Kan vi inte heja på Leksand istället, det är roligare
Det finns en storhet i att arbeta småskaligt, att inte ha samma resurser som de andra och därför jobba på ett annat sätt. Det finns en känsla nere vid Örjans Vall som inte riktigt går att ta på, det är något med att ständigt se talangerna komma från u-laget istället för från andra sidan jorden. Någonting med hur ljuset faller över träden bakom det södra målet om hösten. Det är lite av denna känsla som gör mig till supporter och det är samma känsla jag försöker överföra till mina bekanta.
Mest lyckad har nog denna predikan i den rätta läran varit på en dalmas, sedan en tid tillbaka är han också att betrakta som HBK:are. Han å sin sida försökte öppna mina ögon för det hans hjärta klappade lite mera för, Leksands IF. Vi har diskuterat fotboll, hockey och våra favoritklubbar och har nog kommit fram till att det finns en del beröringspunkter dem emellan, men även en hel del olikheter. Jag är inte någon frekvent hockeyåskådare, min kompis har tagit mig till två av mitt livs tre livematcher. Den senaste bara nu i veckan. Och någon leksing är jag inte, inte än.
Från vår ståplats ser jag hur jumbotronen gör reklam för det nya hockeytempel som till nästa år skall ersätta den slitna islada som vi befinner oss i. 0-1 blir till 1-1 och senare till 2-1 i den andra. En vändning som för den bästa av supporters kan vara svår att tackla och ännu svårare blir det av att man får spela i numerärt underläge.
”Sämre klack än Mora, ja ni har sämre klack än Mora” tystnas snabbt av en ensam röst, ”Men kan vi inte heja på Leksand istället, det är roligare”. Det var då jag började tänka på det. I mina ögon är det här en ganska harmlös ramsa, men jag hade inte hört en enda hatramsa från Leksandsklacken och varenda gång den andra klacken började med ”hata Leksand” svarade man med ”Sluta hata, älska Leksand”.
För mig är det ingen tvekan, Leksandsklacken var i denna matchen inte flest, man hördes inte högst, men i mina ögon var de störst. I de avgörande ögonblicken behöll de sin kyla och klarade av att älska sitt eget lag, koncentrera sig på att bara heja på de egna. Det gör mig glad att det finns klackar som vågar gå en annan väg, fokusera på det egna laget och hitta en egen stil. Någon som vågar ta steget bort från fylla, bengaler, hata och domarjävel. En klack som vågar att bara älskar sitt lag.
Tänk om jag skulle kunna gå till Örjan i år och slippa höra en enda hatramsa, inte ett enda könsord. Det kommer knappast att hända, jag inser det. Men låt mig åtminstone slippa höra det ifrån mitt lags klack. Kvastarna har länge haft svårt att växa till sig och olika teorier om hur man skall bli häftigare, fräckare och lite mer som de andra, de från Stockholm eller Malmö har fyllt forumet. Jag tror att svårigheten att växa till sig snarare hänger ihop med att man inte klarar att koncentrera sig på att bara älska sitt lag, att bara heja på de egna som gör att man haft svårt att växa.
* * *
När jag lämnar isladan ser jag ett fotbollsstadion som håller på att uppföras bara en utspark bort och det blir smärtsamt klart för mig att vi ligger efter. Halmstad behöver en ny fotbollsarena!
Mattias Johansson är ny krönikör och reporter på Himlen är blå.
