Gästkrönika: Allsvenskan 2007
Toppen under 2007 var tveklöst derbyvinsten mot Gnaget, men också att det gick så bra för både Djurgården som lag och att det lossnade för "brassen", eller ska jag säga "brassarna"?
Den 6 april 2007 var det dags för allsvensk premiär mot nykomlingen Brommapojkarna som 2007 gjorde sin första allsvenska säsong någonsin. Med ett nytt (oprövat) tränarpar vid rodret, Siggi Jonsson och Paul ”Pålle” Lindholm så var läget lite annorlunda än vad det var inför säsongen 2006, då var Djurgården flåsade i nacken av hela fotbolls-Sverige eftersom DIF var regerande mästare. Nu var ”Siggis” och ”Pålles” järnkaminer underdogs, och inte en enda av de självutnämnda ”experterna” tippade Djurgården bland de tre främsta lagen i serien.
De anade inte hur fel de skulle få…
Själva premiären blev ett fiasko. Torsk med 0-1 mot nykomlingen. En svidande förlust, men trots det så kändes det som en nystart. Jag vet inte varför men någonstans på spelarna så såg jag en attitydförändring, en karaktär som jag personligen efterlyste under hela 2006. Frågan var, skulle den förändrade attityden bära frukt redan nu eller skulle det dröja en säsong till?
Och den kanske viktigaste frågan av dem alla, hur skulle det gå för Quirino?
Vi kör fram bandet till den 7 maj. Blåränderna har spelat på Fredrikskans mot Kalmar och har återigen fått stryk med 0-1. DIF ligger vid det här läget i ingenmansland med (blygsamma) 6 poäng på fyra matcher. Klättringen skulle komma, två matcher efter Kalmarmatchen, då laget tog tre segrar av tre möjliga. Den mest minnesvärda: matchen mot AIK på ett kokande Råsunda där Djurgården vann med 3-1 efter två mål av ”Dajja” Sjölund. Den är nog en av säsongen 2007:s absoluta höjdpunkter…
Efter tre tunga segrar kom en tung förlust, mot ”Bajen” med 0-2, som följdes upp med 0-0 mot Örebro.
När transferfönstret öppnade under juli månad så värvades den finländske landslagmittfältaren Aki Rihilahti ifrån den tyske andradivisionen. Kanske var han den pusselbit som saknades i ett förvisso kreativt mittfält, men som saknade tyngd och rutin. Många av oss hade ”Adde” Johansson, som var i flyttartagen från Wigan, som högsta önskan. Nu blev det istället Aki. Aki var dock den injektion som laget behövde och med honom i truppen, även om han inte spelade alla gånger, så fick laget ihop 26 poäng. Poäng som gjorde så att laget slutligen hamnade på en 3:e plats, blott 4 poäng från guld.
Nu var ju Akis ankomst till laget långt ifrån den enda orsaken till att Djurgården hade en lysande höst. Men tittar man på hur resultaten så ut innan hans ankomst till laget så kan man se en klar skillnad. Och hur gick det då för Qurinhio?, jo efter lite mer än halva säsongen spelade så ”hängde” han 8 baljor i motståndarkassen. Med det blev han lagets bästa målskytt.
Och äntligen blev det tyst i foderluckan hos tvivlarna. (Hoppas han blir ännu bättre säsongen 2008!)
Toppen under 2007 var tveklöst derbyvinsten mot Gnaget, men också att det gick så bra för både Djurgården som lag och att det lossnade för ”brassen”, eller ska jag säga ”brassarna”? (Enrico gjorde han också en fullt godkänd säsong).
Botten var resultaten mot lagen på den undre tabellhalvan, framför allt 0 poäng av sex möjliga mot Brommapojkarna. 6 poäng där och guldet kanske hade varit i Stockholm?
Vem vet… klart vet vi i alla fall att säsongen 2007 är slut. Och att en ny börjar. ”Pålle” och Siggi har gjort riktiga Järnkaminer av sina spelare. Det ska bli kul att se hur de lyckas med laget säsongen 2008.
