Krönika: Vi förenades i vårt förakt mot Halmstad Norra
Alla hjärtans dag be damned - ibland är det skönt att bara få hata lite grand.
Ibland är livet en komedi. Väldigt sällan är livet en låt av Per Gessle. Jag satte mig på tåget från Linköping under fredagseftermiddagen. I sätet bredvid satt en fager kvinna. Med tatueringar på armarna och en vacker rutig klänning. Mina ögonbryn höjdes ytterligare en aning när jag såg att hon satt och skrev ett inlägg på ett "Gaisforum", Mina ögonbryn flög iväg till Gullbrandstorp när hon berättade att hon satt i "Gårdakvarnens" styrelse.
Jag skulle egentligen skriva en krönika om att jag hoppas att Football Manager inte stämmer överens med verkligheten. Testade nämligen en "Benelux-satsning" på FM. Med Alexander Prent i åtanke värvade jag från FC Twentes b-lag och den holländska andraligan. Det gick fullständigt åt helvete.
Nu hamnade jag emellertid i en diskussion med Gårdakvarnskvinnan. Hon bor i Malmö men åker på varenda match. Ja, det är samma tös som intervjuades i Offside härom året. Vi pratade försäsong och Gais nyförvärv Tommy Lycén, vars storasyster ska bjuda mig på lasagne ikväll. Det är i och för sig en märklig historia men alldeles för störd för att förtälja här. Vi skämtade om fiaskoprojektet "FC Gothia". Vi mindes 2-2-matchen från i somras och sommarregnet. Vi gnällde om arenabyggen utan ståplats. Ganska snart hamnade vi dock där man alltid hamnar.
Ni vet det så väl. Hur många gånger har man inte suttit där med supportrar från andra lag? Speciellt sådana som, liksom vi, håller på underdogs. Hur många gånger har man inte glidit in på ämnet som alla (nästan) kan förenas kring?
Föraktet mot Halmstad Norra.
Gårdakvarnskvinnan outade att hennes bror höll på "Köp och Sälj". Jag led för en stund med henne. Vi pratade om den tragiska hösteftermiddagen där hennes Gais torskade med 4-0, mot Hammarby, ett annat gemensamt "hatlag". Det var samma eftermiddag som IFK Göteborg vann SM-guld, och David Lorija grusade alla sina chanser till en karriär utanför Kazakstans gränser. Vi pratade om hopplösheten den eftermiddagen. Apatin. Vi satt tysta en stund och tittade ner i golvet.
Sedan mindes jag den där eftermiddagen när Robban Andersson satt på läktaren och en varbergspojke som numera spelar i just Halmstad Norra presenterade sig för publiken. Solen sken och det var 6-0 i dom goa gubbarnas SKF-fejor.
När vi, Gårdakvarnskvinnan, och jag, klev av tåget skakade vi hand. Jag kände mig otrogen för en stund. Inte mot någon flickvän, för jag är ju nybliven singel. På tunnelbanan mot jobbet tänker jag att, nej, Klubben; Gårdakvarnskvinnan och jag förenades ju bara i föraktet mot den stora antagonisten.
Hat som i våld, rasism och annat trams är givetvis skit. Men att sitta på ett tåg med en fager gaisbrud och gemensamt förakta IFK Göteborg är helt okej. Det måste det väl få vara?
Alex Bengtsson är estradpoet och oregelbunden krönikör på HÄB.
