Krönika: Våga vara omoderna!
"Den gångna säsongen var fruktansvärt obehaglig. Fylld av ångest och utan större glädje fick vi se hur det sakta men med bestämd riktning gick mot nedflyttning. Men visst kan vi lära oss något?"
Vad kan vi lära oss? Det är frågan som trängt sig fram i mitt huvud ju längre den gångna säsongen led. Som en onåbar men logisk formel fanns det ju en obehaglig risk att AIK skulle falla samman, och ner i Superettan. Oavsett om vi bedrev kampanjer, skrek på ledares avgång, eller drömde om frälsare och mirakel så visste vi att det rent teoretiskt fanns en risk att vi inte skulle spela allsvensk fotboll säsongen 2005.
Den gångna säsongen var fruktansvärt obehaglig. Fylld av ångest och utan större glädje fick vi se hur det sakta men med bestämd riktning gick mot nedflyttning. Men visst kan vi lära oss något? Vi måste ställa oss den frågan även om det är otäckt. Vi måste gräva i ett mörker vi helst av allt glömmer. För även om vi inte finner särskilt många ljuspunkter måste vi greppa det vi ser. Vi borde kunna omvandla viljan att bli bättre till att analysera det som varit mindre bra.
Jag ser gärna det som ett gemensamt åtagande att få rätsida på det här. Att få ordning på AIK. Denna text kommer att handla om något jag upplevt och reagerat på. Jag hoppas att ni som läser det här också reflekterar över det som varit. Förslagsvis tar man upp det i forumet så en debatt startas. Vad tycker du varit klart fel i AIK, och hur gör man det bättre?
Så till det jag vill ta upp: misslyckandet med spelartruppen.
AIK har enligt min mening överlag inte gjort tillräckligt bra nyförvärv de senaste säsongerna. Vid rekryteringarna verkar man ha missat en väldigt viktig detalj: vad för inställning har den blivande lagmedlemmen? Det gäller målsättning för personens fotbolls- såväl som privatliv. Hur är ambitionsnivån, går den hand i hand med klubbens? En ordentlig intervju krävs, innan man skriver kontrakt. En längre tids bedömning av spelaren i den klubb han representerar för tillfället är ett måste.
Jag är säker på att det här tänkandet inte är främmande för sportchef och ledning. Det är på ett ungefär såhär man vill att värvning av spelare ska göras. Det är därför ännu värre när det faktiskt inte har efterföljts. Att en del fans är naiva och ropar på "snabba affärer" vet vi, problemet som uppstår är när de som bestämmer släpper idealen för att pressen utifrån att ta in en "frälsare" blir för stor. Eftertänksamma investeringar har istället blivit vilda chansningar. De bestämmande krafterna bör säga till oss att det inte finns tillräckligt med kvalitet på marknaden för de pengar vi har. Lura oss inte. Säg inte att en spelare blir bäst i allsvenskan om ni inte är 100 % säkra. Annars får det räknas som lögn. Med lögner bygger man ingen stabil verksamhet.
AIK behöver spelare som vill komma vidare i karriären. Det krävs att vi omvärderar den allmänna uppfattningen för "en bra spelare". Jag tror att AIK behöver söka sig mer efter spelare med rätt attityd och inställning än affischnamn som "på pappret" är bra. Att som betraktare tro att klubben har en för bra trupp "än vad tabelläget visar" är att göra narr av sig själv. Bra spelare visar att de kan prestera nere på planen.
Vad är då rätt attityd och inställning? Jo, det handlar om personer som ger allt för fotbollen. "Klubbkänsla" är på sätt och vis överskattat. Det handlar snarare om en genompräglad vinnarattityd. Att vinna på träning, vinna matcher och komma vidare i sin individuella utveckling. Att vara nöjd med spel i AIK är inget gott tecken. Att inte se varje träning som ett ypperligt tillfälle att bli ännu bättre är en stor missräkning. Tyvärr verkar det ha funnits för mycket av dessa negativa tendenser i AIK. Visst finns det säkert drömmar om proffsliv bland killarna i truppen men har man insett vad som krävs för att nå dit? Har man insett att det ligger extremt mycket träning och påfrestning bakom de spelare som idag lyckas i Arsenal och Juventus?
Rekryteringarna i AIK har varit för undermåliga och de enskilda spelarna har haft för stor negativ inverkan på varandra. Ibland räcker det med att ett par spelare drar med sig de andra genom att vara bättre rent spelmässigt men också ha ett professionellt "fotbollspsyke". Andreas Andersson saknas naturligtvis oerhört. Andreas Alm och Karl Corneliusson var två som jag tyckte verkade ge allt och mycket i de flesta lägen.
För att ta ett exempel utanför AIK kan vi se vilken betydelse Kim Källström hade i DIF. Med facit i hand känns det som om Källström mer eller mindre gjorde halva laget. Förutom att han själv bidrog oerhört till ett bättre spel så gjorde han de andra spelarna bättre.
Många av dagens spelare är inte beredda att ha fotbollen som absoluta prioritet. Det är högst förståeligt att man har andra intressen i livet än fotboll. Den moderna människan vill vara flexibel och inte upplåst. Källström är på det sättet omodern. Zlatan, Ljungberg, Mellberg och Co. likaså. Men de har också helt andra värden som fotbollsspelare än de som är nöjda med att vara på Karlberg.
Problemet som jag beskriver är inget som endast omsluter AIK. Jag ser det främst som ett nationellt problem. Allsvenskan är varken en amatör- eller proffsliga. Jag vill att man väljer det senare alternativet och att man ser en tydlig positiv utveckling de kommande åren. Malmö FF är den klart marknadsledande klubben nu och kan så förbli om andra inte tar upp kampen.
I framtiden vill jag att AIK är med och slåss inte bara för att vara bäst i Sverige, utan även i Norden och som ett lag i Champions League. Men då krävs det en struktur över hur man bygger sin spelartrupp, och det med omoderna killar som vill framåt, framåt, framåt...
