Ode till Långås
Att Patric "Långås" Andersson inte skulle spela i Blåvitt nästa år har varit klart en längre tid då han inte erbjöds något nytt kontrakt av klubben. Men det är ändå inte utan att man, när det nu står klart att han fortsätter sin allsvenska karriär i skärgårdslaget BK Häcken, blir lite sentimental.
Få spelare i laget har fått utstå såpass hård kritik de senaste åren utan att egentligen ha gjort så mycket fel. Att Patric inte är den allsvenske anfallare som har mest och bäst teknik i kroppen är inte någon hemlighet och det är givetvis en fullt legitim invändning när det diskuteras laguttagningar, men när det kommer till hur man uppfattar och eventuellt uppskattar en spelare så finns det ju så många fler faktorer än så. Det finns ju ett amerikanskt ordspråk som lyder "attitude is everything" och är det någonting man sällan eller aldrig kunnat klanka ner på så är det Långås attityd. Under alla Patrics år i Blåvitt kan jag inte minnas att jag någonsin hört eller läst något uttalande där han beklagat sig över sin situation vare sig när han suttit på bänken eller stått utanför truppen. På de träningar jag sett har det aldrig varit snack om annat än full fart från Långås sida och det är sällan han av våra anfallare hängt med huvudet under match. Långås har helt enkelt visat upp den där kämpaglöden och lojaliteten mot laget och klubben som vi supportrar hemskt gärna vill kunna kräva av alla spelare men som vi, i vissa fall på ett plågsamt sätt, fått lära oss att inte ta för given och för det förtjänar Långås vår uppskattning och våra lyckönskningar.
Men det är givetvis inte bara den föredömliga inställningen som gör att jag upptäckt mig bli mer sentimental över herr Anderssons uttåg än vad jag trodde att jag skulle bli. Det finns ju också ett par legendariska Långås-mål som frälst den blåvita supporterskaran. Ett av de minnesvärda kom år 2000, när han strax före full tid räddade publiken på Råsunda från att behöva gå hem efter en mållös tillställning mellan IFK Göteborg och det lokala laget som nästa år spelar i Superettan. Det otvivelaktigt största Långås-minnet, håller nog de flesta blåvita supportrar med mig om, är också det från rikets huvudstad, men drygt två år senare.
Det är den 28 oktober 2002. En säsong många av oss fortfarande försöker förtränga och en höst som inte bjöd på särskilt många blåvita glädjestunder. Det handlade om dåligt spel, uteblivna resultat och sena, utdragna kontraktsdiskussioner där ett par spelare till slut valde att inte förlänga. Raset började tämligen omgående efter VM-uppehållet och när det i näst sista omgången så var dags för Blåvitt att bege sig till Söderstadion, en arena där man inte vunnit en match sen 1990, så låg laget på näst sista plats i Allsvenskan. Man står med ena benet i Superettan och krisrubrikerna har givetvis haglat såväl i den lokala morgonavisen som hos de stora kvällstidningarna. Det finns givetvis en mängd teoretiska varianter på hur man kan hålla sig kvar i serien men med IFK Norrköping på samma poäng och bättre målskillnad och med Kalmar, i nuläget fyra poäng efter Blåvitt, att möta i sista matchen är det bara seger som gäller.
Själv befann jag mig inte på Söderstadion utan stod med några kompisar på ett fullsatt O'Learys på Östra Hamngatan. Spelet var vad jag kan minnas minst sagt krampaktigt från båda håll, kanske med ett litet övertag för hemmalaget. IFK ställde upp med Erlingmark och Robert Karlsson på topp men trots Erlings tyngd och rutin skapades det inte så värst mycket, ett par hyfsade lägen för Jonas Henriksson men inte mer. I andra halvlek växte desperationen och ångesten bland de av den tunga höstens många plågor härdade supportrarna på puben. Trots att Robert Karlsson inte utmärkt sig särkilt under matchen går det som en kollektiv suck genom lokalen när fjärdedomaren dryga 20 minuter in på andra halvlek signalerar för byte och Roger Gustavsson beordrar in den från AIK återbördade Långås på plan.
- Men vad skulle han kunna göra, kändes det som att många undrade. Jag har ingen aning om det lät eller funderades lika negativt i änglaskaran på Söderstadion men stämningen tycks ha varit densamma bland den skara supportrar som följde matchen på Alltid Blåvitts forum. Signaturen "benny" formulerar genast ett inlägg som blivit klassiskt.
Namn: benny
Sänt: 2002-10-28 20:25:01
byt ut den jävla långås med en gång
Till en början händer det inte så mycket. Det blåvita spelarnas vilja är med den här matchen men som så ofta tidigare denna säsong räcker det ändå inte riktigt till. Sebastian Johansson på innermittfältet är en av dem som jobbar hårdast men eftersom man inte skapar några vidare lägen och Norrköping leder sin match synes Superettans konturer allt tydligare.
I 86:e matchminuten kliver han så fram. Vissa hävdar att det mer eller mindre bara är tur, för "såna där lätta mål som Långås gör kan alla spelare göra", och det är mycket möjligt att alla kan det. Men av någon anledning är det, som så många andra gånger, just Patric Andersson som finns på rätt ställe när Martin Ericssons inlägg nu dimper ner i boxen och det är just Patric Andersson som i röran som uppstår kastar sig fram och lyckas få en fot på bollen som därmed smiter in bakom Ante Covic. Kalla det tur om ni vill, men det händer Långås betydligt oftare än många andra spelare, och det är ett mål frälser de blåvita supportrarna, jag kallar det offervilja.
Söderstadions bortasektion exploderar av glädje, O'Learys och AB-forumet likaså. Känslorna som uppstår i en sådan stund är ingen idé att försöka beskriva även om det möjligtvis skulle gå, ni andra supportrar vet lika väl som jag att det är vid sådana tillfällen man förstår varför man engagerar sig så mycket i den här sporten så som man gör.
Resten är historia som det brukar heta, Örebro kvitterade mot Norrköping, och trots att ett avhängt Kalmar snodde oss på möjligheten att hänga kvar utan kvalspel så återfinns Blåvitt när säsongen 2005 startar i Allsvenskan, där vi hör hemma, för 29:e året i sträck. Visst går det att hävda att det inte var Långås som räddade oss 2002. Det fanns ju så många andra tillfällen under säsongen som vi kunde, och borde, tagit de extra poäng som besparat oss så mycket lidande på höstkanten. Men nu gjorde vi ju inte det. Och det var Långås som bara fanns där på rätt ställe när nöden var som störst och det är med sådana mål som man vinner supportrars hjärtan, åtminstone mitt, nästan helt oavsett de övriga insatser man gör.
Så jag lyfter på hatten, tackar Långås för föreställningen och önskar honom lycka till framöver, fast självfallet inte mot Blåvitt. Där har BK Häcken en spelare som kommer att ge järnet för laget och som knappast kommer att gnälla oavsett om han finns med i startelvan eller ej. Det skulle inte förvåna mig om Patric Andersson gör 7-8 strutar i nästa års Allsvenska och skulle han nu fortsätta sin lilla tradition med att sänka Stockholmslag i slutminuterna, så kommer knappast vi blåvita supportrar att klaga.
