Välkommen tillbaka, Sjöhage
Inte mycket går upp emot att se en av sina favoritspelare återvända till det lag man en gång såg honom spela i. Joakim Sjöhage är tillbaka i gulsvart. Nu är det upp till bevis. Vad har han lärt sig av sin Norge-vistelse?
När två ordinarie anfallsspelare i ett allsvenskt topplag skadas ordentligt, drabbas ledningen, tränarna och fansen av panik och förtvivlan.
Ett nyopererat knä och ett avslitet ledband är inte drömmen så här kort tid innan avspark.
Kostymsnubbarna samlas i ett regnigt Borås och gnuggar tinningarna röda och tänker antagligen “Vi behöver en spelare med bra glöd i benen som Keene och någon orädd som Mathias Svensson. Ett plus i kanten är ju om killen pumpar in mål”
Jag tror att fansen i tystnad hoppades på att Joakim skulle vara namnet på den “nya” ersättaren det skulle skyltas om på sidan 303 på text-tv.
Men vem vågar hoppas högljutt?
Vi släppte ju för guds skull iväg grabben för ett halvår sen.
Men som den f.d. Ordföranden i guliganerna sa; “Det mest utbytbara i klubben är ju, om man ska vara ärlig, spelarna. Eller ja, tränare och spelare”
När de bästa spelarna inte finns tillgängliga tar man in det näst bästa.
Joakim Sjöhage kommer nog tyvärr alltid vara nummer två, reserven, den sista utvägen.
Vissa spelare är dömda att vara “i värsta fall”
Det finns många exempel och i detta nu ett mycket aktuellt sådant.
Nämligen Andreas Isaksson, numera tredjemålvakt i Svennis Manchester City.
Hur vissa spelare har en så hög toleransnivå övergår mitt förstånd. Känna att man sitter inne med en kompetens och inte får utlopp för den.
Man ska kanske inte jämföra Sjöhage och Isaksson, men summan av kardemumman är ungefär densamma. Joakim ska inte bänkas i Elfsborg och Andreas ska inte nöja sig med att vara B-lagsmålvakt i City när de båda borde ha sina storhetstider.
Med rätt träning, mera speltid, mer erfarenheter och rutin är jag övertygad om att vår allas Sjöhage kunnat vara ute i Europa och spelat “90-minutersfotboll”
Han har gjort mycket för Elfsborg, även om han kommit in i 83:e minuten.
Har vi glömt den femte november 2006?
Det har inte jag. Minns att jag försökte få till ett sansat och genomtänkt blogg- inlägg senare den kvällen. Jag misslyckades med det sistnämnda och klottrade bara ner; “ Det kallas SM-guld. Han heter Joakim Sjöhage. Mamma, jag behöver inga julklappar”
Jag minns så tydligt en match under 2006 (minns inte vilken) hemma på Borås arena som såg ut att sluta med ett kryss. Frustrationen ökade ute på planen och på bänken satt en spelare som inte ville något hellre än att bara gå ut där och avgöra den där matchen. Sjöhages ben ville skjuta bollen i mål och hans hjärna arbetade nog våldsamt för att komma på hur han skulle sätta det där avgörande skottet.
Till sist kom bytet och han var så taggad, nästan överladdad. Han ville så mycket att det blev fel.
Skotten hamnade utanför, över och rakt på målvakten.
Så blir det med spelare utan mer speltid.
Inget ont om Norge och Brann, det har säkerligen varit nyttigt för Joakim att “take a look around” , känt på en nytt spelupplägg och samarbetat med nya människor.
Sånt gör att man mognar som fotbollsspelare.
Men det är inte där han hör hemma, det är inte där han ska spela.
Det är i Borås och Elfsborg han förtjänar att utvecklas.
Han var en av mina favoriter och jag såg mycket potential i den grabben.
Jag hoppas att han kommer tillbaka som en fullvuxen man och att han en dag blir en viktig person för svensk fotboll.
Han har en viktig uppgift i sina fötter med riktigt bra fotbollsspelare att ersätta.
Säsongen 2008 är snart här och vi väntar bara på avspark.
Jag välkomnar mer än gärna en mognare Sjöhage i tron om att han kan föra Elfsborg till ännu ett sm-guld.
Stå upp för Elfsborg.
