hade förmodligen folk tokvrålat åt honom att lägga ner pajaserierna. Läktarkulturen av idag har fått ett slags oskrivet regelsystem där det knappast är särskilt "ultrá" med alltför mycket självironi och harmlöst trams. Influenserna nuförtiden kommer från Turkiet och Frankrike och, i vissas fall, från den gamla hårdföra brittiska traditionen. Det som varit "Malmöitiskt" med en skön klackspark, får mindre och mindre utrymme. Tyvärr.
Visst inser även jag att ljuvliga kommentarer till spelarna under match, som "Ska du ha en Kvällsposten, Möller?" (fotn. 6), blir ganska svåra att få hörda med tjugotusen på läktarna. Och likväl kommer vi nog aldrig få uppleva "rockajävel"-tillmälen(fotn. 7) när fansen numera står åtskilda - men det är mer själva attityden och känslan jag vill åt igen. För humorn lever fortfarande, inte minst på nätet och på de bortamatcher som bara lockar de allra mest trogna. Kanske är det en generationsfråga? Kanske är det bara en tillfällig lågkonjunktur? Kanske är det jag som fått allt om en nostalgidrypande bakfot? Men jag saknar den likväl. Malmöhumorn.
********
Någonting säger mig att vi tyvärr inte kommer att få se McManaman i Malmötröjan.
********
Jag gör en "Mats Olsson" och smyger in lite musiksnack; "City of blinding lights" från senaste U2-plattan är det vackraste som producerats sedan Zlatans solomål på Stockholms stadion 2001. En "Where the streets have no name" för 2000-talet
********
Nästa år blir vi ännu grymmare. Mackan, Barlay och Patrik Andersson - vem behöver nyförvärv?! Hej där nere, vi är Malmö!
********
(fotn. 1)På den tiden var klacken liten, ett par hundra man, och körde en vuxen man moped var det något som räckte gott och väl för att få en ramsa
(fotn. 2)Blev sedermera ännu roligare i versionen "Rickitickitumbur" som kom då Sverrirson och Bjarnason anslöt truppen
(fotn. 3)Kunta Kinte var slaven i TV-serien "Rötter" som blev av med ena foten.
(fotn. 4)Mel: Niklas Skoog, Superstar "Niklas Skoog, tjock och fet - när ska du börja med din diet?"
(fotn. 5)"Hejsan grabbar, har ni stake? Jajamensan, upp till taket! R*nka k*ken med vilda tjut (alt. "din vilde tjur") - bullf*tta, bullf*tta in och ut. Så ska det låta när männen är k*ta! M-F-F!"
(fotn. 6)Ropat under en halvlek där MFF var så överlägsna att motståndarna aldrig ens var i närheten av vårt straffområde.
(fotn. 7)Egentligen är denna fotnot onödig, för varje sann MFF:are har hört talas om den av Jaques Werup förevigade kommentaren från 50-talet, då en supporter från arbetarstaden Malmö totalsågade en jublande ung herre från tjänstemannastaden Helsingborg med kommentaren "Ah du, gå po match i en såddandära rockajävel!".
