På en arena i närheten av Glostrup

Bröndby spelade snabbt, kanske inte så snabbt som snacket inför matchen gått, men snabbt och snabbare än vad deras Köpenhamnsrivaler FCK gjorde uppe i Göteborg. Blåvitt spelade bättre och tog ledningen i grupp två.

Strålkastarna på en intim arena i början av december gav ett internationellt sken över årets sista match. Trots att vi bara tagit båten över sundet kändes det som att vi kommit till England. Och då är Bröndby stadion inte unik som ett klockrent exempel på hur en näst intill all-seater-arena ska se ut, även om den nog är det bästa på de danska öarna. Alla på plats var lika imponerade över bygget och med all rätt. Den engelska känslan infann sig med tanken på att fotboll vid den här tiden på året allt som oftast inte känns än något annat än försäsong, uppbyggnad, löpning, grus, numera svinkalla inomhushallar, löpning återigen och en stor längtan på Allsvensk fotboll i början av april. Niclas Alexandersson sa att det är roligare att spela på en sådan arena istället för på ett tomt och kallt Ullevi. Som åskådare är det också mycket roligare, och det är mycket bättre. Det är definitivt inte lika kallt och hade vi haft en liknande arena i Göteborg hade det kommit mer publik i Royal League, i Allsvenskan, i Svenska Cupen och efter hand hade det handlat om flera tusen i skillnad.

Bröndy spelar snabbt, Blåvitt är också ett lag som spelar snabbt. Det gick betydligt snabbare än när Köpenhamn gästade Ullevi. Jag tror, eller har i alla fall känslan av att arenan gör sitt även där. Tätare, precis som i Premier League där det går undan ordentligt, precis som inomhusspel, precis som när trängda ytor på planen sätter krav på tempot. Kanske pressas spelarna undermedvetet av närheten, kanske är det en dum tanke som jag nog inte ska lägga ner tid på att forska fram rätt eller fel i. Tid på att skaffa fram en ny arena ska däremot alla i Blåvitts styrelse, folket och de styrande i Göteborg lägga. Det är behövligt och kommer att gynna IFK Göteborg och staden i längden, oavsett om spelet går snabbare eller inte.

Jonas Henriksson. Vilken avslutning, och då tänker jag inte på ribbträffen som återigen bekräftade att om den gubben hade kunnat avsluta hade han varit för bra för Allsvenskan. Då hade han kanske rentav fått spela i Danmark. När Jonas får bollen i en match där han är på gårdagens humör, då smäller det. Då blir det något bra utav det närmast varje gång. Den dagen då Jonas sätter hälften av sina chanser, den dagen tar vi guld. Ni har hört det förut, och efter matchen igår kan vi fortsätta hoppas på att Jonas blommar ut ordentligt och slutar att springa in i sina backar helt och hållet två av tre matcher. När han i den andra halvleken fick bollen i fart och med en enkel vrickning tog sig förbi sin back, skar in och sköt, då är Jonas bra. Skottet hamnade någonstans uppe vid andra ettaget, som sagt, ni har hört det förut. Men när Jonas söker sig inåt i straffområdet, hjälper George och Peter, är spelbar för våra innermittfältare, söker sig ut på ytan han själv skapat igen och sätter fart på anfallsspelet, då är Jonas så bra som igår och då ger han oss fortsatt hopp, även om han spelar till vänster.

George Mourad. Vilken avslutning, och då tänker jag definitivt på det avgörande målet som han stänkte dit på samma sätt som när han avgjorde match efter match i början av hösten, då journalister och agenter fick jobba över för att hitta rubriker och klubbar. George är kvar i Göteborg och han tyckte att det var längesedan han gjorde mål sist. Det var bra att han fick avsluta säsongen på sättet han gjorde det. Mottagning, en snabb och stark förflyttning ifrån sin back och ett distinkt avslut. Söderstadion, Bröndy Stadion, George Mourad.

Efter en avvaktande inledning är Blåvitt bra hela den första halvleken. Arne har fått upp farten på sina spelare. Men att det är ett annorlunda Blåvitt än under Bosse Johanssons tid är inget annat är fel. Ett kompakt försvarsspel, snabba omställningar och två yttrar som lirar tillsammans med våra två anfallare samtidigt som Sebastian och Håkan fyller på med tyngden centralt. Där har vi i alla fall ett bra avstamp när nu Arne vill spela aggressivare. Ett aggressivare Blåvitt som i serielunksmatcherna kanske aggressivt kan plocka poäng av bottenlagen. Frågor som nu börjar ställas när ett nytt år och en ny säsong står för dörren.

En del var skeptiska till Royal League när det drog igång. Med en blåvit serieledning efter en match nere i Köpenhamn så är det svårt att vara det. Det är hur lätt som helst att inte vara det och spelarna trivs med det. Till våren blir det en perfekt uppladdning inför Allsvenskan och om matcherna fortsätter och kanske till och med håller högre klass än den igår så är det också en bra uppvärmning inför det stundande Europeiska återtåget. När prestigen kommer smygandes som den gjorde igår mot "Danmarks bästa, Nordens bästa lag" då har turneringen fått en bra start. Att sedan alla andra svenska lag går bort helt och hållet runtom i Norden gör inte saken mindre trevligt i vissa avseende. Sverige ska stå upp bra mot våra nordiska grannländer säger kanske skeptikerna, för mig räcker det att Blåvitt gör det.

Kalle lyckades med bedriften att inte orsaka någon straff, missade det röda kortet och stod för en lysande insats längst bak. En bra årsavslutning där också.

Andreas Kjäll2004-12-04 21:40:00

Fler artiklar om IFK Göteborg