Gästkrönika: Två år är en evighet
Stefan Jansson kommenterar dagens uttalande av Sandro Catenacci, där han räknar med två år i Superettan för AIK.
"Vi pratar alltså om 24 månaders resa i det fotbollsmörker som heter Superettan."
Efter 1-1 matchen mot Elfsborg i höstas lämnade jag Råsunda med tunga steg. Hade jag inte insett det förrut så insåg jag det när Samuel Holmén pangade in 0-1 i första halvlek. Jag såg ett AIK som var en nedflyttningskandidat av rang. Ett praktfiasko. En slagpåse. Insikten gjorde det som hände sedan något mindre smärtsam, åtminstone för stunden. Men ärren i själen kommer aldrig att försvinna. Aldrig.
"Det nya AIK" hojtade en mediakåt Richard Money och med Cattenacci vid rodret verkar det sannerligen som vi får se ett nytt AIK. En försiktig general eller tvingad av verkligheten (efter att ha ärvt den ekonomi som Sanny "städat" i under hela sin tid som VD), jag låter det vara osagt, men idag citeras Cattenacci i Aftonbladet och målsättningen är att komma tillbaka på två år. Två år! Vi pratar alltså om 24 månaders resa i det fotbollsmörker som heter Superettan. Till och med de som sitter och ser alla korten tror att vår sejour i avgrunden blir längre än ettårig - det hade jag aldrig kunnat föreställa mig på väg hem från Solna den där höstsöndagen.
Men som de säger; du måste först nå botten innan vändningen kommer.
Cattenacci har nu tydligt visat vilken väg han vill gå. Truppen inför kommande säsong kommer inte att innehålla några fixstjärnor. Inga spelare som drar marginalåskådare i en serie där fotbollen håller så låg kvalitet att det är ett under att någon ens vill betala för spektaklet. Vi har nått rock-bottom. Det AIK som spelade Champions League finns inte längre. Varumärket är urholkat, inte bara av läktarupplopp och påstådda hot mot spelare, utan minst (och gör er inga illusioner här styrelsegubbar och avgående ledning) lika mycket av en sportslig misskötsel och ett strutsbeteende som givit oss fotbollunderhållning och matchresultat som sida vid sida tävlat om att nå lägsta nivå. Vi är helt enkelt tillbaka på tidigt 90-tal. Innan Vadim, Gary och grabbarna gjordet det i Malmö. Innan Pagge nätade mot Barca och ljusår innan Nesho seglade upp som en av de största Gnagarna genom tiderna. Vi är uträknade.
En ettårig sejour i mörkret med till stora delar bibehållet spelarmaterial hade kunnat betraktas som en plump i protokollet.
Nu blir det inte så.
Cattenacci balanserar istället på en väldigt tunn lina. Han väljer att bygga från grunden och jag menar att han väljer att byta strategi helt och hållet. Försvunnen är glansen kring klubbmärket. Storklubbskänslan tvättas bort och ambitionerna skruvas ner på en nivå som inte är direkt lockande för de kunder som ska köpa produkten. I alla fall inte för den stora massan och med de ambitioner vi haft under de senaste 10 åren är det just den stora massan som är viktig. (Sen får de som längtar tillbaka till Millwall-wannabe-kulturen från svunna dagar säga vad de vill.)
Vi ska alltså inte tillbaka som MFF.
Vi ska börja om.
Att kopiera en redan kopierad 4-3-3-modell visade sig bara vara ett patetiskt försök till nystart, initierad av en desperat klubbledning. En parantes, ett misslyckande. (Nu har det ju också visat sig på annat håll att ett kopierat 4-3-3 i sig inte är en nyckel till framgång, inte om man inte har finansgubbars miljoner att täta hål efter utflugna spelare med.)
Sandro Cattenacci väljer ett annat sätt. Han börjar om från början och han syr in kostymen så att den är dimensionerad för att passa de publiksiffror som de senaste årens prestation förtjänar. Visserligen kommer han med säkerhet att skrämma bort stora mängder åskådare men kanske är han tvungen att göra så? Kanske är den ekonomiska verkligheten så eländig att han inte har något val. Att behålla dyra spelare och "gasa sig ur krisen" hade kännts som ett smakligt alternativ. Ett alternativt värdigt en storklubb med ett av idrottsssveriges tyngsta varumärken. Nu blir det inte så. Självfallet påverkar det bilden av AIK och klubbens attraktionskraft på publik, sponsorer och fotbollstalanger. Skulle han misslyckas är katastrofen total.
Men skulle han lyckas, då har han gjort en bragd av sällan skådat slag. Då har han gjort en riktig turn-around, vänt trenden och tvättat bort den lort som befläckat vårt klubbmärke i några år nu. Enligt Aftonbladet säger han att han behöver två år och samma dag värvar vi ytterligare en relativt okänd spelare till "Nya AIK". För mig sänder det ut en tydlig signal: Cattenacci bygger från grunden. Det andas mod och framtidstro på en nivå som sträcker sig längre än till nästa omgång i serien. Och framförallt, det andas realism.
Två år Sandro, det är en evighet. Men vi säger väl det. Det ska ta mig fan blir riktigt roligt att se "Nya AIK". Idag bokar jag säsongskort!
