Träningsrapport utan boll
Här om dagen var Carlo på jakt efter sitt MFF, idag är Byrfors på jakt efter ett bollpass...
Gråmulet och slaskigt. Maskiner som plöjer genom lervälling i skuggan av nya stadions västra läktare som blir större och större. Jag möter en staketräv på cykel. Han stannar till och berättar besviket att han just varit inne på kulan för att höra efter var laget håller till:
”I baltiskan. Trist att de inte kan skriva ut det på hemsidan, det är ju bollträningen man vill se.”
Går mot baltiskan. In genom dörren, ner för trapporna, vänster, höger, höger, vänster, genom ett omklädningsrum och så in i det trånga gymmet. Nästan hela truppen trängs där inne i det ena av två rum fyllda med vikter och maskiner. Man känner sig lite dum där man står enda in på spelarna som enda åskådare. Stirrar på benlyft, armhävningar och sit ups. Man kan ju undra vad de egentligen tänker om en?
Hans Gren kommer fram och hälsar med ett leende. Jag frågar om alla är här och han förklarar att ett gäng kör i gymmet under stadion. ”Imorgon blir det bollpass” säger han och blinkar innan han åter vänder sig mot truppen.
IFK Malmös handbollsgäng styrketränar samtidigt. Den fysiska skillnaden är slående. Handbollsspelarna är enorma. Fullastade med vikter under Per Carléns översyn kränger de upp och ner genomvåta av svett. Fotbollspelarna i rummet intill är mindre, kortare, men de ser också smidigare ut.
Nåja jag kan inte stå här som ett fån.
Går bort till Folkessons kontor inne på Stadion. Kenneth kan man alltid stå och gagga med en stund. En provisorisk grind avskärmar rummet och två stora hundögon tittar på mig. ”Det där är Kenzo, Järdlers hund, säger Kenneth.” Böjer mig ner och klappar honom en stund. Kenzo ger inte ifrån sig ett ljud, bara tittar med de där snälla mörkbruna kloten till ögon. ”Han är från Turkiet, var gatuhund från början, förklarar Kenneth.”
Kontoret är fullt av attiraljer. På en stol hänger en Flamengo-tröja - en present från Junior. Massor av klubbvimplar pryder väggarna. Den som syns tydligast av alla är FC Thuns. Varför kan man fråga sig, kanske är det en evig påminnelse om något som absolut inte får hända igen.
Ett telegram från Corks assisterande tränare är uppsatt på en förrådsdörr. Gissar att det är skickat efter bortaförlusten för några år sedan. Tränaren är finne och heter Jari. Han förklarar att MFF från och med nu är hans favoritlag i Sverige, att han aldrig blivit så trevligt bemött och stött på så ädla förlorare. Han talar om fighting spirit. Det som är så viktigt, men så svårt att ta fram på beställning. Han använder sig av två metaforer som jag gillar.
”Hungry dog fights best. Och. It’s not the size of the warrior but the size of the will inside the warrior that matters.”
Kommer man få se ett gäng hungriga hundar när säsongen drar igång på riktigt om några veckor? Sånt där kan man ju aldrig riktigt veta. Men nog verkar Rolle & Hans ha gett truppen en skjuts i rätt riktning.
Spelarna avslutar dagens pass med gemensam intervallöpning inne på Stadion. Ett tungt intervallpass. Man rusar i högt tempo 100 meter, sen vila i 20 sekunder, och så på det igen, full fart, fem gånger, tio set. En halvmil i rasande fart. Det klafsar av vätan från löparbanorna. Guillermo Molins ligger i täten nästan hela tiden. Jiloan, Safari, Ulrich och Robin ser också bra ut. Daniel Andersson och Ola Toivonen kommer mot slutet. Men framför allt är det glädjande att hela klungan hålls intakt. Ingen släpar efter. Och det går sannerligen undan.
Imorgon blir det bollpass på fullstor plan. Då utlovas träningsbilder och intervjuer. Och kanske en träningsrapport.
