Alla vill till Himlen: HÄB tippar Allsvenskan 2008
Hugg in - sexton textstycken fri spekulation, alla olika väl eller illa underbyggda.
1. Kalmar
Jo, det är faktiskt dags nu. För tre år sedan tippade jag Kalmar, som året innan slutat femma, som seriesegrare. För det hyllades jag av kalmariter (tack, tack) och sågades jämsmed fotknölarna av så gott som alla andra. Bland annat MFF:arna, vars lag jag hade fräckheten att tippa på en tredje plats... Vi vet hur det gick; Kalmar kom trea, Malmö kom femma. Tre år senare är Malmö något mindre övervärderat (men inte mindre än att jag fick för mig att tippa dem som etta i fjol); Kalmar något mindre underskattat. Man har tappat Ari, givetvis, men samtidigt är César Santin, bröderna Elm och Patrik Ingelsten starkare än någonsin. Wastå i målet blir bara bättre och bättre. Försvaret ser minst lika bra ut som i fjol. Talanger som Erik Israelsson och Petter Lennartsson fyller på underifrån. Nanne Bergstrand är lika träig och Rydström lika envis i uppfattningen att det ju är alla andra som gnäller. Det kan bli rödvitt jubel i höst, vare sig du gillar det eller ej.
2. Helsingborg
HIF har haft en udda försäsong. Dels för att man har tillbringat en stor del av den med att träna fotboll och spela tävlingsmatcher i stället för att lyfta skrot och kuta Cooper-tester. Dels för att man lyckats med något så ovanligt som att både kvala in till Uefacupens gruppspel och ta sig vidare från det. Det är sjukt, sjukt imponerande. Att det tog tvärstopp mot PSV är knappast någon skam. HIF har stått för en verklig bedrift. Motivationen växte givetvis i ljuset av den halvdana allsvenska säsong man stod för, ett år då man var tippad att utmana om guldet (den motivationen lyste väl också igenom i epilogen mot HBK, där man ilsket fortsatte trumma på långt efter att motståndarna var slagna). Man har samlat på sig finfin rutin i form av tidigare HIF-spelare som återvänt från utlandskarriärer (av varierande framgång) - Larsson, Andersson, Lantz - och faktiskt fyller man också på med några egna talanger som ser riktigt lovande ut - Unkuri, Ekstrand, Landgren. Lägg därtill att en handfull av de talrika importerna faktiskt håller hög allsvensk klass - Makondele, Omotoyossi, Skulason - och det är ett 1999-starkt HIF som tar form för vår inre blick. I fjol klarade det även då på pappret starka laget av verkligheten så där. I år står man bättre rustade, och om man kan undvika en dip under våren kommer man att vara med och utmana om guldet.
3. Göteborg
Är de tillbaka? Kommer det att vara i fyra år den här gången med? Givetvis inte. Allsvenskan rymmer i dagsläget inte ett lag som dominerar så fullständigt som Blåvitt gjorde under 90-talet. Något som Djurgården bittert fått erfara efter sin guldyra 2002-03. Men visst är det ett starkt lag som tar Ullevi i besittning även i år. Försvar och mittfält är av absolut toppklass. Målvakten Christensen ser ut som ett bra köp. Anfallet då? Kommer Pontus Wernbloom att klara av anfallsrollen lika bra - eller bättre - i år? Eller gick han på inspiration i fjol? Över huvud taget behöver frågan ställas vad guldet betydde för IFK. Tidigare nämnde jag Dif, som lyckades försvara guldet 2003, med kanske det bästa laget Allsvenskan sett sedan just Göteborgs -96:or. I övrigt har ingen försvarat guldet sen just 1996. Trots goda förutsättningar i vissa fall (jag tänker på Elfsborg 2007, på HBK 2001). Det första guldet på länge är en kathartisk upplevelse, spelare och ledare investerar otroligt mycket energi i det. Och ofta blir det lite tomt efteråt. De två svårigheter jag kan se för Blåvitt i år är dels mer övergripande - motivationen. Dels mer konkret - anfallet. Wernbloom nämnde jag ovan. Och går spelare som Selakovic och Wallerstedt - blir de bättre, eller bara äldre? Mourad har lämnat, och även om det var ett tag sen han gjorde någon glad är det en del kompetens som försvinner där. Men visst, Niklas Bärkroth är ju snart gammal nog att börja övningsköra.
