Camp C: Fördelen med läger enligt Fjellström
Åke Fjellström berättar lite om hur rumsfödelningen gick till och vad som är så bra med att vara i Florida.
Malmö FF:s ledare har varsitt rum, medan spelarna delar ett dubbelrum på två. Även om det är en väldigt god stämning i hela truppen märker man ändå att vissa spelare på fritiden oftast umgås med samma människor. Men hur tänkte man när man planerade vilka som skulle dela rum? Får de själva bestämma med vilka man vill snarka?
Innan avresan bestämde tränarna vilka som skulle dela rum. De gick ganska slumpmässigt till väga, säger Åke Fjellström. Men när man kommer hit är det upp till var och en att byta rum så man får bo ihop med någon som man kanske trivs extra med.
- Har några alltid bott ihop på tidigare resor är det kanske onödigt att bryta det mönstret.
Några som till exempel var tänkta att bo ihop var Robin Nilsson och Jimmy Dixon. Där har Jimmy flyttat ihop med Edward Ofere i stället. När man ser hur gruppen fungerar verkar det som om Jimmy och Eddie har mer gemensamt än Jimmy och Robin. Då är det enligt Åkes resonemang förstås klokare att dessa bägge får bo ihop, tänker jag.
Utifrån en psykologisk synvinkel, skulle det finnas anledning att para ihop vissa spelare?
Nej, jag tycker inte det. Många gånger har det överdrivits. Man har sagt att dom eller dom ska vara tillsammans, eller få en större gemenskap genom att placera ihop vissa spelare. Men jag tror absolut inte att det är något avgörande för hur en grupp mår.
Hur stämningshöjande för en trupp är det att åka iväg på ett sådant här läger?
Jag tror att det är en win-win-situation att åka hit. Här finns så fantastiskt fina möjligheter att träna. Maten och boendet är också väldigt bra. Man har tillgång till bilar som man inte ens kommer i närheten av hemma. Den merkostnad, och jag vet i ärlighetens namn inte vad den ligger på, det är att åka hit i stället för till ett ställe med många andra lag har stora fördelar. Man är ifred och kommer varandra närmare. Jag tror att det till och med inverkar på hur mycket man orkar prestera om man befinner sig i den här typen av miljöer.
När man tittar utifrån på truppen så känns det som om spelarna är väldigt nära varandra. De äldre spelarna kan gå fram till tonåringarna och spexa eller klappa om dem, eller bara stå och snacka en stund.
Ja, och tvärtom också. Det är väldigt bra. Men nu sker ju allt utan press. Jag tror att det fortfarande finns saker som kan bli bättre, utan att nämna vilka. Hur man agerar under press, hur man agerar när vi kommer närmare viktiga matcher; det ska bli intressant att se.
