Krönika: Trumman
Det var en alldeles vanlig matchdag. Solen sken över Stora Valla, flaggorna ven i vinden och spänningens fiol svepte toner igenom mitt inre. Ja, ni vet. Allt det där. Historien börjar nu, så rulla bandet!
I vanlig ordning sitter jag med min vän (som inte vill att jag ska yttra hans namn, men som bor i Uppsala och heter som en äldre herre med hatt) och diskuterar oväsentligheter på läktaren avsedd för Vulkanerna. Vi är i god tid och min väns far har just bjudit honom på en hamburgare som jag äter upp. Allting är frid och fröjd. Vore jag intresserad av att skriva en bok om Stora Valla, skulle jag väl nämna någonting om hur världens sju underverk inte kan mäta sig med detta. Att sitta på Vulkanläktaren och vänta på match. Men nu är ju detta inte en bok, så jag nöjer mig med att säga att vi skulle se på fotboll och det skulle bli jäkligt kul. Punkt.
Det börjar dra ihop sig till matchstart. Bollkallarna har gjort sitt ”ärevarv” runt mittcirkeln och tjänat ihop till ett kok stryk dagen efter av mobbarna i skolan. Framför mig ser jag rövitt stå och sparka igång sig själva inför inmarsch i korridoren ut mot planen. Ruska på benen en sista gång och skapa fokus inombords.
Plötsligt hör jag ett avlägset läte. Ett läte som för mina tankar till den slutgiltiga domen. Slutet på alltings existens. Ragnarök närmar sig, tänker jag. Jag blickar till höger emot ingången och ser en man med en trumma på magen komma gåendes.
Mannen slår febrilt och bestämt på trumman. Som om han kommit till Stora Valla med en brådskande nyhet och påkallar folks uppmärksamhet. Jag väntar på nyheten. Kanske har svea rike fått en ny konung? Kanske är drottningen död? Ingen nyhet, dock. Mannen närmar sig läktaren där jag står. Dom oregelbundna trumslagen letar sig närmre och närmre, och jag ser hur folk skyddar sina öron när mannen passerar. Mannen är nu uppe på läktaren. Jag är meter ifrån domedagstrumman. Slagen är hänsynslösa och konstanta.
Tiden går och jag får svårare och svårare att koncentrera mig på matchen. Första halvlek låter jag tiden gå genom att smida planer hur jag på bästa sätt kan förstöra trumman. Kanske kan jag låtsas ramla över trumman och ha sönder skinnet? Tillfälle för detta ges aldrig. Andra halvlek blir tyngre. Jag märker hur jag mer och mer faller in i mina inre rum. Planen ter sig suddig och jag känner inte att jag längre har full kontroll över min balans.
Länge försöker jag hitta någonting som rättfärdigar trumman och dess onådiga tillika konstanta brummande. Jag ser mig omkring. Lyssnar. Läktaren är knappt halvfull. Allting överröstas av trumman. Alla röster, alla sånger. Kanske, jag säger kanske, om en grupp synskadade hade gått vilse i Stora Vallas närområde, hade det varit på sin plats med detta förfarande. Men inte nu. Inte nu.
Trummandet fortsätter att borra sig igenom mitt huvud. Jag håller mig i räcket och börjar skaka apatiskt fram och tillbaka. Jag är bortom medvetande av vad som händer på planen. Det är jag emot trumman nu. Min vansinnesgungning går in i fas två. Jag kliar mig oroligt i hårbotten. Drar händerna över ansiktet och börjar ruska på huvudet. Till slut tar jag ett fast grepp kring huvudet för att täcka öronen. Satansrytmerna vaggar mig djupare och djupare ned i mörkret. Jag skakar med händerna över huvudet och börjar skrika rakt ut. Någon misstar skriken som en ramsa och börjar sjunga med, detta triggar trumman. Styrkan i slagen ökar och min mentala status når kokpunkten. Jag håller för öronen och skriker som om någon limmat fast ett par hörlurar med Slayers samlade hits och dragit upp volymen till max. Jag rycker med kroppen i sidled som om jag försökte få av mig lurarna och kämpade för min hörsel. Hela min tillvaro är panikartad och surrealistisk.
Mitt sista minne av den matchen är att jag står på knä och dunkar mitt huvud emot järnräcket på läktaren. Detta är som sagt ingen bok om Stora Valla. Detta är heller ingen krönika. Detta är en vädjan till förnuft.
Eddie Lövholm Eriksson
Observera att detta inte är ett angrepp på en specifik person utan är uttryck för en åsikt i en specifik fråga.