4. Hammarby
2001 hade Bajen ett mediokert lag toppat med en helt fantastisk målvakt. Då vann man serien. I år har man en bra trupp med ett grymt mittfält och en ännu bättre målvakt. Men till guld ska det ändå inte kunna räcka. Bra lär man dock bli. Rami Shabaan är utan tvekan årets värvning på förhand, och han kommer att blir fruktansvärt nyttig för Hammarby. Framför sig har han ett habilt försvar, med David Johansson som topp. Mittfältet, med Lolo Chanko, Erkan Zengin och Petter Andersson, är - även utan Egúren - ett av seriens bästa. Det är anfallet som är sorgebarnet. Paulinho är vass, och kanske kan Charlie Davies vakna innan sista matchen i år. Men även om toppen är okej så är bredden så där. På förhand känns det som om det kommer bli som vanligt - Bajen spelar strålande i en handfull matcher, plockar sina poäng, men håller inte riktigt i längden. Bäst i Stockholm ska man dock klara av.
5. Halmstad
Efter den nästan succéartade säsongen 2007 är det en självklarhet för HBK att vässa målbilden ytterligare, att kräva ytterligare ett steg upp i tabellen. Truppen är välbalanserad och bred, och spetspotentialen finns där - Anselmo har bevisligen en grym högstanivå, och det finns flera potentiella poängmaskiner. Försvaret är stabilt, och där finns också den vassaste konkurrensen. Ett frågetecken för målvaktsposten, där Magnus Bahne inte förväntas vara tillbaka förrän efter EM. Håller Sahlman och Conny Johansson för toppstrid? Mycket hänger på att man snabbt hittar det offensiva flytet. Den inledande matchraden är tuff, och klarar man av att hålla sig flytande de första omgångarna ligger vägen öppen.
6. AIK
Bredden är imponerande. Men hur står det till med spetsen? AIK fick en reaktion när Wilton Figueiredo lämnade för miljonerna i Qatar i fjol. I år står Dulee Johnson med brännande resfeber, redo att hoppa på första bästa erbjudande i sommar. Figueiredo har man inte lyckats ersätta än (och handen på hjärtat, hur lätt är det?). Vad händer om (när) Johnson försvinner? Vare sig Khari Stephenson eller Bojan Djordjic (enligt rapporter med rejäl marginal sämst på plan när AIK föll mot HBK, 3-0, härförleden) har hittills visat sig kunna fylla luckan. Och även utan att spekulera om framtiden har man visat sig ha allvarliga problem med målskyttet. På den ljusa sidan finns de duktiga argentinarna Valdemarin och Obolo, som levererade redan i fjol och säkert inte blir sämre efter att ha lärt känna omgivningarna ytterligare. AIK siktar helt klart på guld efter att ha varit med och nosat i ett par säsonger sedan man kravlade upp från ettan. Utan ytterligare förstärkningar till sommaren lär de inte nå sitt mål i år heller.
7. Elfsborg
2006 års mästare har haft en tuff försäsong. James Keene och Fredrik Berglund är långtidsskadade, och gamle hjälten Mathias Svensson har tvingats kasta in handduken. Förstärkningarna har varit relativt få och framför allt defensivt inriktade. Samtidigt måste sägas att intentionen att spela in talangen Denni Avdic på topp är ytterst berömvärd. Lånet av gamle talangen Sjöhage verkar vara en hyfsad nödlösning, men inte mycket mer. Om anfallet ser tveksamt ut framstår försvaret som desto mer stabilt. Lucic är ingen ungdom längre, men håller enkelt toppklass i Allsvenskan. Kanske kan han rentav få fason på gnällspiken Augustsson och det larv han gjort sig ökänd för sedan han kom till Borås. Mittfältet är starkt, med Svensson och Ishizaki som toppar och Elmin Kurbegovic som ett spännande framtidsnamn. Dock - den edge man hade efter guldet finns inte kvar, draget kring laget har mojnat en smula. Kan man skaka av sig fjolårets baksmälla?
