En HBK:are i Bajenland
"På tunnelbanan hem ser att jag mannen mitt emot mig har en Elfsborgspin på rockslaget. Det känns befriande. En till som står upp för vart han kommer ifrån."
Det mesta av jultingeltanglet är borta. De enda tomtarna jag ser på Medborgarplatsen har grönvita halsdukar på sig. De finns överallt. I krog och korvköer. Det blåser en rätt så deprimerande storstadsvind och jag förstår att jag håller på att bli en del av det som jag alltid föraktat.
På mina lediga stunder på jobbet gör jag som alla andra. Surfar in på varenda fotbollssida. Det kallas silly season och jag googlar Ola Hvidén-Watson och på Youtube kollar jag in en vitryss med lejonman som nätar mot San Marino och sånt känns ju ganska imponerade. Chefen är dalslänning och ÖIS:are av någon skum anledning. På lunchrasten beklagar han sig över harvandet i Superettan.
- Vi lyckades inte ens värva Joakim Jensen, säger chefen.
- Men ni har ju Björn Anklev nu, säger jag tröstande.
Chefen suckar. Och sedan frågar vi örebroaren på jobbet hur det går för ÖSK.
- Som alltid. ÖSK hamnar alltid i mitten och ingen bryr sig, säger örebroaren.
Vi lunkar genom stan och jag nynnar på Nisse Hellbergs "Äntligen väder".
"Äntligen väder, äntligen en doften av läder..."
Det känns som jag skändar. Hellberg håller säkert på MFF men jag längtar efter våren och Stockholm är kallt, som Orup sjöng. "Äntligen väder" är bra för den som längtar.
Och jag längtar.
När kvällen kommer bestämmer jag mig för att käka kebab på Södermalm och ta en öl någonstans. Jag drar till Folkets kebab på Folkungagatan och när jag står där, strax bakom söders hjärta, slår det mig. Jag håller på att bli en del av det som jag alltid föraktat.
Otaliga är de lantisar som flyttat till Stockholm. Otaliga är de lantisar som hamnat i mediageggan. Otaliga är de lantisar som hänger på Södermalm och på haken där.
Otaliga är de lantisar som av någon outgrundlig anledning alldeles plötsligt utvecklar ett fotbollsintresse och starka sympatier för Hammarby IF. Otaliga är de mediamellislantisar som senare hävdat att de alltid har hållit på Hammarby IF.
Otaliga är de mediamellislantisar som suttit hemma framför stereon och pluggat in textrader av The Smiths.
Jag hamnar på Medborgarplatsen och det rinner över mig. Som en tung jävla sörja. Jag fnyser åt varenda grönvit halsduk som jag ser och då är jag inte ens full och dryg. Jag nynnar på "Småstad" och stör mig på att jag glömde den blåsvarta
halsduken som min flickvän stickat till mig hemma i Halland.
Jag har inga problem med bajare. Urbajare från Söders höjder som snackar slang som i en pilsnerfilm och allt det där. Men lantisar som jag - som ljuger för sig själva och andra - solkar ner.
På tunnelbanan hem ser att jag mannen mitt emot mig har en Elfsborgspin på rockslaget. Det känns befriande. En till som står upp för vart han kommer ifrån. Och på natten drömmer jag om en vitryss i lejonman.
HBK:aren håller ut. Trots att han befinner sig i Bajenland.
Alex Bengtsson är ny krönikör på Himlen är blå.
