Trelleborg - Häcken 0-4
TFF var uselt, Häcken imponerade med fin anfallsfotboll.
Det var matchen som skulle ge TFF hoppet åter efter en minst sagt usel våromgång i allsvenskan. Men efter 0-4 mot bottenkollegan BK Häcken förstärktes alla onda tankar om att det nog blir Superettan nästa år. TFF spelade uddlöst, kunde inte slå passningarna rätt, orkade inte jobba hem när man tappade bort bollen och sist men inte mist så verkade som om man inte förstod hur viktig matchen var. BK Häcken å sin sida hade en underbar afton och visade prov på anfallsglad fotboll som kan bära laget långt i en strävan efter ett förnyat kontrakt i allsvenskan.
Matchen han knapp blåsas igång av domare Jonas Eriksson från Stockholm förrän Häcken bombaderade stackars Björn Levin i TFF-målet. Joackim Söndergaard, Peter Vought och Jonas Henriksson skapade var sin het målchans inom loppet av 5 minuter och från läktaren förstod man redan då att TFF inte skulle få en lätt match. Två minuter senare förstärktes detta faktum. Jonas Henriksson sprang enkelt förbi TFFs försvar och grundlurade Peter Abelsson några meter till vänster om Björn Levins mål. Henriksson sköt ett skott som Levin räddade men bollen kom tillbaka och Henriksson passade bollen snett bakåt till en helt omarkerad Peter Vought som enkelt rullade bollen i mål (0-1). Försvaret i TFF hade backat ända in på mållinjen och framför dem stod tre helt omarkerade ”Getingar” och oavsett vem som fått bollen så hade det blivit mål.
Häckens fina offensiv fortsatte och då framförallt genom hyperfarlige Jonas Henriksson som verkligen var på spelhumör. Han stressade TFFs darriga backlinje oavbrutet och banade därmed väg för övriga lagkamrater att komma upp i farliga anfall eftersom det skapades stora ytor i backlinjen. Det tog ungefär femton minuter innan TFF överhuvudtaget kom in på Häckens planhalva i något som kunde liknas vi ett anfall. TFFs mittbackar, Thomas Magnusson och Peter Abelsson, var allt annat än samspelta och sprang bort sig vid ett flertal tillfällen i matchinledningen. Vänsterkanten i Häcken hade lekstuga vid nästan varje tillfälle man kom på hemmalagets planhalva. Henrik Dahl och Peter ”Erra” Eriksson fann varandra mycket elegant gång på gång och visade upp ett spel som undertecknad inte trodde kunde ha sin grund från Hisingen. Häcken har knappast varit det lag som man talar högt om när det gäller lag som spelar skönfotboll.
Men skönfotboll, det var just det som Häcken spelade i inledningen. Stor organisatör på mittfältet var super-duper-jätte-talangen Kim Källström. Han fördelar, vinner och kontrollerar bollen på ett sätt som en nybliven mamma vårdar sitt kära barn. Kims barn är bollen, och han vårdar den på ett sätt som kommer att göra honom till en av Sveriges bästa spelare, var så säkra! I den 28:e matchminuten visade Källström prov på känsla när han så när utökade sitt lags ledning till två mål mot noll. Björn Levin rensar undan en boll framför fötterna på Jonas Henriksson men bollen får en låg bollbana och hamnar rakt på Källström. Han ser att Levin är långt ute och skjuter direkt med vänstern, bollen ser ut att gå en bit över men dyker så pass att bollen trots allt tar i ribban och vidare ut till inspark. Kim visade också att han kan spela fult och blev varnad efter en ful efterslängare på Jonas Nilsson.
Kurre Hamrin dök i den 31:a matchminuten upp på Häckens vänsterkant och lade bollen lika retfullt enkelt i mål som i semifinalen mot Väst-tyskland 1958. Men dagens Kurre Hamrin var Peter ”Erra” Eriksson. Han fick bollen elegant serverat av Kim Källström ute på vänsterkanten, sprang längs hela kanten och skar in mot målet längs kortlinjen. Väl framme vid mål, givetvis ostörd av TFFs backar som var på semester, lade han bollen till vänster om Björn Levin och sträckte sedan händerna högt upp i skyn (0-2). Ett otroligt läckert mål, men också ett otroligt dåligt agerade av Björn Levins backar. Även om Levin inte får släppa sin stolpe så var han tvungen att gå ut för att störa ”Erras” framfart.
Efter målet vaknade TFF delvis till liv och i den 40:e minuten var man ytters nära att reducera Häckens ledning. Mikael Danielsson lyfte, efter en tilltrasslad situation framför Häckens straffområde, in bollen rakt framför en ensam Jonas Nilsson som sköt direkt. Joackim Olsson i målet reflexräddade och bollen kunde rensas bort. En hörna kort därefter blev ännu farligare. Jens Svensson slog den från vänster och bollen gick till andra sidan av straffområdet till en ensam TFFare (såg inte vem det var). Han sköt direkt och bollen såg ut att smita in vid den bortre stolpen men en Häckenförsvarare stod bra placerad och kunde rädda på mållinjen. Andra halvlek avslutades med en känsla om att det kanske skulle lösa sig trots allt för TFF eftersom man nu äntligen skapade målchanser.
Men andra halvlek blev minst lika bedrövlig som den första för TFF. Häcken fortsatte att dominera, om än inte lika övertygande, och kontrollerade mittfältet totalt. De långbollar TFF försökte till snabbe Johan Andersson plockades enkelt bort av utmärkta Häckenförsvaret. Ivica Skiljo spelade säkert och var outstanding i bortaförsvaret. Men även Niclas Svensson, Johan Lind och Henrik Dahl förtjänar plusbetyg, i stort sett felfria matchen igenom. Den fagra publiken, dock ändå ”hyfsade” 2 515, suckade djup när man såg TFFs oinspirerade spel och när Häcken gjorde 0-3 i den 75:e minuten var det många som reste sig upp och gick från Vångavallen. Inbytte, blott 17-årige, Dulee Johnson fintade bort hemmalagets båda mittbackar och passade Peter ”Erra” Eriksson. Målskytten från första halvlek hade fått mersmak av retfulla mål och såg denna gång att Levin hade tagit sig för långt ut i straffområdet och lättade därför bollen över Levin med en lätt smekning och målet var ett faktum.
Ytterligare en inhoppare gav en ännu större del av publiken den utlösande faktorn att lämna stadens allsvenska arena. Njogu Demba-Nyrén fick en boll i djupled och kom fri mot Levin i den 86:e minuten. Han gjorde inget misstag utan lade bollen till vänster om en utrusande hemmamålvakt och gjorde 0-4 till Hisingelaget. Utskåpningen var ett faktum och den genom åren hårt prövade trelleborgspubliken buade ut sitt hemmalag, något som är mycket sällsynt på Vångavallen. Dock klandrar undertecknad inte publikens agerade, deras lag ville helt inte vinna matchen lika mycket som gästerna, det stod klart redan från första minut. Dock måste undertecknad ta avstånd till True Blues horribla agerande i matchens slutminuter. Man tillät en av sina egna att hissa ned en supporterflagga på halv stång i något som symboliserade TFFs ”död”. Hur dåligt ett lag än spelar så kan man inte som supporter agera på ett sådant sätt, det är nästan som man skäms över att vara medlem i True Blues när man beter sig så avskyvärt.