8. Djurgården
Tippas slentrianmässigt som en av de klaraste guldkandidaterna av de flesta. Och visst, man har ett skapligt lag, trots att nyförvärven lyst med sin frånvaro. Quirino kanske, kanske får sitt genombrott i år. Men jag vet inte. Alla mina instinkter säger mig att det här laget kommer att ligga runt mitten, i ingenmanslandet en bit från såväl topp- som bottenstrid? Varför? Svårt att säga. Kanske för att laget känns så färglöst och trist. Jan Tauer. Micke Dahlberg. Markus Johannesson. Gäsp.
9. Trelleborg
Magister Prahl är tillbaka i Allsvenskan, och tillbaka i sitt gamla gäng Trelleborg. Och det är ett TFF som ser mer spännande ut än på länge, och då framför allt i de bakre regionerna - de som Tom brukar använda för att grundlägga sina framgångsrika lagbyggen. Talanger som Dennis Melander, Thommie Persson, Rasmus Bengtsson och Andreas Wihlborg (med flera!) kompletterades nyligen med underskattade veteranen Mattias Nylund. På mittfältet har man ett par riktiga dynamor i Mattias Thylander och Magnus "Gnutten" Andersson, båda tidigare i HBK. Visst ser det en smula tunnt ut framåt, men Michael Mensah och Andreas Drugge kan säkert ikläda sig rollen som exekutorer. Ett starkt kollektiv kommer att överraska i år.
10. Malmö
Ett av de mest svårbedömda lagen i årets serie. Rolle Nilsson är antagligen precis den lite jordnära tränartyp som flygplanet MFF behöver. Hur lång tid tar det innan han och Hasse Borg börjar gräla? I övrigt har man tappat Junior, något som torde bli ganska kännbart. Vissa frågetecken för anfallet. Man har däremot gjort en av årets på förhand bästa värvningar i Jeffrey Aubynn. Denne handelsresande i fotboll är en av Allsvenskans genomgående bästa spelare de senaste snart tio åren, och han kommer garanterat att bli ett bra tillskott för Malmös lite klena kantspel. Frågan är dock om ens Jeffs gyllene vänsterfot är tillräckligt för att lyfta Malmös tröga mittfältsspel. Daniel Andersson är en gedigen fotbollsarbetare, men vem ska han leka med? Vare sig Harbuzi eller Toivonen har visat hög kvalitet där över någon längre period (vad har det egentligen blivit av Toivonen sedan han gick till Malmö? Spel och mål i U21-landslaget, men prestationerna i Allsvenskan har inte toppat dem han stod för under debutsäsongen i Öis). Och Andreas Anderssons benbrott hjälper garanterat inte heller till. Nilsson kan säkert få fason på Åkebys havererade skepp - men inte redan under första säsongen.
11. Gefle
Pelle Olsson är en klyftig kille, och efter tre år i högsta serien med Gefle har han till slut lyckats övertyga experterna om att de har bestämt sig för att stanna. I fjol blev det rentav toppstrid ett kort tag, men den obefintliga styrkan på bortaplan bromsade de ambitionerna. I år hoppas man rimligen på att ta nästa steg, på att gräva ned hälarna där man står och med näbbar och klor kravla sig vidare uppåt. Men det är ju inte 2001 längre - idel fotbollsarbetare toppat med en grym målis och en eller ett par effektiva anfallare räcker inte hela vägen. Men Gefle kommer utan större åthävor att hålla nedflyttningsspöket på avstånd och inget lag går säkert på Strömvallen. En nyckelfråga i år är hur länge man får behålla stjärnan Oremo.
12. Norrköping
Hyllningarna som strömmade in till Snoka efter avancemanget till Allsvenskan efter fem år i källaren visste nästan inga gränser. När man dessutom inledde silly season aggressivt med imponerande värvningar som Felix Magro, Imad Khalili och framför allt Kevin Amuneke - den gamle supertalangen som varenda allsvensk sportchef dreglade över när han var i Landskrona för några år sen - då började det tisslas och tasslas om huruvida klassiska Peking inte rentav kunde vara ett lag för den övre halvan redan i sin comebacksäsong. Några månader senare är det ett lite annat ljud i skällan. Och det är säkerligen bara till kamraternas fördel. För första säsongen i Allsvenskan kommer garanterat inte att bli så lätt som den tidvis utmålades som för klassikerlaget för några månader sen. Klarar man av att förbereda sig på det står man väl rustade. Och med en inte sällan fullsatt och garanterat fullt taggad Idrottsparken i ryggen lär pekingfansen få några minnesvärda ögonblick i år. Men man får ta ett steg i taget.
