Bara två månader kvar
Vår man i Motala väntar ut vintermörkret.
Lördag eftermiddag och kalendern säger februari. Vinden viner och snöflingorna faller tätt utanför fönstret. Någon enstaka, plikttrogen hundägare trotsar det karga vädret, annars är det tomt och mörkt på Motalas gator. Sol, värme och vårkänslor känns avlägset. Den allsvenska premiären känns ännu längre bort.
Det återstår mindre än två månader tills mitt lag och IFK Göteborg ska göra upp om de första poängerna. Det känns som en evighet, en evighet i ovisshet. Hur stor blir luckan efter Junior? Är det rimligt att hoppas på en ketchupeffekt för Ofere? Är Toivonen redo i år? Har Roland Nilsson så pass annorlunda kvalitéer än sin företrädare att han kan uppnå bättre resultat med samma material?
Sportbarens lördagsmatiné bjuder i dag på Tottenham-Manchester United. Någon gång, strax efter VM i Italien 1990, började jag säga att jag hejar på Tottenham i engelska ligan. Jag var tolv år, hade knappt koll på offsideregeln och var charmad av han, den rolige, i Englands landslag, Paul Gascoigne. När jag dessutom, i serietidningen Buster, fick reda på att Gary Lineker spelade i samma lag var det klart. Spurs blev mitt lag.
Så lätt var det då. En favoritspelare, sen höll man på hans lag. Som Van Basten i Milan eller Laudrup i Barcelona. Mer engagemang, historia eller övertalning krävdes inte.
Under det tidiga nittiotalet var fotboll inte den sport som dominerade snacket eller modet på högstadieskolgårdarna. Det var de amerikanska idrottsvarianterna som gällde. I basketen fanns det bara två lag som jag minns det, Magic Johnsons Lakers eller Michael Jordans Bulls. För att underlätta inköpsbeslut av kepsar och t-shirts försökte jag föra en konsekvent linje i valet av supporterskap. Jag konstruerade och följde ett indiantema; Chicago Blackhawks i ishockey, Cincinatti Reds i baseball och Washington Redskins i NFL. Jag såg aldrig några matcher, kunde inga spelare och hade ingen aning om hur bra de egentligen var. Det spelade ingen roll, det var mina lag.
Dagens match tippas av de flesta bli en klar bortaseger. Elefanten United ångar på i ligan, cuperna och Europa medan Tottenham trevande söker en mer hälsosam balans mellan en storartad målproduktion och ett kaosartat försvarsspel.
När domaren blåser igång, förvånas jag lite av mig själv. Jag vill verkligen se att det vitklädda laget spöar det rödklädda. Jag som i morse inte ens visste om den här matchen. Om jag under vapenhot skulle tvingas räkna upp en startelva skulle jag säkert inte klara mer än fem namn. Jag tror inte jag sett mer än tre Spurs-matcher de senaste två åren. Men nu, framför en TV och med en pint ale i glaset är jag fullt fokuserad, laddad och segerlysten. Detta är tack vare en gråtande pajas i en kvartsfinal för nästan tjugo år sedan. Eller så är det bara ett substitut, ett dämpande medel mot den allvarliga abstinensen ett allsvenskt vinteruppehåll orsakar.
Det ser bra ut i början. Eller, det är fruktansvärt tråkigt spel, men United kommer åtminstone ingen vart. Kommentatorerna öser beröm över Tottenhams höga försvarsspel, men låter oss tittare också förstå att det bara är en tidsfråga tills matchbilden kommer att förändras. När Berbatov skickar in ledningsmålet efter tjugo minuter flinar jag nöjt.
Det finns en parallell mellan mitt engelska favoritlag och Malmö FF. Båda nämns alltid som ett av storlagen i sina respektive ligor, trots att man nu får blicka ganska långt tillbaka i tiden om man ska hitta något som liknar dominans och storhetstid. Två klubbar som har ett gott namn och en stolt historia. Jag räknar med att Malmö kommer bli tippade högt inför årets säsong också, det hör ju liksom bara till.
Det sitter några United-fans ett par bord bort. Missnöjet stiger, de var tydligen inställda på att se en skoningslös Rooney och magiska Ronaldo-frisparkar. Istället får de se ett spel i baklås och en bekymrad Ferguson i halvtid. Sådan är fotbollen, oavsett om man håller på världens största lag eller om man behöver vara nervös inför en träningsmatch mot Lyngby. Jag flinar igen, nöjd med mina reflektioner och beställer in en öl till.
Andra halvlek startar. Manchester ligger på, men riktigt farligt blir det aldrig. Supervärvningen Tevez är helt osynlig. United-fansen tappar intresset och börjar prata om allsvenskan och Norrköpings chanser. De är optimistiska, de har inga problem med att räkna upp tre lag som IFK ska kunna hålla efter sig i tabellen. Gärna för mig, en bortamatch med kort resväg uppskattar jag mycket. Jag ser fram emot att åka till Idrottsparken i september, att återigen stå i klacken, sjunga och jubla för Malmö FF.
Matchen segar vidare. Sir Alex gör ett dubbelbyte, men Tottenham behåller lugnet. I en annan match tappar Chelsea sin ledning. Det var inte något som överensstämde med mitt spelkvitto. Jag börjar bli hungrig, måste antagligen handla på vägen hem. Jag gäspar lite. Det här mörkret, alltså…
Plötsligt hörs ett vrål. Jag rycker till, vad har jag missat? Ingenting visst, bara någon som vann på Jack Vegas-maskinerna längst bort i lokalen. På teven får Spurs målvakt gult kort för maskning. Ett sällskap i matsalsdelen beställer samtidigt varsin Irish coffee.
Det är strax full tid. Jag kollar den rosa pappersbiten en sista gång. Tipset gick inte in den här helgen heller, för många kryss. När det återstår fem sekunder av stopptiden kvitterar Tevez för United. Gänget bredvid jublar. Jaha, tänker jag. Jag tar på mig jackan, halsduken och mössan och går ut. Det snöar fortfarande. Men det är bara två månader kvar…
