Dur och moll avslutar säsongen
Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Och hur man än vänder på det så var gårdagens match mot Brann inget annat än ett riktigt bottennapp.
Som svenska mästare ska man inte förlora mot ett annat nordiskt lag med 4-1. Jag ska inte gå så långt som att skriva att det förtar guldglansen på något sätt. Absolut inte. ABSOLUT INTE (därom får det inte råda några tveksamheter)! Men samtidigt, det är inte värdigt Malmö FF att förlora med först 3-1 mot HBK och nu med 4-1 mot norska Tippeligans tredjelag.
Det ska sägas med en gång att jag inte var på plats i Bergen. Jag såg det alla andra såg som följde Kanal 5:s sändningar igår. Det spelar ingen roll. Jag hade kunnat sitta i en hydda i inre Burma och ritat fredsplaner på en bambutavla med Aung San Suu Kyi. Jag hade varit lika besviken där i hettan och bland myggen, som jag är här i kylan och den grå, grå dimman. Inte arg. Besviken.
Säsongen är slut och det har varit ett fantastiskt år, det kan inget ändra på, inte ens en plattmatch i ett norskt fiskeläge. Ett allsvenskt guld (framför allt om det är det första på 16 år) är prioritering numero uno. Men samtidigt som jag fortfarande går lite som i ett rus en dryg månad senare, så vaknar vinnarinstinkten till liv varje gång mitt Malmö FF spelar en tävlingsmatch. Tyvärr verkar denna instinkt den senaste tiden inte vara så stark hos flera i laget. Jag köper det faktum att man som spelare är psykiskt utmattad efter den gastkramande avslutningen. Att kroppen känns tung och eventuella småskador känns värre inför en match mot Brann än inför en allsvensk dito. För ska vi någonsin kunna visa att trots att vi tillhör en europeisk C-liga, men att vi ändå tillräckligt bra för att vara med och leka bland lag i betydligt bättre ligor, så måste det till betydligt bättre inställning. Det håller inte att tro att säsongen är slut den sista helgen i oktober.
Säga vad man vill om Royal League, men det är ett ypperligt tillfälle att (1) förlänga säsongen, (2) få nödvändig matchträning mot bra lag, (3) generera pengar till klubben - 250 000 per vunnen match - samt (4) att som enskild spelare visa upp sig mot motstånd som överglänser lag som (med all respekt) Trelleborg, AIK och Örgryte. Men det gäller att ta tillvara dessa tillfällen. Inte bara ta på sig den himmelsblå dressen och knyta skorna lite halvdant, utan att kämpa som om ett guld stod på spel och verkligen vilja vinna till varje pris.
Naturligtvis är det lockande med den hägrande ledigheten. Alla vet vi väl hur de sista dagarna innan semestern masar sig fram, aldrig vill de ta slut. Men om jag vill ha det där toppjobbet på firman eller vill ta ett kliv i karriären genom att visa för en konkurrent hur förbaskat duktig jag är på vad det nu än gäller, så får jag lägga semesterplaner åt sidan tills den dagen kommer. Det verkar som om många i MFF är rätt glada över vad de har åstadkommit och just nu inte vill/orkar ge de sista procenten. En spelare som helt plötsligt är nöjd tappar några procent och kan bli ett rundningsmärke i backlinjen. Och det är oroväckande. Inför framtiden.
Vi är många som tänker Champions League nästa år. Hur MFF kan ta det där steget vidare som Djurgården, Hammarby och HBK de senaste åren har misslyckats med. I mina dagdrömmar ser jag högklassigt motstånd på Malmö Stadion vid den här tiden på året. Hur pengarna ramlar över oss. Efter de senaste två matcherna i Royal League lär de drömmarna dyka upp allt mer sällan.
För jag vill inte tro att Sveriges bästa lag är sämre än de norska topplagen. Väl? Herregud, hur ska det då gå mot än bättre motstånd nästa år?
Men, ett stort jävla men: Säsongen är nu slut och även om den slutade i moll, så har den sammantaget ändå varit som en sång en dyster sing/song-writer aldrig hade kunnat spela in. Det har varit sagolika treminuters poplåtar med vackra refränger, elaka gitarrer och stöddiga poser. Som jag aldrig kommer att glömma. Som jag kommer att gå och nynna på någon gång varje dag. Njutningsfullt. Så trots besvikelsen igår: Tack Malmö FF för vad som har åstadkommits i år. Jag unnar alla inblandade en skön semester. Tills det drar ihop sig igen om några månader: Tack, som sagt.
