En dag i januari
Med intentionen att skriva en träningsrapport kan man ibland hamna helt snett.
Svenska städer kan vara sanslöst deprimerande. Tomma trädgrenar som vajar i vinden medan de multna löven flyger lite planlöst i en luftpust. Pölar ifrån sporadiska småskurar. En grå himmel vars regntunga moln inte kan särskiljas eftersom deras olika nyanser ligger så nära varandra att allt blir ett smutsigt täcke över den vindpinade kylan under dem. Sådan mötte Ruddalen upp denna måndag.
Det är januari och IFK Göteborg är inne i försäsongen. För sista gången på ett tag saknades bara två spelare. Håkan Mild som var en smula kraslig och Mikael Sandklef som vi vet är på bättringsvägen, men som måste bida sin tid ytterligare. Annars var de där hela gänget. Nyblivna landslagsmän, trotjänare, talanger och nykomlingar. John Alvbåge deltog för första gången med sin nya klubb.
- Jag har ju egentligen varit på väg att gå till Blåvitt ända sedan jag lämnade min moderklubb Torslanda. Men fram tills nu har det aldrig varit det hundraprocentiga valet. Det har ju varit viktigt för mig att få rutin och förtroende att spela. Frölunda var rätt val när jag var 16-17. ÖSK var lika rätt när jag var 20-21. Nu känner jag att när chansen kom igen så var det klockrent, säger han efter att GP:s fotograf låtit honom posera på knä svårmodigt tittande på Ruddalens "VIP-läktare".
Svårmodig är allt annat än intrycket jag får av det senaste tillskottet till A-truppen.
- Det är stort för mig att vara här och ha Blåvitts märke på bröstet. Det kanske många säger, det vet jag inte, men jag menar allvar när jag säger det. Jag har vuxit upp med det. Man har hjärta för laget och man känner kanske en liten annan glöd för det än man gjort tidigare genom åren.
Du behöver inte förklara John. Jag tror dig.
De flesta hade nog trott att han skulle finnas på plats redan för en vecka sedan. Hur stora var egentligen förhoppningarna på att få ett kontrakt med Blackburn?
- Lite förhoppningar hade jag. Det var en konstig situation när två drömmar, både Blackburn och Blåvitt, krockade. Det är klart, för min del var det en erfarenhet och även en chans för ÖSK som kunde fått några extra miljoner för mig. Veckan började ganska knackigt - det kändes inte så bra efter matchen. Sen fick jag en smäll och kunde inte träna förrän på torsdag. Sedan gick det riktigt bra. De verkade riktigt nöjda med det jag presterade, men med deras målvaktssituation var det inte så oväntat. Men jag fick en erfarenhet och Blackburn fick lära känna mig. De visste nog inte vem jag var innan - nu vet de ju det. Nästa gång de letar målvakt så kan ju jag vara ett namn för dem.
Men att en återkomst till svensk mark och IFK Göteborg skulle kännas som ett byte neråt vill han inte gå med på.
- Det är klart att det är skillnad. Hade jag spelat i Premier League så hade jag kanske varit ekonomiskt klar så att säga, men pengar är ju inte allt. Med Blåvitt så kommer jag ju till en klubb som man har i hjärtat och det är kanske viktigast i slutändan. Det är ju en dröm att få spela i Blåvitt och man myser ju varenda sekund man får ha på sig de här kläderna. Det är speciellt för mig.
Han kan inte heller säga att bytet från Örebro SK till Blåvitt är att sportsligt uppgradera sig.
- Sportsligt sett är det kanske ett steg om man presterar bra i IFK Göteborg, men Örebro är också en anrik allsvensk förening. Jag är glad att jag fått representera dom när jag varit så pass ung. Den tiden har varit guld värd för mig.
En gentleman ut i fingertopparna. Don't kiss and tell.
Gamle kompisen Mourad var så glad att se John Alvbåge att han bestämde sig för att göra allt för att skjuta luften ur honom. Under dagens tvåmålsspel och anfallsövningar satsade Mourad på skott mot Alven. Men han stod oftast emot. Bengt Andersson fick däremot kapitulera dubbelt när först Ozcar Wendt la en säker placering bredvid honom (men delikatessen var Ijehs framspelning i djupled!), samt en repris av Niclas Alexanderssons mål mot ÖIS. Ni vet studs tidigt i marken för att sedan dala retligt och otagbart för målvakten. Denna gången var det inte Alex dock, vår nigerianska skyttekung ombesörjde det bestyret. Även Stefan Selakovic fick på ett par riktiga pärlor men ingen som letade sig i mål under tvåmålsspelet. Men som sagt, dagens riktiga behållning var att se George Mourad försöka ta livet av forne och nyblivne lagkamraten Alvbåge.
Samme George hinner knappt säga hej innan han sticker.
- Det känns jätteskoj. Jag är väldigt nervös inför lägret. Det är något nytt. Precis som när jag kom till Blåvitt. Jag kanske inte erkände det då, men det är alltid nervöst att komma till något nytt, säger landslagsmannen som redan åkt till samlingen i Stockholm när detta skrivs.
När han ansluter till lägret i Marbella har han en nästan lika hård kamp för en ordinarie forwardsplats som i gulblått.
- Selakovic är självklart ett bra tillskott till truppen. Konkurrens är alltid bra för den personliga utvecklingen.
Men rädd för att bli av med platsen och ruttna är han inte.
- Jag tror inte att jag kommer att stanna i utvecklingen, men det är klart att Selakovic är en duktig spelare så jag kommer att få ligga på topp för att behålla min plats.
Läs vidare i del två.
