CHANS

En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 5: Jönköping Södra-Halmia, september 1973.

Läs även del 4.

Länge trodde jag att livet var okomplicerat, att jag var okomplicerad. Man stötte på någon som man ville vara med, en plats man ville vara på och så var man det. Men med tanke på det nät av människor och händelser, som jag senare skulle trassla in mig i, så kanske jag hade fel. Jag vet inte. Det borde vara enkelt. Som för Kjell. En dröm. En chans. Och så satsar man precis allting som man har. Ja, ja. Man vet ändå aldrig hur det går förrän på sista sidan.

Det är i september 1973. Vi sitter på tåget. Det är Wille och Kjell och jag. Varför kommer aldrig Rolf "Kocken" Andersson tillbaka? Åren går. Han flyttade till Jönköping Södra redan 69 när de var i allsvenskan, men så åkte de ur och Hammarby gick upp igen och är kvar och ändå kommer han inte tillbaka hem. Nu är han snart gammal. Det är bråttom. Wille säger att en gång till ska han i varje fall se "Kocken" spela. Vi åker till Jönköping!

Tåget är försenat. Vi är på station tjugo över tre och matchen började tre. Wille visslar till sig en taxi. "Till Matchen!" Vi är där fem minuter före paus. Får plats på ena långsidan. Jönköping möter Halmia. Vad står det? Det är ganska bra med folk. "Där är "Kocken"!" Kjelle skriker rakt ut. Wille skrattar. Det står 0-0 och det är mycket långa bollar hit och dit. När Halmia anfaller står "Kocken" kvar uppe vid mittlinjen med en back på varsin sida. Längtar han tillbaka? Hem? Efter paus flyttar Jönköping upp gamle landslags- backen Jan Karlsson på mittfältet. Det blir mer fart, bättre passningsspel. Hemmalaget tar över. Efter en hörna får "Kocken" en chans - 1-0! Kjelle blir så glad att han är på väg att springa in på plan. "Kocken" vänder om, höjer ena armen. Stilla. Värdigt. Wille säger, för sig själv: "Varför i helvete ska han kasta bort sitt liv här? Jag får inte ihop det. Jag får bara inte ihop det. Varför?"

På tåget hem äter vi Gertruds pannkakor, som hon slagit in i folie, med sylt emellan. Wille dricker öl och somnar. Kjelle slutar aldrig prata om "Kocken". "Om han går tillbaka till Hammarby nu och Sverige går till VM, då kan han nog bli med i truppen och så blir Sverige världsmästare och jag skulle ge vadsomhelst för att få bli som han." Kjell somnar också till sist. Det är natt. Jag ser ut genom fönstret. Skog, vatten, by, skog igen. Tågljud. Är det en gåta? Varför kastar "Kocken" bort sitt liv och varför vill Kjelle i så fall bli som han?

Jag vet inte om jag hittar på det här nu, men som jag minns det så var min vän Kjell Hansson precis som vår gamle hjälte, Rolf "Kocken" Andersson, på fotbollsplanen. En målskytt. En skyttekung. En som gjorde mål på alla passningarna. En som fick sin omgivning att jubla.
År efter år. Men myten om "Kocken" är väl som myter är. Han flyttade till Jönköping för familjens skull, för ett framtidsjobb och han kastade inte bort sitt liv. Han hade bara andra drömmar.

Nästa vecka: Hammarby-Halmstad, juni 1975.

Läs del 6 här.

Hans Sjöberg2001-07-20 08:00:00

Fler artiklar om Hammarby

Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö
Inför Hammarby - Malmö