Vinst är inte alltid allt
Jättemaskinen Champions League på tisdag och onsdag visar upp en välsmakande känslokompott. Spelare och supportrar svettas och våndas i en nästan ångestladdad kamp. Direktörer och ägare drar vid förlust på sig ”no comments”-masken och vid vinst ser de alla ut som Montgomery Burns. Men ibland betyder resultatet mindre, som lördagarna på Skytteholm i februari till exempel.
Lördagarna på ”Skyttan” är ett avslappnande nästan meditativt sätt att avnjuta AIK på. Det spelas kanske inte fotboll av CL-kvalitet, men det är som sagt träningsmatcher med betoning på träning som vi pratar om. Och fram till åtminstone matchen mot ”fienden” i Portugal så får våra nerver vila och vår fantasi får fritt spelrum. Så istället för att räkna upp alla argument varför träningsmatcher är det tråkigaste sen den klassiska bakåtpassen (när målvakten fick ta upp den) togs bort, så lyfter jag hellre fram de positiva delarna.
Nervanspänningen
Tillhör du de supportrar som darrar likt ett asplöv så fort du kommer in på Råsunda?
I så fall är Skytteholm din doktor Freud. Här får du träffa dina vänner, dricka kaffe och äta mazarin utan risken att sätta den i halsen. Ser du träningsmatchen som ett slagfält där de svartgula färgerna måste försvaras till varje pris, så är du bortom hjälp.
För oss supportrar med förmågan att se matcherna med en mer pragmatisk inställning är lördagsmatchen veckans självklara höjdpunkt utan risken att bli veckans käftsmäll.
För just kontrasten i allvar mellan seriematchen och träningsmatchen är det som utgör den största skillnaden.
Nya spelare
Varje försäsong presenterar ett par nya spelare sig på Skytteholm. Än del unga som representerar framtiden och som troligtvis kommer spendera större delen av kommande säsong i Väsby eller något utvecklingslag. Men så har vi också de som köpts med förhoppningen att bidra till allsvensk framgång. Förhoppningarna på en spelare som Bojan är i supporterleden redan astronomiska. Större spelare än den gode Bojan har misslyckats i Allsvenskan, men under en tidig försäsong är misslyckandet sällan eller aldrig större än att vi fryser om fingrarna på läktaren. Och precis som spelarna får en ny chans att prestera nästa lördag så får vi också en ny chans att ta med vantarna.
Nytändning
”Gabbe” kan bli årets spelare i Allsvenskan, om han är frisk”. Så låter det bland annat på läktaren när Özkan som nu välförtjänt fått smeknamnet ”publikfavoriten” drar en gubbe på vänsterkanten. Eller ”Pierre verkar ha mognat”, bara för att en antydan till fjun kan skönjas på unge herr Bengtssons överläpp. Argumenten för nytändningar är dessutom väldigt svåra att skjuta i sank eftersom viktigheten i träningsmatcherna än så länge håller en slags pröva sig fram nivå. Och det är väl just därför vi kan mysa lite extra med egna klockrena analyser om vilka prestationer just vår favoritspelare kommer att chocka Allsvenskan med i vår. Fritt fram för besserwissrar alltså. Än så länge har ju alla rätt och ingen fel om man säger så
Nya drömmar
Under träningsmatcherna frodas också nya drömmar. Vi ser saker som händer på planen, en fint, ett skott, en omställning eller ett mål. Vi väljer att tolka det positiva som en regel och det negativa som ett undantag. Dåligt försvar, missade chanser och brist på engagemang förklaras bort. Eventuella problem kommer ändå att rättas till nere i Portugal för där händer en massa bra grejer som man inte kan öva på i minusgrader.
Nu när nerverna tagit semester, eller i alla fall gått ner på deltid, så blir det lite som om att vi har svårt att stå kvar på marken. Vi flyger iväg likt en heliumballong mot himmelen i våra drömmar och är helt övertygade om att i år är vårt år. Men snart blir luften tunnare och vi får svårare att andas. Risken att vi spricker finns som vanligt alltid där, men knyt inte fast oss i en målstolpe för vi behöver drömmarna. Drömmen om guld börjar i februari. När verkligheten väcker oss vet vi inte.
