Ögonblickens säsong del 2
En sommar innehållande juli månad och fyra blåvita matcher i Allsvenskan. En sommar som fortfarande led av vårens obeslutsamhet. Den varma månadens ögonblick bestod i att Peter Ijeh visade vilken otrolig målgörare han har i sig.
Efter årets kanske tråkigaste match uppe i Örebro där inget av lagen lyckades göra mål gästade Trelleborg Gamla. En vunnen nickduell av Långås på mittplan och en bjudning från Trelleborgs båda mittbackar gav Peter chansen att rycka på den halvmeter han fick. Emellan mittlåset, förbi mittlåset och ett avslut i höjd med straffområdeslinjen. Ett mål som hade egenskaper som vi inte fått se på Gamla Ullevi om det inte handlat om motståndarna de senaste åren. Ett mål där det inte krävs inspelningar, friställningar, vunna nickdueller, utan enbart kraft och precision från en enskild anfallare.
Vi fick se mer av Peter Ijeh redan i omgången efter. Borta mot AIK visade han i första halvlek upp det mesta. När han mötte Alexanderssons inlägg liggandes i luften, sparkandes med en träff som enbart en otrolig räddning från Håkan Svensson kunde motstå. Peters ledningsmål kom när halvleken närmades sig halvtid och Blåvitt visade återigen att man var på rejäl uppgång. I andra halvlek upplevde vi det som hela våren och tidigare säsonger varit kontrast till det fina spelet. Ojämnheten speglades dock av ett spel där Blåvitt inte alls orkade med. Blåvitt föll ihop och det hade man inte gjort på hela säsongen. Tre mål som rubricerades under "konst" i kvällstidningarna föll bakom Bengt Andersson som glömt kepsen i omklädningsrummet. Blåvitt orkade inte resa sig och visade tendenser på att halka efter topplagen. Matchen mot Landskrona hemma i omgången som väntade var lite avgörande för hur resten av säsongen skulle se ut. Med väldigt ojämna resultat i ryggen krävdes nästan tre poäng för att hänga med Malmö, Halmstad och Hammarby i toppen. Lagen lyckades göra varsitt mål och känslan över att vara otillräckliga i matcherna mot de sämre lagen tyngde förmodligen inte bara supportrarna.
Mikael Sandklef hittade det som skulle ta Blåvitt upp på rätt plan igen. I cupen mot Örebro stänkte han på ett öde Ullevi dit två långskott och tog Blåvitt till semifinal. Självförtroende och alla visste vad som krävdes inför de tre hemmamatcherna som följde i Allsvenskan. Till och med spelarna pratade om att det var nio poäng eller en tråkig höst utan toppkänning att välja mellan.
En utav höstens giganter tog tag i det som Sandklef viskat om. Niclas Alexandersson mot Helsingborgs IF på Gamla Ullevi. HIF var riktigt bra, Blåvitt var bättre och Alex var störst. Svårare är det inte. Alex spelade fram George Mourad till ledningsmålet. Helsingborg kom tillbaka. Alex trummade på, gav inte vika förrän han blev fälld i straffområdet. Väl där steg han fram, dunkade upp bollen i det vänstra krysset, höjde näven i skyn framför klacken och visade styrka inför hösten.
Bortskämd har man varit som Blåvittsupporter. Men det var längesedan vi upplevde den där vinnarkänslan som trummade på även ute i Europa. Det var dags för derby och med tanke på att vi nu hade vunnit två matcher i rad efter en förlust kändes det lägligt att få ta en poängförlust nu. Lite så gick tankegångarna inför matchen, och det är hemskt. Men det som stod och vägde på andra sidan var lagets insats mot Helsingborg, på andra sidan stod Niclas Alexandersson och han nöjer sig inte med att vinna var tredje match, han är för bra för det. Som det hoppades, en blåvit kurva som sjöng, hoppade, där allas sinnen befann sig på ett kokande Ullevi, och ingen annanstans. Ett Ullevi som var så totalt dominerande av de blåvita färgerna att det till och med avspeglade utklassningen på planen. Och det är inget dåligt betyg, för IFK Göteborg var flera viktklasser tyngre än lillebror den här kvällen.
Peter Ijeh. Han vände utåt, fintade skott, vände inåt och dunkade dit bollen stenhårt i närmsta krysset. Han sprang helt rätt, tajmade den perfekta passningen, stänkte dit bollen i steget så hårt att han hade kunnat leka "boll mot vägg" mot den stackars juniormålvakten i Örgrytemålet. Den perfekta passningen, det räcker inte riktigt att säga så då många passningar som når fram är perfekta. Den här passningen var vacker, sveptes längs marken, över hela den offensiva planhalvan, mötte Peter inne i straffområdet och visade prov på att passningar kan vara avgörande. Att det var Tomas Rosenkvist som stod för den förvånar väl ingen.
Niclas Alexandersson var inte lika bra som mot Helsingborg, men han var nästan lika bra och bortsett från Peters avslut bäst på plan. Alex pratade om att komma igång framåt hösten, det gjorde han. Derbyt blev det perfekta avstampet för en stigande, het höst. Två matcher i rad, sex poäng och bara en seger ifrån de tre raka hemmasegrarna som till en början krävdes för att inte helt tappa hoppet om en guldstrid där Blåvitt skulle kunna komma smygandes.
George Mourad och hans underbara höst, vår underbara höst inleddes hemma mot Örebro. Mina tankar var redan en vecka bort. På söderstadion, mot ett Hammarby som tappat ett par poäng gentemot toppkonkurrenterna från Malmö och Halmstad. Där skulle Blåvitt som kommit smygandes plocka in de sista återstående pinnarna för att utjämna poängmässigt, där skulle Blåvitt spela en match som andades toppmatch. Att tankarna fanns där redan inför matchen mot Örebro var ett tecken oro. En känsla av att man innan matchen fortfarande kunde tänka så om matchen på söder. En förlust mot Örebro skulle ta bort allt det där med ett prestigefyllt toppmöte där vinnaren tar allt. Jag ville uppleva den matchen, oavsett om det slutat med förlust, jag ville att Blåvitt skulle vara med om en sådan match igen. Det ville George Mourad också, då skulle inte Örebro få stå i vägen.
George såg ytan mitt i slottet som Jonas Bergkvist, Leif Boork och de andra hockeystilisterna hade uttryckt sig. Ytan som brukar finnas mellan mittfält och försvar. Nu var det inte riktigt så, men där fanns en yta precis framför Örebros straffområde, till höger om George. Han fick två motståndare mot sig, han hade inte dem mot sig utan de kom mot honom. De visste inte att George redan hade sikte på nästa moment, de kom farandes, George hittade luckan mellan dem, skar av den ena och gick förbi den andre, och hittade fram till sin yta. Jag vet inte om George tittade upp för andra alternativ, jag tror redan att han hade bestämt sig. Skottet gick av, Alvbåge hade inte en suck på avslutet som satt stenhårt till vänster. En dålig andra halvlek spelade ingen roll. Blåvitt tog hem tre poäng, Bajen förlorade och vid en seger på söder skulle Blåvitt vara om. Nu var det dags för hösten att ta början på allvar.
