Behöver vi ultras?
De senaste åren har två nya ultrasgrupper tagit plats på de blåvita läktarna. Deras namn har snabbt etablerats bland oss som lever kring IFK Göteborg. Lika snabbt har grupperna emellertid blivit kontroversiella och hårt kritiserade. WCA och YL: åsikterna om dem går isär. Men oavsett vad vi tycker om dem - behövs de?
Frågan kan tyckas ha ett givet svar. Problemet i sammanhanget är att svaret både är "ja" och "nej", beroende på vem man frågar. Perspektivet är avgörande. På vägen mot ett förhoppningsvis någorlunda rättvist svar behöver ett antal delfrågor begrundas. Jag skall här ge min personliga syn på det hela.
Vad vill vi med vårt läktarstöd?
Först: hur bedömer vi vårt läktarstöd idag, och hur vill vi att det skall utvecklas? Jag har redogjort för min åsikt förr: jag vill att normaliteten på Gamla skall vara vrålande, sjungande änglar. Engagemanget skall glöda och kärleken till laget skölja över arenan. Det skall vara killen som står tyst som bryter mönstret.
Så är det definitivt inte idag. Normen är fortfarande en tigande supporter, den högljudde och extroverte sticker ut. Även om vi tagit några steg framåt i år, så går det för långsamt. Vi behöver en enande kraft som tillför mer progressiv rörelseenergi.
Vad krävs för att få en förändring till stånd?
Den blåvita läktarbilden har i flera år suttit fast i en sörja av inre splittring och avsaknad av naturliga ledare i klacken. Varje gång tafatta försök till förbättringar har gjorts, så har de kvävts av de ansvarigas bristande målmedvetenhet, av motstridiga intressen och av att genomsnittssupportern inte haft mod nog att följa innan försöket gått om intet. Viljelösheten har legat som en våt raggsocka över oss.
Det är djupa, sugande hjulspår vi sitter fast i. För att få en förändring till stånd, krävs därför flera saker. Det första är att en grupp individer besitter den rätta viljan. Vi kommer aldrig få något gratis. Det andra är att de har styrka nog att faktiskt göra sin röst hörd, samt tillräckligt med fantasi för att hitta vägar framåt. Slutligen krävs det mod. Vad vi talar om, är att ett fåtal individer måste våga ta ledningen; de måste våga ge oss alla ett exempel att följa.
Som sagt: det krävs mod. Bördan de tar på sig kanske visar sig för tung och om de tappar den kan man vara säker på en sak: det kommer att finnas folk i omgivningen som skrattar och talar om hur man borde ha burit sig åt.
Är WCA/YL ett alternativ?
Så - kan WCA/YL vara den progressiva kraft vi väntat på så länge? Låt oss titta på vad det är vi har att ta ställning till. Som sig bör, börjar vi med det positiva.
Gruppernas mest iögonenfallande attribut är deras engagemang. På läktarna är det ofta de som drar klacken, de som startar och håller igång sånger och ramsor. De bidrar dessutom med en imponerande skapande kreativitet, samt med modet att testa nya vägar. Beträffande det sista bör megafonen och trumman framhållas - experiment som man i bägge fall får betrakta som lyckade, även om grupperna kan spetsa sitt eget handhavande för att ytterligare öka effekten. Allt detta är viktigt; hade fler änglar haft samma inställning, så hade vi haft ett helvetes tryck på Östra redan idag.
Det är alltså ingen tvekan om att WCA och YL uppvisar flera av de egenskaper vi är i ett så skriande behov av. De har viljan, styrkan, kreativiteten och modet. De har dessutom en tydlig bild av vad de vill uppnå: målet för dem tycks vara att förbättra det blåvita läktarstödet, genom att importera den latinska ultraskulturen.
Tyvärr har det även varit i deras syn på mål och medel, som problemen legat. Den kanske viktigaste egenskapen, nämnd ovan närmast i förbigående, är den enande - förmågan att få alla att dra åt samma håll. Och som en enande kraft kan vi tyvärr inte med bästa vilja i världen beskriva WCA och YL säsongen 2004.
Grupperna tycks ha haft sin strategi för förbättring glasklar för sig. Den latinska ultrasmentaliteten skall råda och inget skall få förändra den saken. En del av denna kultur, "friheten" att göra som de vill, har grupperna hållit fast vid med en närmast sensationell tjurskallighet. Att deras "frihet" varit hänsynslös, elitistisk och kostat IFK Göteborg tiotals tusen kronor, har varit underställt lojaliteten mot själva ultrasidealen.
Någonstans på vägen blev medlen för förbättring istället ett mål. Resultatet blev förnyad splittring. Men WCA och YL: det är bara med slutna led man kan vinna ett slag. En karta är alltid underställd verkligheten och dogmatism måste lämna spelrum för pragmatisk flexibilitet. I annat fall sträcks ödets långa arm ut och nyper en i näsan. Fråga Lars Ohly.
För att tala klarspråk: vill man vara ett exempel värt för andra att följa, så kan man inte unna sig att vara IFK Göteborgs enskilt dyraste supportrar. Om inte våra unga ultras tillskansar sig de enande dragen, så kommer de därför aldrig att kunna bidra till någon nämnvärd förändring på våra läktare. Och det vore synd. Supporterklubben Änglarna, som många tycks hoppas på, kan bara skapa förutsättningarna för en förändring. Själva rörelsen måste komma underifrån.
Behöver vi ultrasgrupperna - min slutsats.
Min inställning till WCA och YL är som synes kluven. Å ena sidan ger jag gruppernas kritiker rätt i, att de burit sig åt som riktiga klantarslen i år. Deras namnlöst dogmatiska syn på ultraskulturens förträfflighet, har tidvis retat gallfeber på mig. Å andra sidan ser jag i WCA och YL den största potential som våra läktare kunnat uppvisa på flera år. När de visar sig från sin bästa sida är de svaret på många blåvita böner. I den ovan gjorda genomgången av nödvändigheter för en förändring, hade de nästan allt. Nästan allt. Det är så jag ser på dem.
Den senaste veckan har medlemmar i WCA annonserat att de reagerat på kritiken de fått och på de höga bötesbeloppen för IFK. En förändring sägs vara på gång inför 2005 - inte ett totalt slut på exempelvis användandet av pyro, men i alla fall en vilja att kompromissa. Det är, som jag ser det, vad vi kan kräva av dem.
Att de slagits av den insikten nu är tur, för deras tid av valmöjligheter är sannolikt kort. De får förmodligen bara en chans till att visa att deras lojalitet är riktad mot IFK och inte mot själva ultraskulturen. Tar de inte den chansen, så tror jag tyvärr deras öde är att bli ännu en kategori marginaliserade supportrar med paranoida drag och en verklighetsfrånvänd självbild. Ännu en källa till splittring. Ännu en bortkastad möjlighet till förändring.
Behöver vi ultras? För mig är svaret givet: ja, det gör vi! Vi behöver en självsäker och målmedveten ultrasfalang, med ett brinnande engagemang, en sprudlande kreativitet och ett mod utan gräns. Men vi behöver också en ultrasfalang som besitter den pragmatiska mognad som låter dem offra delar av sitt ego för kollektivets bästa och målens uppnående. Kan de under vintern och våren visa att en sådan mognad grott, så har de förtjänat en andra chans - från oss alla. WCA och YL: jag tror på er. IFK Göteborg behöver er. Gör oss inte besvikna.
