Gästkrönika: "Halmstad Norra"...
Så... Stefan Selakovic är på väg hem till Sverige. Han kommer inte hem, men han valde Halmstad i alla fall. Ja, "Halmstad Norra" alltså...
Det har inte funnits något äkta halländskt fotbollsderby att tala om på ett bra tag. Så den lokala konkurrensen har fått sträcka sig norröver mot Göteborg och till viss del söderut mot Helsingborg. Och när det gäller just IFK Göteborg, som länge varit en storebror inom svensk fotboll, så har det vid fler än ett tillfälle stuckits dolkar i ryggtavlan på den sydhalländska fotbollssjäl som rent ekonomiskt inte kunnat fäkta sig fri från överfallen.
Nu handlar en proffskarriär inom fotboll om att göra pengar och säkra sin högst ovissa framtid säger du. Jovisst... men visa mig den supporter som utan att bita sig i tungan ser sin klubbs bästa spelare gå till en av de närliggande konkurrenterna. Känslor tål inga ursäkter, det spelar ingen roll vad förnuftet säger.
Under en period i slutet av nittiotalet, mellan 1996 och halva säsongen 1997, försvann en tränare (Mats Jingblad) och två av HBK:s främsta spelare (Niklas Alexandersson och Robert Andersson) till IFK Göteborg. Några år tidigare hade även Stefan Lindqvist valt Göteborg när han återvänt från en kortare proffssejour. Men det var just perioden 1996-97 som högg sår (och saltade väl) i kvastarnas respekt för IFK. För varje syll under västkustbanan svors förbannelser när supportrar åkte norröver för bortamatch i Götet.
Först tränaren Mats Jingblad och yttermittfältaren Niklas Alexandersson (två viktiga kuggar när Göteborg tog hem guldet 1996), därefter anfallaren Robert Andersson mitt under pågående säsong 1997. Det var då benämningen "Halmstad Norra" började rulla över mångas läppar nere i södra Halland. Och det känns som att det är dags att lätta på trycket igen. Det är hög tid att vädra ut den bistra avundsjukan. Först Alex, igen. Och nu Selakovic. När jag, som slav under någon sorts pacifistisk filosofisk läggning, inte totalt kan Judas-förklara två spelare som i det närmaste har hjältestatus i mitt hjärta - då får de kära Göteborgskamraterna stå ut med en stor portion avundsjuka, några hårda ord och vad jag hoppas kan bli en grym tändvätska inför kommande matcher. (Om det nu skulle behövas mer än att blicka tillbaka på förra säsongens avslutning...)
Det ska tilläggas att 1997 så fick Bollklubben sin revansch. Mats Lilienberg gick den bakvända världens väg och hittade från Göteborg till Halmstad. Samma år delade han på skytteligatiteln med sina 14 mål och var en starkt bidragande orsak till att HBK stod som svenska mästare vid slutet av säsongen. Att "snubbel-Robban" fick ta del av detta guld var årets skämt i Halmstad. Men så småningom hittade ju även Robert Andersson rätt och snubblade vidare inom Örjans straffområden. Forgiveness is divine... Jag jobbar dock fortfarande på att fullständigt skriva av Alex från skuldkontot och för Selakovic får jag visst öppna ett nytt.
Så småningom lär väl ordningen bli återställd och alla synders förlåtelser bli utgjutna. Till dess bidar jag min tid, vädrar min bitterhet i fora som dessa och hänger på mig min halsduk i väntan på den revansch som kommer.
(Minns Örjan: Halmstad 6 - 0 Halmstad Norra...)
