Det är vi som skall tacka
Blå vindjackor som prasslar och frasar när spelarna tränar. Kalle Svensson skriker instruktioner till manskapet framför sig i banan. Håkan Mild och Bengt Andersson hörs dom med, precis som det skall vara. Men det är en röst som fattas. Det är någon som saknas.
Senhösten 2004. Blåvitt har precis förlorat den inledande matchen mot FC Köpenhamn i Royal Leagues första omgång. Jag står i den gula gången som går längs med de båda omklädningsrummen på Nya Ullevi och väntar på en spelare att intervjua. Någon som kan förklara varför laget agerade så handfallet på planen. Är vi inte bättre än såhär?
Ur den bortre dörren stiger Kapten Erlingmark ut. Och helt plötsligt känner jag att frågor om matchen är tämligen ointressanta. Jag jobbar förvisso av dem men jag väntar med den fråga som jag tycker är mest aktuell. Är detta sista gången vi fått se honom i det blåvita matchstället på hemmaplan?
- Jag vet inte ännu, jag skall ta mig en funderare efter säsongen, svarar han med munnen.
Kroppsspråket säger mig något helt annat. Det är över nu.
Jag fick den stora äran (och ja, för mig är det en ära på riktigt) att föreviga Kapten Erlingmark i jubileumsboken. Jag mötte upp honom på Kamratgården. Vi satt i en liten blå soffgrupp nära det lilla rummet bredvid matsalen. Jag hade svettats ut frågor i flera dagar innan. Jag ville täcka allt. Kapten Erlingmark tog god tid på sig för varje fråga. Förklarade utförligt, berättade ärligt.
När jag kom hem och skrev det första utkastet till artikeln blev den gigantisk. När jag hade strippat den på allt som jag tyckte gick att ta bort var den fortfarande tre gånger för stor. Tillslut lyckades jag klämma ner de X antal tusen tecken jag hade till förfogande, det gjorde honom inte rättvisa. Men jag undrar om jag hade kunnat göra det hur många knapptryckningar jag än presterade. Det går inte, eller jag kan inte i alla fall, sammanfatta Kapten Erlingmarks betydelse för vår förening.
"Mitt" IFK Göteborg är inte 80-talets UEFA-cup vinnare. Mina minnen från den storhetsperioden är alltför färgade av barnasinnets perception.
"Mitt" IFK Göteborg är den vinstmaskin som under stora delar av 90-talet visade sig närmast oslagbart. Ett lag som var fullt av profiler och med en obändig tro på sin egen förmåga. Ett lag som spelade för varandra och inte enbart för sina egna karriärer.
Det finns en man som symboliserar de värdena mer än någon annan.
Och det slutar inte där.
När det blåvita segertåget saktade ner för att slutligen helt stanna så fanns han kvar. Tog ansvar, spred lugn och stabilitet. Trots proffserbjudanden där han haft möjlighet att tjäna mer pengar och få en chans i en utländsk liga så stannade han på Kamratgården.
När jag intervjuade honom för artikeln i jubileumsboken frågade jag honom varför han inte tog chansen.
- Jag trivdes bra i föreningen, var svaret.
Som ängel skall man vara väldigt glad att han resonerade på det sättet. Han var också med när tåget började ta fart igen. Tyvärr är han inte kvar när vi kommer att nå full hastighet.
Jag var besviken när vi missade SM-guldet förra säsongen. Naturligtvis. Jag sörjde när Leif Sundell gjorde årets kalkonmatch (och när det kommer till honom är det sannerligen en bedrift) på en leråker som kallas Råsunda och bestal oss på ett cupguld.
Hade det dessutom varit helt klart att Kapten Erlingmark skulle sluta hade jag nog sörjt ännu mer. Det finns ingen i den blåvita truppen som hade förtjänat ännu ett guld mer än honom. Han har ju alltid varit guld värd för laget i mitt hjärta.
Kapten Erlingmarks betydelse på planen har nästan alltid varit oomstridd på Kamratgården. Hans betydelse utanför kan aldrig ha ifrågasatts.
Fråga vilken som helst utav de yngre spelare som tillhört laget och jag vet att alla har ett antal berättelser om hur Kapten Erlingmark har hjälpt dem - både på och utanför planen.
Med sin säregna och hesa röst har han ropat "bra!", givit råd och tagit sig tid för nyblivna elitspelare. Han är den vänliga rutinerade medarbetaren som kommer med tips när du är ny på jobbet. Alla som haft den typen av arbetsrelation vet hur tryggt det känns och vilken hjälp det är. Det är en betydelse som inte kan överskattas. En resurs som vi inte längre har hos oss. Sen kan folk (kanske med rätta) påstå att han blivit för gammal och långsam. Jag tror - nej, jag är övertygad om - att den förlusten kommer att märkas.
För någon vecka sedan kommer jag hem från en kall blåvit-träning. Kapten Erlingmark har skrivit ett brev till alla oss som följer Kamraterna. Han tackar oss för vårt stöd. Vårt stöd till honom och till laget. Fullständigt naturligt för honom, oerhört uppskattat av oss. Det finns bara en sak som är fel med det hela. Magnus - det är ju vi som skall tacka.
Alltid Blåvitts medverkan vid lägret i Marbella möjliggörs genom sponsring från:
Alltid Blåvitts läsare
och
Weblink IP Phone
Alltid Blåvitt riktar ett stort tack till alla som stöttar oss.