13. Sundsvall
Det är inte varje år vi får ett se ett norrlandsderby i Allsvenskan, men i år är vi där igen. Sundsvall har arbetat sig upp efter ett par år i ettan och ser starka ut inför återkomsten - Mikael Lustig är, synbarligen mot alla odds, kvar, liksom duktige mittbacken Stefan Ålander - en personlig favorit sedan flera år. Dessutom har man värvat förnuftigt - Robert Mambo-Mumba och Ari Skulasson är stabila mittfältare, Billy Berntsson var strålande i FFF i fjol och Anton Andersson är ett intressant framtidsnamn. Gif spelar fysiskt och disciplinerat, utan störande ambitioner att trilla boll. För att uttrycka det snällt. Samtidigt finns det kapacitet för mer än brötande, med spelskickliga mittfältare som Tobias Eriksson, eller Häcken-förvärven som nämndes ovan. Lite grand känns Sundsvall anno 2008 som den perfekta nykomlingen av begränsade resurser. Med andra ord kommer Norrporten Arena sannolikt även i år vara ett mardrömsmål för bortasupportrarna.
14. Gais
Efter att ha varit språngbräda för Roland Nilssons spirande karriär har Gais inför 2008 tagit in Magnus Pehrsson som huvudtränare - ännu en ung tränartalang på uppåtgående. Pehrsson har gjort bra saker i Åtvidaberg, och återförenas i Gais med Sheriff Suma, en av de många anfallare i Gais som gjorde få eller inga mål i fjol. I år ser det mer lovande ut för Gais på den fronten - förutom Suma har brasilianaren Wanderson Como imponerat under försäsongen, och i år lär det inte dröja ett tiotal omgångar innan det första målet kommer från en anfallare för Makrillarna. Men i övrigt ser Gais lika dassiga ut som i fjol. Man kämpar på med begränsat spelarmaterial och kompenserar bristande skills med kämpaanda och långbollar. Och det håller bara så länge. Ännu ett underdog-år väntar. Hur orkar de?
15. Örebro
Den rättmätiga återkomsten till Allsvenskan har inte riktigt blivit vad ÖSK och deras fans hade tänkt sig. Förra säsongen var en i stora delar plågsam historia. Patrick Walker fick sparken, och ersättaren Urban Hammar fick inte fortsatt förtroende utan har inför årets säsong ersatts av finländaren Sixten Boström, med Alexander Axén som andretränare. Försäsongen har varit frustrerande. Resultaten i träningsmatcherna har varit allt annat än imponerande, och den alltmer desperata jakten på en anfallare har inte givit resultat. Frågan är vem som ska göra målen i år. Vissa förhoppningar finns (fanns?) på finska nyförvärvet Roni Porokara, men ett mål på tio speltimmar är inte ett vasst facit. Det smärtar att säga det, men det ser ut att bli en riktigt tung säsong för ÖSK.
16. Ljungskile
Ljungskile i Allsvenskan - det ger sköna vibbar åt oss HBK:are. För även om favoriterna föll med hela 2-5 på dåvarande Skarsjövallen i början av säsongen var det genom 3-0 hemma mot bohuslänningarna som guldet säkrades 1997. Det året var det en sensation att klubben hade nått högsta serien, och det är inte mindre än en sensation den här gången heller. Men samtidigt en nyttig påminnelse om att det inte bara är storstadslag som kan lyckas inom svensk fotboll. Så vad kan man förvänta sig av LSK i år? Laget består av några gamla trotjänare, några rejects från göteborgsklubbarna och en inlånad slovak som dock bara stannar fram till EM. Somliga kan säkert komma att överraska lite grand, som Kristoffersson och Åkervall, men överlag känns truppen alldeles för tunn för att Ljungskile ska ha någon chans att hänga kvar. Det krävs ett mirakel - och tron på ett sådant lär vara nog för att inget lag kommer undan med att ställa ut galoscherna mot de här killarna.
