En vacker saga...
Signaturen "difirymden" skrev om DIF:s bildande på forumet så vackert att vi tryckte upp det.
Historien skulle ta sin början för mycket länge sedan. Långt innan Internet var påtänkt och långt innan kollektivtrafiken med sin tunnelbana var etablerad.
År 1889 samlades några grabbar från Djurgården. De tillhörde sjåarna och deras familjer var jordnära och hårt arbetande människor som levde av och vid kusten och de arbetstillfällen som där gavs. Dessa unga grabbars mission var att starta en idrottsförening på Djurgården men äventyret stupade. En kille vid namn Styvben Starke lade beslag på hela klubbkassan och söp upp pengarna. Han stupade också.
Visionen om en egen idrottsförening på Djurgården hölls dock vid liv och ett nytt försök gjordes 1891. Då samlades ett nytt gäng ihop av fyrvaktarens son, John Jansson. De träffades på ett café på den numer legendariska adressen Alberget 4A. Den här gången blev resultatet lyckat! Vid detta skulle man kunna uppehålla sig länge, men historien är lång och måste komprimeras.
Hösten efter bildandet av Djurgårdens Idrottsförening, i september 1892, beslutade man att andra än de som är eller har varit bosatta på Djurgården skulle kunna bli medlemmar. Isen höll Stockholm i ett järngrepp den kommande vintern. Man väntade till islossningen våren därpå innan man skred till verket med nästa fas.
Tidigt en vårdag 1893 intog sjåarna sina fartyg, som var dåtidens främsta transportmedel. Likt vikingar som en gång mönstrat sina skepp på samma kuster började de sin resa inåt Mälaren, förbi Bromma och Ekerö, mot Birka och utåt Östersjön med sitt bräckta vatten kluckandes mot skrovet färdades de. Saltsjön, förbi Nacka, Värmdö och ner mot Nynäshamn, österut mot Lidingö, Vaxholms utlopp och norrut, förbi Täby och Österåker mot Norrtälje.
Deras blick var fast och deras väderbitna ansikten fårade, händerna var valkiga efter många hårda dagsverken. Överallt togs dessa levnadsglada humoristiska människor, med glimten i ögat, emot med öppna armar. De var vältaliga och hade något intressant att berätta. De talade till folket och berättade om sin stolthet, Djurgårdens IF. De blev vänner med andra människor längs Nordens Venedigs kuster. "Djurgårdarna" förökade sig och blev snabbt fler och fler. Här kunde historien ha slutat lyckligt, men som alltför ofta i sagans värld finns det även ondska.
I Jantelagens hemtrakter kunde vissa inte stå ut med Djurgårdarnas glädje i vardagen och deras anspråkslöshet. Det rimmade inte riktigt. Andra idrottsföreningars medlemmar rasade över DIF:s fantastiska framgångar under de första decennierna av 1900-talet. Kanske det var ren och skär avundsjuka som gjorde sig gällande. Den som då levde kan säkert vittna.
Historien har sedan genom åren upprepat sig gång på gång. Många är de som försökt sätta käppar i hjulet för DIF. Så sent som för något år sedan importerade en annan liten lokal klubb i Stockholm en norrlandspolitiker som sitt främsta vapen. DIF kördes ut från sin hemstad.
Djurgårdarna drar fortfarande, efter mer än hundra år omkring likt nomader i sin egen stad. De slår ner sina bopålar än här och än där. Djurgårdarna följer oförtrutet med sina kära idrottskämpar land och rike runt. DIF dyker upp, beskådas och segrar. DIF-skölden har något odödligt i sig.
En sak som vi kan lära av historien är att en Djurgårdare alltid finns där, någonstans i min eller din närhet. Det är lika säkert som att de alltid kommer igen, igen och igen.
