Vila i frid, Kung Kenneth!
Även fast det var två år sedan minns jag det som i går. Första gången jag träffade Kenneth Rosén. Jag minns att jag tänkte: "En sådan här tränare har vi aldrig haft förut, han kan nog åstadkomma något stort".
Det var en helt vanlig träning i början av december 2002, och kylan trängde in i hallen på Andersbergs IP. Men självklart - allt var ändå inte helt som vanligt. Mitt i hallen lunkade en man omkring - precis på samma Baloo-aktiga vis som Tommy Söderberg brukade göra - och gastade, kritiserade och berömde sina nya spelare. Han utstrålade ett engagemang som jag aldrig tidigare sett en GIF-tränare utstråla. Även på den punkten var han faktiskt mycket lik den förre landslagstränaren.
Hans namn var Kenneth Rosén och han hade kommit från Norge för att ta över Gefle IF och i förlängningen förhoppningsvis förvandla det från ett mittenlag till en topplag i Superettan. Hur många som egentligen trodde detta var möjligt kvarstår osagt, optimism var väl inte något som direkt genomsyrade klubben vid den här tidpunkten.
Gefle hade det året slutat på en medioker 11-plats i tabellen och var en hårsmån från att få tillbringa kommande säsong i division II. Supportrarna var upprörda och krävde en förändring. Särskilt som de flesta av oss hade haft rätt stora tankar om laget efter succésäsongen 2001. Men nu var framtiden höljd i en tjock dimma och frågan var om vi hade den spelartrupp som krävdes för att kunna klättra i tabellen.
Jag förstod dock att det inte alls var de kalla vintervindarna som anades där i fotbollshallen utan att det var en lätt bris av förändring. Så här skrev jag när jag kom hem från GIF-träningen den dagen: " Han är vår nye tränare: skämtande, pådrivande och engagerad. Det lovar verkligen gott inför framtiden." Tänk så rätt jag fick.
Men det viktigaste var inte att Kenneth Rosén var en så kunnig och skicklig tränare, sådana finns det flera av, även fast de kan vara svåra att hitta. Det viktigaste, och det han mest kommer att bli ihågkommen för, var hans sympatiska och humoristiska person. Alltid med ett leende på läpparna, och denna humor som ständigt fanns där; vid vinster såväl som förluster.
Visst kunde Kenneth Rosén visa besvikelse om han inte tyckte att grabbarna på planen skött sig. Men han behöll alltid lugnet. Han var alltid samme gamle Kenneth, oavsett dag, oavsett resultat. På presskonferensen efter en hemmamatch - minns inte vilken och det spelar egentligen inte heller någon roll - var Kenneth Rosén irriterad över att spelarna inte gett allt. Men detta uttryckte han inte med någon gammal tränarklyscha som att "det var dålig intensitet" eller att där "inte fanns någon energi". Nej Kenneth Rosén sa i stället:
- Det verkade som att spelarna hade smoking på sig i dag.
Han sa precis så. Sådan var han.
Vid sidan av sitt stora engagemang som tränare för Gefle IF brottades Kenneth Rosén med sin cancer. Detta gjorde att han under sommaren 2003 opererades och fick ta ett uppehåll från tränarjobbet. Vi befarade det värsta, men Kenneth kom tillbaka och allt verkade vara frid och fröjd. Men efter denna säsong insjuknade han igen, Jocke Carlson tog över träningarna och oron blev åter påtaglig.
I går kväll gick Kenneth Rosén tragiskt bort 55 år gammal. Vi sörjer med Kenneths nära anhöriga och frågar oss varför det alltid är de mest älskade människorna som slits bort. Alla gillade Kenneth. Supportrar. Spelare. Journalister. Alla.
Den här föreningen har under året som gått förlorat två av sina absolut största: först löparlegenden Gunder Hägg och nu alltså Kenneth Rosén. Jag har tidigare, lite på skämt, sagt att man borde resa en staty över Kenneth bredvid Gunder utanför Strömvallen, men i dag känns det inte som någon överdrift. Fotbolls-Sverige har ännu inte förstått, kanske inte ens alla inom Gefle IF, vilken bragd denne man stått för. Med de förutsättningar han hade är det utan tvekan den största tränarbragden inom svensk fotboll detta år.
Gefle IF var ett tippat bottenlag och återfinns nu i Allsvenskan. Kenneth Rosén hade när laget gick upp varit i klubben i mindre än två år. Innan han avled nådde han sitt livs framgång som fotbollstränare, och det är en stor tragedi att han nu inte får leda laget i Allsvenskan.
Min första minnesbild av Kenneth hamnar lite i bakgrunden av den sista: då han i en dyblöt träningsoverall stapplar ut från duschrummet på Ruddalen i Göteborg. Han har tagit sitt lag till Allsvenskan. Han är inte överväldigad men hans ansikte lyser upp av ett brett smile. Sådan var han, Kenneth Rosén. Och sådan kommer han att bli ihågkommen.
Vila i frid, Kung Kenneth!
