Krönika: Återkomsten!
"Troligen var det så att vi dömde ut Råsunda på förhand och gjorde en svår sak ännu värre. På motsvarande sätt hoppas jag att vi hypar Stadion i år så att vi får en multiplicerad positiv effekt."
Som uppladdning inför Djurgårdens hockeymatch mot Färjestad i mellandagarna tog jag mig till Berit på Östra. För första gången på länge gick jag vägen från Stureplan igenom Humlegården, längst Floragatan upp till Vallhallavägen. Samma väg som jag alltid har gått inför Djurgården fotbolls hemmamatcher på Stadion. Det var först då jag insåg hur mycket man saknat Stadion under 2004.
Den glädje som infann sig över att se den röda borgen i samband med ett Djurgårdsevenemang var större än känslorna inför någon match på Råsunda. Främst beroende på att jag då visste att "helvetesåret" 2004 snart var till ända och man nu bara kan blicka framåt mot 2005. Inte ens Juventusmatchen i Solna gav i närheten av lika sköna feelings som blotta åsynen av Stadion med vetskapen att vi i april på nytt får se våra blåränder på vår rättmätiga hemmaplan.
Motståndarlags anhängare har skrattat åt våra publiksiffror under 2004. De skulle bara veta hur det känns att spela hemma på bortaplan. Jag ska dock i ärlighetens namn säga att jag inte trodde att vi i och med flytten skulle tappa så pass mycket publik som vi gjorde. Samtidigt brukar inte jag stirra mig blind på antalet åskådare utan vill istället peka på är den negativa stämning som infann sig bland oss supportrar ute i Solna.
Fansens negativa syn på beslutet att flytta till Råsunda kändes tyvärr av på läktarna under hela den föregående säsongen. På sektion 103, där jag satt, var det enda som hördes negativa ord till de egna spelarna. I övrigt var det tyst.
Återkomsten till borgen tror jag är betydelesfull för att få tillbaka den goda (Stadion-)stämningen på matcherna. Dessutom anser jag att det var ett väldigt viktigt beslut för att återupprätta den flyende gemenskapen djurgårdare emellan.
Troligen var det så att vi dömde ut Råsunda på förhand och gjorde en svår sak ännu värre. På motsvarande sätt hoppas jag att vi hypar Stadion i år så att vi får en multiplicerad positiv effekt.
När jag gått Floragatan fram i mitten av april och satt mig på Sektion B hoppas jag på underverk. När jag möter alla bänkgrannar på så väl Sektion B och E (sitter mellan B och E) hoppas jag att alla runt omkring är mer laddade än någonsin och verkligen är villiga att visa varför Stadions stämning klassas som något unikt i Sverige. Jag hoppas att även du kommer att vara så, oavsett sektionstillhörighet! I år ska det vara jobbigare än någonsin att möta DIF på bortaplan!
Denna krönika är en inledning på en intervjuserie. Den första intervjun publiceras imorgon.
